söndag 29 juli 2007

När husdjuret mår dåligt


Visst är det hemskt när ens husdjur mår dåligt av någon anledning. Man kan endast gissa sig till vad problemet är utifrån djurets beteende och sedan göra det bästa man kan i situationen. Djuret kan inte säga att "usch, jag mår illa", "hu, vad jag har ont i magen", eller "aj, jag tror att jag stukade tassen". Att gå till veterinären för minsta lilla går ju inte heller eftersom det är så himla dyrt att bara komma innanför dörrarna med djuret.

Just nu har min katt (10 år gammal kastrerad hane) blivit dålig i magen och kissar dessutom inte riktigt som han ska. Jag tror det beror på att jag har introducerat ett nytt foder i hans kost. Blandade med det gamla fodret för att han skulle vänja sig vid den nya maten. Men det är klart att den nya maten smakade mycket godare än den gamla! Resultatet, den gamla maten blev kvar i skålen. Dagen efter - problemen uppstår. Har varit i kontakt med veterinär för rådgivning. Kokade risavkok för att stilla magen och även vit fisk och ris som han får äta innan jag åter försiktigt introducerar den vanliga maten och sedan den nya maten i små mängder. Han har tidigare haft problem med kristaller i urinen ett flertal gånger (minst 7, ca 2 ggr/år), vilket oroar mig eftersom han nu helt plötsligt inte kissar som han ska. Över en natt kissar han helt plötsligt jättesmå klumpar, samt kissar på olika ställen i lägenheten. I vanliga fall är han mycket duktig att gå på lådan. Du kanske tänker att han inte vill gå på lådan för att det är en massa diarré där. Men nej, jag går och tömmer den så fort jag ser att han har varit där för att hålla koll på hur det är med magen och kisseriet. Så pratade jag med en arbetskollega som berättade att han haft en katt som helt plötsligt började kissa på diverse ställen. Den kattens njurar var förstörda och den var tvungen att avlivas. Min katt är kastrerad, så jag vet att njurarna riskerar att bli dåliga. Hans jamande har varit annorlunda de senaste dagarna, nästan som om han fått en ny, raspigare röst. Betyder det att det är något annat än det nya fodret som spökar? Hur länge ska jag vänta på att han ska bli bra i magen och med kisseriet innan jag kontaktar veterinären?

Har hittat följande texter på nätet:

(www.katt.nu)
Diarré kan orsakas av foderbyte, dålig mat, dåligt vatten, bakterier eller virus, foderallergi eller inälvsparasiter.
Om kattens mage trots diet inte blivit bättre inom en vecka bör man kontakta veterinär.
Låt inte katten gå för länge med kräkningar, diarré eller förstoppning - hör med veterinär om ett par dagar om Du misstänker att det kan vara något allvarligt.
Vid nedsatt njurfunktion fås en urinförgiftning med kräkningar och diarré. Den föregås ofta av en avmagring. Det ses speciellt på äldre kattor och är i regel obotligt.

(www.katter.nu)
En tidigare rumsren katt börjar plötsligt kissa (vanligast) eller bajsa utanför toalådan på olika platser i hemmet, till och med i sängarna. Det första man bör göra är att besöka vetrinären för att utesluta att katten lider av någon behandlingsbar vetrinärmedicinsk åkomma, till exempel olika urinvägsbesvär, diabetes, livmoderinflammation, förstoppning, diarre, tilltäppta analkörtlar eller mask, som gör att katten förlorar sin vanligen extrema renlighet.

Är orolig för min lille katt och vet inte riktigt vilken teori jag ska gå på i frågan. Frågar också folk om råd hela tiden för att försöka komma till ett beslut om hur jag ska göra med min katt eftersom han återkommande insjuknar i samma åkomma. Snälla svara på min enkät! Vad tycker du? Hur hade du gjort?

lördag 28 juli 2007

Att vända på en dag som varit skit

Idag har jag haft en sån där dag då livet känns värdelöst. Det finns ingen mening med någonting och det finns ingen som bryr sig tillräckligt mycket om mig för att lyfta luren och höra hur det är med mig. Har du också sådana dagar ibland? Allting går fel under dessa dagar, jag har spillt av det mesta och inte fått något vettigt gjort eftersom det har kommit en massa annat ivägen. Inte roliga saker heller kan jag tala om. Visst vet mitt rationella jag att det finns människor i min närhet som bryr sig om hur jag mår. Men under dagar som denna är det nästan omöjligt att lita till den viskande, rationella rösten, när rösten av självömkan skriker för full hals.

Hur går man vidare från dessa stunder då livet dalar? Hur rycker man upp sig? Anledningen att jag frågar är att jag fortfarande (kl 21.25) har svårt att tvinga fram ett leende på mina läppar som inte känns falskt. Helst skulle jag bara vilja åka hem från jobbet (jobbar natt) och dra något gammalt över mig. Gömma mig från världen och vältra mig i självömkan som efterlämnar en bitter sötma på tungan. Om ingen annan bryr sig får jag väl göra det själv?!

Ja, tiden den går. Sekunder blir till minuter som blir till timmar. Min uppgift är att andas vidare. Att försöka komma på andra tankar än de negativa tankar som under dagen har förgiftat mitt sinne. Jag vill prata ut med dem som inte verkar bry sig, reda ut situationen en gång för alla. Men samtidigt vill jag inte förstöra deras kväll och om det är så att det jag befarar besannas så är jag inte säker på att jag vill höra det, egentligen. Fast jo, men ändå nej. Så, andas, låt tiden passera och morgonstunden kasta nytt ljus över mitt liv. Låt sedan sömnen och drömmar föra tankarna på annat håll och kanske får jag på det sättet en bättre dag imorgon eftermiddag när nästan ett dygn har fått passera.

Det svåra är att hålla tankarna på villovägar under nattens många, långsamma timmar. Sysselsättning och en lugn, jämn andning... Imorgon är en annan dag.

onsdag 25 juli 2007

Förändrade bostadsdrömmar

En gång i tiden ville jag bo riktigt inne i smeten. Jag brukade säga att "jag vill bo så centralt att jag kan höra fyllona spy nere på gatan på helgerna". Jag har hela tiden trott att det fortfarande är vad jag vill. Ja, det där med att höra fyllona är väl att ta i, men att jag vill bo mitt i stan. Har inte riktigt funderat närmare på det hela om jag ska vara helt ärlig utan har gått på gamla bostadsdrömmar. Sedan, i framtiden när jag har barn, har jag sett mig själv i en fin villa på landet inte alltför långt från stadens sus och brus.

Igår natt talade dock jag och min nattjobbarkompis om boende. Vi talade om olika områden och om hur det är att bo där det alltid är liv och rörelse. Idag cyklade jag in till stan för att hämta ut två biobiljetter. Jag cyklade genom områden som jag gärna hade bott på och jag cyklade mitt i smeten så att säga. Det kändes trångt. Det var mycket folk överallt och jag kände mig malplacerad på något sätt. Ibland när jag går på stan kan jag känna mig stärkt och full av liv, men vid vissa tillfällen, som detta tillfälle, vill jag bara komma bort därifrån kvickast möjligt. Jag började tänka på det vi pratat om natten innan. Vill jag verkligen bo mitt i smeten dygnet runt, eller vill jag kunna välja vilka tillfällen jag spenderar där istället?

Kanske var det känslan jag hade som fick mig att fundera kring huruvida mina gamla bostadsdrömmar möjligen har förändrats. Kanske är det att jag är äldre nu mot vad jag var då som gör att jag är närmare familjedrömmen jämfört med förr då mina tankar mer handlade om festande och skoj än om att bygga på en framtid. Jag kom fram till att nej, jag behöver inte bo där i smeten, där parkeringar är svåra att få tag på, där det alltid är någon som spelar hög musik, där man inte kan gå utanför dörren varken dag eller natt utan att möta någon man inte känner. Jag trivs med att kunna ha lugn och ro omkring mig om det är det jag vill. Om jag vill ha liv och rörelse kan jag ju alltid ta mig till stan, men då finns också valet att återvända till mitt lugna hem när jag blir trött i öronen och ögonen av alla ljud och intryck.

Ja, min bostadsdröm har förändrats. Jag känner inte längre behovet av att bo riktigt centralt. Min nya bostadsdröm, som visserligen har delat förstaplatsen med lägenhet på centralt läge, står nu ensam på toppen. Jag önskar att jag någon gång kan få bo i ett vackert tvåvåningshus i vit puts. Naturen som omgärdar huset är lummig. Husen runtomkring, om det finns några nära inpå, är inte likadana som mitt hus. Mitt hus är sitt eget med en tydlig karaktär och en gammal prägel. En lugn, lantlig känsla infinner sig när man ser på mitt hus och denna känsla sprider sig till husets invånare som (oftast, för alltid hade varit lite för mycket av en utopi) lever en harmonisk tillvaro tillsammans.

torsdag 19 juli 2007

Fascination för facebook.com

Under den här sommaren av 2007 har jag inte bara fascinerats av att skriva blogg, utan även av fenomenet facebook.com. Jag tycker det är roligt att gå ut på sidan och kolla hur mina vänner har det och att dela med mig om hur jag själv har det, speciellt när vännerna bor långt bort och vänskapen annars förmodligen skulle rinna ut i sanden så småningom. Jag har till och med hittat vänner från min barndom som jag inte har haft kontakt med på hur många år som helst! E-mailandet har blivit lite tröttsamt och tidsödande känns det som. Nästan som en hemläxa, något som måste göras. Jag gillar att få e-mail, men om jag inte skriver så många själv blir den naturliga reaktionen att jag inte heller får särskilt många.

I min entusiasm kring det här sättet att hålla kontakten med mina vänner försöker jag bjuda in dem som inte är med att gå med snarast och har sedan mindre förståelse för dem som inte gör det. Det är ju så himla skoj! Jag vill att alla jag bryr mig om, men som jag på grund av olika anledningar har en väldigt sporadisk kontakt med, ska vara aktivt deltagande och gärna lägga ut bilder och sånt också.

Tänk att jag, som innan dessa två intresseområden infann sig i mitt sinne i stort sett bara kollade mina mail och betalade räkningar via internet, nu längtar tills jag har en chans att få sitta lite längre vid en dator utan att bli störd. Jag har börjat fundera på att kanske investera i en bättre dator som klarar av lite mer än mitt 5 år gamla, bärbara vrak som är långsammare än en snigel. Jag har även börjat fundera på att skaffa bredband. Ja, jag vet, modem är typ totalt gammalmodigt och ute, men jag har varit ute så lite på internet hemma att fakturan inte ens har hamnat på 100 kr i kvartalet! Vilket bredband slår det? Bra ursäkt när alla dessa telefonförsäljare ringer va?! Istället för att sitta uppkopplad hemma har jag kollat grejer i skolan och hos pojkvännen. Väldigt praktiskt med enormt mycket snabbare datorer än den jag härbergerar hemma.

Det tar dock väldigt mycket tid allt det här. Är det något som jag har så frikostigt av att det bara blir över lite här och där? Nej, tyvärr får jag nog erkänna att så inte är fallet. Nu är det sommar och tiden är något mer öppen än i vanliga fall. Ht -07 närmar sig dock med stormsteg och då vet jag att det kommer att vara rejält fullbokat i min kalender. Som vanligt... Hur ska jag tackla dessa olika tidsätande intressen som sommaren medfört (blogg, facebook, 2 marsvin, 2 sommarjobb som antagligen blir extrajobb efter sommaren) samtidigt som jag ska hinna med att fullfölja de ordinarie ansvarsområdena och intressena (pojkvän, skola, 3 extrajobb, katt, kör). (Fråga mig inte ens om mängden jobb, för jag vet knappt hur det gick till att de blev så många...)

Jag antar att jag måste värdera vad min tid på facebook betyder för mitt personliga välbefinnande. Det känns väldigt bra att kunna hålla den kontakten med kompisar och vänner utan att behöva ringa eller e-maila dem. Jag tycker det är roligt också! Å andra sidan - tidskrävande. Prioriteringar kan behöva göras... Antagligen... Det som i den ovanstående uppställningen verkar mest galet är den mängden jobb jag har tagit på mig. Måste helt enkelt lära mig säga nej till jobb utan att få dåligt samvete. Inse att min lediga tid är viktig för att jag ska må bra och att kontakten med mina vänner, om än över internet, är givande för mig. Slutsatsen är då att ja, det här nyfunna intresset ska få chansen att blomstra och jag ser fram emot det! Nu måste jag bara fixa en bättre dator för att stödja intresset, hmm, det blir dyrt...

Gå med i facebook du också:
http://www.facebook.com/

Kul artikel som påvisar dagens sätt att umgås över internet:
http://sydsvenskan.se/nojen/article251985.ece

lördag 14 juli 2007

Sommarkattsyndromet

Ibland förstår jag mig inte på folk. Var ute i en park med systrar och systerson för att rasta hund och leka med systersonen. Under ett träd skymtar något svart och vitt som jag snart identifierar som ett marsvin. Konstigt, tänkte jag och gick närmare. Då upptäckte jag att där var två marsvin som satt under trädet bredvid en liten papplåda med endast en plastpåse och en liten bit morot i. Det är alltså någon som har lämpat av de två stackars små liven ute i parken, under ett träd där det varken fanns tillgång till gräs eller vatten, att klara sig bäst de kunde. Jag fångade in dem och tog med dem hem. Nu finns det säkert många som anser att jag i detta hade ett val att lämna dem där, men för mig fanns inte ens den förespeglingen tillgänglig. Båda var lite grumliga på ögonen och den ena reagerade knappt när man klappade den. Det marsvinet hade även en kal fläck på rumpan och två små sår. Onekligen infann sig en oro över att detta marsvin var sjukt. De var nerkissade, hade förvridna klor och fick mitt hjärta att värka. Väl hemma blev det bad och kloklippning. Det märktes att de var tama eftersom man kunde hantera dem väl. Klorna var så långa att pulpan växt ut, det vill säga vi kunde bara klippa litegrann. Lådan slängde vi all världens väg och tills jag fick låna en bur ordnade vi en ny, störra låda till dem med mjuk botten. De fick mat och vatten. I den lånade buren, som jag snart hämtade, fann de sig snabbt tillrätta. De åt med god aptit och piggnade till, ögonen blev klarare och de rörde sig mer, även den som vi först trott var sjuk. Min lilla familj bestående av pojkvän och katt har numera utökat till att även inkludera de två marsvinen Tussi och Lago. Det känns fantastiskt, för de är så söta och goa!

Det var min historia. Nu tillbaka till ämnet som den här historien ledde till, nämligen sommarkattsyndromet. Alla vet vi att det förekommer årligen i mängder. Folk skaffar kattunge på sina sommarställen och vill inte eller kan inte ta med den hem när hösten närmar sig. Men skaffa ingen kattunge då! För kattungar växer och blir stora, men de behöver ändå sin ägare! För er som inte har läst barnboken ”Katten Tom” (tror jag det var den hette) – gör det! I den beskrivs en sommarkatts öde.

Min fråga är hur människor kan vara så oansvariga med djur?! Hur kan man behandla djur som en engångsvara, som slit och släng?! Det är liv vi som djurägare har i vår hand och om vi känner att vi inte kan eller vill ta hand om dem längre så är det vårt ansvar att antingen hitta ett nytt hem till dem eller att på ett humant sätt avliva dem! Det är så många människor som skaffar djur utan att först ta reda på vad det kommer att innebära i tid och energi, för att inte tala om att man varje gång man åker bort måste hitta någon som passar djuret. Jag för min del anser att det är värt besväret, för jag tycker att djur förgyller min tillvaro. Utan dem är mitt liv liksom något av en gråskala, trist och tråkigt. Jag inser dock att alla inte finner att det positiva överväger det negativa med att ha djur, men då ska man inte heller skaffa några, hur mycket barnen än tjatar och gnatar på en! Är man inte beredd att ta sitt ansvar när ens barn har tröttnat på djuret eller beredd att se till att barnet tar sitt ansvar, så ska man inte heller köpa katten, kaninen, hunden eller var det nu är för djur man skaffar sig! Innan man skaffar djuret bör man även sätta sig in i vad det behöver i fråga om vård och omsorg. Är det ett djur som kräver sällskap, motion, speciell mat? Kan jag ge detta djur vad det behöver? Passar djuret in i min familjebild? Hur fungerar djuret i allmänhet med barn? Ja, det finns massor med frågor man behöver ställa sig själv. Om man inte gjort det innan, så får man göra det när man har tagit hem djuret, men då får man också vara beredd att anpassa sig till djurets behov eller ta ansvaret att finna någon annan som kan det.

Att lämna djur vind för våg är inte ok! Tamdjur har inte alls samma möjlighet att klara sig ute i det vilda som infödda vilda djur. De vet inte hur man skaffar sig föda på samma sätt eftersom de alltid har blivit försedda med mat och de vet heller inte vilka faror det kan finnas som lurar på dem därute. Därför, om du är djurägare, hedra livet du har i din hand genom att ta ditt ansvar!!!

fredag 6 juli 2007

Känslan av att ha varit riktigt duktig

Du vet när man för en gångs skull faktiskt har gjort nånting som har legat och väntat på en länge, sytt i en knapp som lossnat, sorterat foton i datorn, rensat papper i pärmar - sånt tråkigt som man liksom skjuter upp och säger när sommaren kommer, då... Är det inte en härlig känsla?!

Förra sommaren hade jag en lista på saker som jag skulle göra, eftersom man ju har så mycket tid just då. Jag tror jag strök en sak på hela listan... Den här sommaren hade jag planer på att göra ännu en lista, med högre förväntningar på mig själv såklart. Den här sommaren ska jag hinna med ALLT på listan. Det har inte blivit nån lista. Men vad som är bättre är att jag har haft tre, ja TRE, tillfällen av energi och kraft då jag har tagit mig själv i kragen och gjort saker här hemma som har väntat på mig ganska länge. Detta inom en halv sommars tid!!! Är det inte fantastiskt? (Tänk då vad jag skulle kunna åstadkomma på en hel sommar...)

Vad är det då jag känner? Låt mig smaka på känslan, mmm... Jag känner mig som kungen, oövervinnerlig, jag klarar allt! Kapabel, duktig, effektiv! Det var ju enkelt, det här kan jag klara av att göra i vardagen också, då blir det ju inget liggande som hänger över en. Jag känner mig, hm, vuxen!

Vad är det då som gör att man inte kan hålla "fröken duktig" igång hela tiden? Livet hade ju varit så mycket enklare, man hade mått mycket bättre. Jag vet faktiskt inte? Har inget svar. Kanske behöver man ha dalarna för att kunna njuta av topparna? Kanske är det så att jag egentligen är en latmask som ibland bryter mönstret för att bekräfta att det finns där när jag sedan faller tillbaka i mina dalar igen. Fast själv vill jag ju tro att det finns en "fröken duktig" fängslad inom mig och ibland lyckas hon göra sig hörd. I framtiden vill jag bli en sån där bullmamma som bakar och står i och gillar att laga mat i mängder av olika varianter som alltid smakar underbart. Jag vill pyssla var dag och hålla ett rent hem samtidigt som jag har ett givande yrke som ger god inkomst. En ouppnåelig utopi? Skulle tro det. Det blir som en variant av Stepford wives, hm, inte riktigt vad jag var ute efter. Vad jag vill uppnå är den här känslan av att vara duktig, den som gör att jag känner mig vuxen och fantastisk. Fast å andra sidan, om jag kände så hela tiden så hade känslan inte heller varit speciell. Kanske ska jag vara glad för mina dalar som får mig att uppskatta mina toppar desto mer? Det är det här som är jag, lika bra att förlika sig med tanken som i det ljuset inte blev lika oangenäm.

söndag 1 juli 2007

Hur ska jag realisera min dröm?

Dom flesta har nog många olika drömmar under sin livstid, vissa korta, vissa långvariga, en del återkommande. Drömmar kan vara allt från stora, grandiosa mästerverk, till små och vardagliga. Min stora dröm är att bli författare, något jag har velat bli så länge jag kan minnas. Jag tror att det hela har sprungit ur en förkärlek för att läsa skönlitteratur. Som liten läste jag mycket, utan urskiljning och med bredd. Jag brukar säga att jag läser allt från Dostojevskij till Harlekin och det är sant. Jag kan njuta av språket i en välskriven bok och av storyn, missförstånden eller spänningen i en annan. Som 10-åring läste jag Törnfåglarna under en familjesemester då jag läst ut alla mina egna böcker som jag packat med mig. Det fantastiska med skönlitteratur är hur man kan fångas upp av det man läser, att man kan bli ett med det och se det framför sig. Det är det jag älskar med att läsa och det är också det jag vill ge andra, att kunna förmedla en historia, att få andra att njuta av mitt språk.

Andra författare imponerar mig. Jag har under senare år fastnat för en speciellt: Tracy Chevalier, som har skrivit bland annat "Flicka med pärlörhänge". I försök att nå min egen inspiration läser jag ibland på hennes hemsida. För några år sedan mailade jag lite med henne också. Vilken fantastisk känsla när hon faktiskt svarade! Inspirationen började dock inte flöda. Jag har läst två olika skrivarkurser. Ett tag skrev jag en drömdagbok eftersom en av mina lärare sa att det kunde ge grunden för en historia. Båda kurserna var bra och intressanta, men fick inte igång en varaktig inspiration hos mig. Jag har hittat en sida på internet där de lägger ut olika skrivartävlingar. Många är gångerna då jag har skrivit ut de aktuella tävlingarna, men något tävlingsbidrag har jag aldrig åstadkommit. I omgångar genom livet har jag skrivit dagbok varje dag, just för att hålla skrivandet igång. Ibland i ett par år i sträck. Jag har dock tröttnat på det tillslut och dagboksskrivandet har runnit ut i sanden.

Är det lathet som gör att jag inte skriver mer? Det här tröttnandet är som ett genomgående tema i mitt liv, jag har tröttnat på varenda fritidsaktivitet som jag har föresatt mig. Ibland har det, som sagt, liksom bara runnit ut i sanden till ingenting. Det här intresset för att skriva lever dock vidare, men utan att jag kämpar för att nå målet, drömmen, tillräckligt. Hur kommer det sig?

Det är inte så att jag inte har fått tillräckligt stöd genom livet. Min pappa har alltid stöttat mig och försökt putta på mig i mitt skrivande. Han säger till mig att jag är duktig på att skriva och att jag borde skriva mer. Jag tar det till mig, men inte i handling. I tanken tänker jag dock varje gång att "ja, det ska jag göra". Min pojkvän är fantastisk också, han tycker att jag ska jaga min dröm. Ibland kommer han med idéer på vad jag kan skriva om. Han har en helt otrolig fantasi på att komma på saker, ämnen. Jag tror dock inte att jag är kapabel att bära ett ämne tillräckligt för en hel bok. Är det min brist på tillförlit till min egen förmåga som är mitt största hinder? Det och tidsbrist. Är tidsbrist en tillräcklig orsak för att jag inte ska skriva? Borde jag inte försöka fånga drömmen och trotsa eventuella hinder om jag vill det tillräckligt mycket? Är min dröm realistisk? Vill jag införliva den eller är det bara en vacker dröm som jag gillar att leka med ibland? Jag tror att jag vill fullfölja min dröm, men vet inte hur det ska gå till.

Hur ska jag inspirera mig själv? Vad krävs för att jag ska kunna bära en idé så att den räcker till en hel bok? Vilken genre hör jag hemma inom? Behöver jag ägna mig åt research, uppleva mer, vad? Hur kan jag finna engagemanget att lägga manken till och skriva? Alla författare har sitt sätt att arbeta fram en bok på. En del skriver varje dag på rutin, under en viss tid på dagen. Ungefär som vilket annat jobb som helst. En del skriver när andan faller på. Vilket sätt är mitt sätt?

Jag inser hur jag fungerar, men innebär det att jag kan förändra mitt sätt att vara så mycket att det ger resultat vad gäller min dröm? En ovana är lätt att skaffa sig, men svår att bli av med. Att få in nya, goda vanor är också svårt. Att förändra sina rutiner, anpassa sig efter den nya vanan. Det kanske är det jag måste göra? Vad tror du? Några tips eller idéer att dela med dig av som kan vara till nytta för mina författardrömmar?

Skrivarsidan:
http://www.skrivarsidan.nu/

Distanskurs i kreativt skrivande på Medlefors Folkhögskola:
http://www.fin.fhsk.se/page/School/TAB/Distance/SCHOOL_ID/145/medleforsfolkhogskola.htm

Tracy Chevaliers officiella hemsida:
http://www.tchevalier.com/