Slarver

Jag brukar alltid vara väldigt noggrann och ordningsam, har inte sönder saker eller tappar bort saker. Minns en gång när jag var liten. Vi hälsade på hemma hos min faster. Dom hade en jättefin porslinsdocka som satt på en byrå med ljusblå klänning och mörkt, lockigt hår. Jag tyckte den var så vacker och jag ville så gärna röra vid den. Min faster såg väl det och sa att jag kunde leka med den, för hon visste att jag skulle vara rädd om den. Jag blev så glad och stolt och lekte med stor försiktighet med porslinsdockan.

Spola framåt. Nutid. Idag... Jag hittar inte den j-la sladden till kameran! Minns inte heller var jag såg den sist! Har jag glömt den hos min pappa sist jag var där? Den ligger inte i lådan där den ska vara. Jag har letat flera gånger. Hur sjuttsingen ska jag få in bilderna från kameran till datorn om jag inte har en sladd däremellan?! Jag har letat på en massa möjliga och omöjliga ställen, men ingen sladd...

Vart tog den noggranna lilla flickan vägen? Ingen som vet, ingen som vet...

Göra nåt vettigt

Trött, mätt, lat ända in i själen. Allt jag vill göra är att se en film eller möjligtvis zappa lite på tv:n. Sambon säger: nej, gör nånting vettigt istället. Jag säger nej till vettigt just nu! Jag vill inte läsa en bok, kamma min katt, ringa en vän, organisera mina papper. Ikväll säger jag NEJ till allt vettigt! Jag skulle kunna tänka mig lite choklad till mitt sinnesslöa tittande på dumburken, men där drar jag faktiskt gränsen! Alla dagar måste inte vara produktiva, jag måste inte vara duktig alltid! Inte för att jag är det, men just idag känns det viktigt att poängtera detta, för jag vill, vill, VILL INTE göra nånting vettigt över huvud taget! FATTA!
That's all I have to say about that. So there...

En osocial jävel

Ja, det är just vad jag är och faktiskt har varit rätt länge nu tyvärr... Vad beror det på kanske du frågar dig? Vad ska jag säga? Ska jag gå i försvarsställning och säga att jag mellan jobb och trötthet inte hinner? Jo, det stämmer väl in på sina bitar. Eller ska jag skylla på att mina vänner inte hör av sig till mig längre? Visst stämmer väl det in ganska bra. Men, från början, kan det vara så att det är jag själv som har gjort mig otillgänglig genom att avböja förslag, genom att distansera mig från dem, genom att inte höra av mig till dem? Kanske är det så? Jag vet inte, jag minns faktiskt inte? Som det är nu känns det väldigt tråkigt och ensamt, som att jag inte är en viktig person i deras liv. Men, kanske har jag mig själv att skylla för den situation jag befinner mig i? Jag är dålig på att höra av mig och bestämma tillfällen att ses, det vet jag. Jag föredrar att vara hemma och ta det lugnt framför att behöva åka iväg och hitta på en massa grejer, det vill säga att anstränga mig. Och att anstränga sig, är det inte en grundförutsättning för vilken relation som helst? Ingen relation fungerar självmant utan ansträngning från dem som är i relationen. När det kommer till kärlek känns detta självklart, så varför inte detsamma när det gäller vänskap? Även vänskap kräver energi och arbete från dem som kallar sig för vänner. Betyder detta att jag inte längre har några vänner kvar? Har jag i min bekvämlighet reducerats till en bekant istället för en vän i deras ögon? Det hade ju förklarat varför de inte hör av sig till mig längre, för en bekant behöver man inte hålla sån regelbunden kontakt med. En bekant träffar man vid speciella tillfällen och någon gång då man springer på varandra på stan.

Denna egenterapi har fått mig att inse att jag behöver investera i vänskap för att få vänskap tillbaka. Förhoppningsvis är det inte försent för mig att återvända från att vara en bekant till att vara en vän och förhoppningsvis kan jag undvika att falla tillbaka i den bekvämlighet som stjälper mig.

Pengabekymmren

Har agerat på min fattigdom i helgen. I fredags var jag och sålde guld som jag ändå aldrig använder, det ligger bara i min låda och tar plats. 1400 kr. Lördag och söndag spenderade jag på loppis där jag sålde av grejer som jag nyligen har rensat ut ur min garderob samt lite annat smått och gott. Man har helt enkelt för mycket grejer. Efter utgifter för bordet, drygt 1200 kr i vinst. Mmm, det känns gött! Ska nog sälja grejer på loppis fler gånger. Alltså folk köper vad som helst bara det är tillräckligt billigt. Har till och med sålt gamla bh:ar!!! Trodde aldrig det skulle gå! Nä, hädanefter ska jag inte slänga och ge bort grejer i mängder som jag har alltid har gjort tidigare. Hädanefter ska jag istället samla på mig det som jag inte längre vill ha och sälja av det 1-2 gånger per år. Hihi, man blir helt medryckt när man säljer grejer så. Vill liksom börja hamstra hemma och sälja av allt som kan tänkas säljas. Visseligen är det ingen vinst i sig, för man får ju inte tillbaka det man en gång betalt för varan. Men istället för att samla på sig grejer i sina gömmor som man aldrig använder, så kan man lika bra göra sig av med dem på detta sätt och få igen i alla fall lite av köpekostnaden. Rekommenderas!

Det som förvånar mig är hur fräcka köparna kan vara, att inget pris är lågt nog. Säger man ett redan mycket lågt pris så ska dom pruta i alla fall och i princip förolämpa en för det skyhöga pris man just angivit. Tillslut är det som att man ändrar karaktär till en säljare på en turkist basar. Man säger att köparen rånar en med ett så lågt pris och gnabbas vidare om sådär 5-10 kr mer för varan. En mycket intressant process, som faktiskt är ganska rolig. För det mesta i alla fall. Det finns dom köpare som går över gränsen också, då man bara känner sig förolämpad och blir irriterad. Kanske är det just det loppiset jag och min syster var på i helgen som är så, jag vet inte, för jag säljer inte grejer på loppis var och varannan helg. Men oavsett, loppis är ett fenomen som är mycket speciellt där man kan både fynda och tjäna pengar.

Slutplädering. Min insats för min ekonomi är bara en liten prutt i sjön, det vet jag. En tillfällig lättnad, som jag visserligen ska försöka spara på som en liten säkerhetsbuffert. Men den känns bra, som att jag faktiskt kan göra något åt mitt ekonomiska trångmål om jag så skulle vilja och det skulle behövas eller till och med vara nödvändigt. Själva upplevelsen i sig, ja, den lämnar mig med en go känsla i magen trots att den tog i princip hela helgen i anspråk. Det finns en stämning i att gå på loppis, för det gillar jag att göra. Men jag har upptäckt att det också finns en alldeles speciell stämning i att stå och sälja på loppis och en gemytlighet mellan de olika säljarna trots att vi alla konkurrerar om samma köpare. Vissa köpare delar denna gemytlighet och det blir högt i tak helt enkelt. Sen sist men inte minst så känns det bra att jag kan göra något åt min ekonomiska situation när den, det vill säga jag, är i trångmål.

Den oroliga fattiglappen...

Har på senaste tiden varit lite orolig för min ekonomi, vilket aldrig är roligt. Ekonomisk oro eller ovisshet är alltid stressande tycker jag. Dessutom bland den värsta stressfaktorn, för den överskuggar lätt allt annat i livet. Man är så himla beroende av pengar i dagens tillvaro att, ja, pengar är prio 1 för att livet ska flyta på.

Ibland undrar jag vart alla pengarna tar vägen, för jag tycker inte att jag spenderar särskilt mycket egentligen. Mitt shoppande har definitivt gått ner de senaste åren och det kan ibland gå väldigt lång tid mellan mina shoppingbegär. Så det är egentligen inget problem kan jag tycka. Så vad är det som äter upp mina pengar?...

Bilen: avbetalning, bensin, försäkring... Service och dylikt... Plus en liten lampa här, ett par vindrutetorkare där... Sååå dyrt!!! Skönt i alla fall att rekonden var en liten bonus på köpet!
Hyran: aldrig rolig, men ett måste för jag vill ju faktiskt ha ett tak över huvudet.
Mat: näe, där går det inte mycket pengar, för vi handlar nästan aldrig hem något. Alkohol har jag i princip slutat dricka också, så det kontot kan man säga = 0. Hm, visserligen köper jag kanske lunch lite för ofta, och godis gör att matkontot utökar också... Men det är ju inte såååå himla mycket ändå.
Sen var det CSN... Enormt lån som jag under studietiden inte oroade mig för eftersom jag inte ville ta ut någon oro i förskott. Men GRATTIS! Tiden för oro är INNE! Typ nästan 18 000 kr om året handlar det om!!! Herre min je, det är mycket pengar!
Pension: 300 kr
Kapitalsparande: 1 000 kr
Men sparande är ju faktiskt bra och pensionen är superviktig!
Försäkringar: hem, olycksfall, hund, katt
Sen är det fack- och a-kasseavgift, hyresgästföreningen, el, mobil (billig faktiskt), internet/tfn osv.
Djurmat, inte den billigaste heller, utan snarare tvärtom. Men det är en prioriterad utgift. Veterinärkostnader. Hundgrejer - det kan snabbt sluka enorma mängder, men vissa saker måste man ha. Som bajspåsar! Ok, det är den lilla delen, men ändå. Det är roligt att shoppa till min vovve!

Saker jag sparar in på: jag har ingen tidningsprenumeration, jag unnar mig sällan någonting lyxigt som spabehandlingar och massage, jag åker i princip aldrig på semester. Senast jag var utomlands var 2004, för Danmark och Norge räknas faktiskt inte. Vi har inte de senaste tekniska prylarna hemma. Jag går inte ut och festar var och varannan vecka. Vi har inte prioriterat snygga, matchande möbler hemma utan har fortfarande ett hopplock från våra två tidigare lägenheter. Jag undviker i möjligaste mån att gå till läkare när jag är sjuk och jag sjukanmäler mig inte, utan jobbar istället. Så himla sjuk är jag väl nästan aldrig så att jag inte kan gå till jobbet?...

Näe, usch... Ekonomiska bekymmer är otroligt jobbiga... Tänk den som vore ekonomiskt oberoende, det hade varit nåt det... Kanske skulle vinna på lotto eller nåt. Fast det är klart, det är även nånting jag sparar in på, för jag lägger i princip inga pengar på spel. Möjligen en trisslott nån gång om året. Än så länge ingen utdelning...

Jag tror inte att jag är ett fall för Lyxfällan även om det ibland känns så. Har du några råd om hur jag kan lägga min oro åt sidan så hojta till! Alla hjälpsamma tips mottages!

Sorg, saknad, oro, rädsla

Detta är känslor som kan uppkomma när jag precis har läst ut en riktigt bra bok. Sorgen över att jag måste lämna den värld boken visade mig, saknaden av de känslor boken lyckades frambringa och oron över nästa läsäventyr. För jag vet vad jag hade, men inte vad jag kommer att få. Det blir liksom en sorts rädsla inom mig. En rädsla för att nästa bok inte kommer att fånga mig som den jag precis läst ut, att nästa bok kommer att lämna mig oberörd. Detta fasansfulla har hänt mig förut och det gör att läslusten temporärt försvinner. Och läslusten, är inte den det essentiella i själva läsandet som gör det hela mödan värt, det som får en att inte vilja lägga ner boken, utan bara läsa vidare? För jag bara MÅSTE veta vad som händer på nästa sida, och nästa, och nästa...

Mitt senaste läsäventyr lämnade mig berörd ända in i själen. Jag grät. Kan en bokupplevelse ge en bättre effekt än tårar? Boken jag läste var Flyga Drake av Khaled Hosseini. Den fångade mig, oh vad den fångade mig. Karaktärerna, händelserna, allt. Min nästa bok på listan, en bokklubbsbok, kändes svår att ta itu med. Det kändes nästan som om jag behövde vänta lite innan jag påbörjade den av vördnad för Flyga Drake och såklart, av oro för att den inte skulle beröra, fånga, uppsluka mig. Men ack, ibland är livet så givande, för min nästa bok att läsa är Sarahs Nyckel av Tatiana de Rosnay och 142 sidor in i boken så inser jag att, ja, jag är fast. Jag bara måste få veta vad som gömmer sig på nästa sida, och nästa, och nästa! Det är karaktärerna, händelserna, allt! Så härligt, så underbart, ännu ett läsäventyr att minnas!!!

Mina sista ord i detta ämne, läs, läs, läs och var öppen för nya äventyr. Men, kom ihåg de gamla äventyren och låt dem följa dig i ditt hjärta och värma din själ så här i den begynnande hösten.
/Läslysten!


http://www.bokus.com/b/9789170017032.html?pt=search_result&search_term=flyga%20drake


http://www.bokus.com/b/9789170281877.html?pt=search_result&search_term=SARAHS%20NYCKEL