Vårlängtan

Hittade den här vackra bilden på bloggen En liten paus av Fröken Karlsson. Tyckte den var så himla vacker och den ger en sån härlig känsla av vad vinter kan vara och den känsla som vintern kan medföra.

Det här inlägget handlar dock inte om det. För en stund sen gick jag ut, på väg ner till tvätten och då fick jag bara en känsla av blaaah. Var är solen? Var är värmen? Jag är så himla trött på kylan och blåsten. När jag gick ut med hunden tidigare imorse var det dessutom snö som dalade ner i snålblåsten. Min hund tyckte det var toppen! Han försökte fånga flingorna i luften! Jag blev bara besviken...

Vädret har varit mildare ett tag och det har varit så himla skönt, det har liksom känts som om våren har puttrat under ytan och bara väntat på att få poppa upp. Jag har till och med sett snödroppar här och där i rabatterna. Underbart! De senaste dagarna har det dock blivit allt kallare och blåsigare. Jag har förträngt det och tänkt att det är bara några dagar som är lite kyligare, det är ju ändå bara februari. Men med snön i luften imorse slog det hål på min lilla vårbubbla. Allt blev lite gråare och tristare. Jag vill att vintern ska vara över och att våren ska segra än en gång och jag vill inte behöva vänta på att det ska hända! Jag behöver lite färg och värme i mitt liv! Snälla våren! Ta upp kampen igen! Kämpa så att vintern ger vika igen! Kom åter till mig och värm mitt liv med den lyckokänsla du medför!

Ny medicin mot cancer

Läste en liten notis i tidningen häromdagen där det stod om en medicin (som jag inte kommer ihåg namnet på) som kunde motverka cancer i bukspottkörteln. Det var en medicin som egentligen var avsedd för någon annan sjukdom (som jag inte heller kommer ihåg), men som kunde användas istället för cellgifter. Det var inte färdigforskat om det hela om jag förstod det rätt. Och jag borde väl vara glad, att ett ev botemedel kanske har hittats. Men min första reaktion var - kunde de inte ha kommit på det här tidigare?! Innan jag förlorade en förälder till just denna sjukdom!

I april 2010 fick vi reda på att min obiologiska mamma hade cancer i bukspottkörteln med metastaser i levern. När hon berättade det för mig var min första känsla "det här kommer att gå fort" och det gjorde det också. Den 5:e augusti förra året gick hon bort, ca 4 månader efter diagnosen. Det är drygt 6 månader sedan nu. Fortfarande känns det overkligt att hon inte finns hos oss längre. Vi bodde långt ifrån varandra och hade inte kontakt väldigt ofta. Nu ångrar jag att jag var så dålig på att höra av mig och försöker hädanefter förändra mitt beteende gentemot min familj som fortfarande finns kvar. Det hjälper mig dock inte när det gäller min tredje förälder, som dog och som fattas mig.

Efter att ha läst den där lilla notisen i tidningen har jag börjat tänka mer på henne igen. Tankarna tränger igenom vardagsbestyren och det känns tungt. Jag lyssnade på musiken från hennes minnesstund imorse på väg till jobbet. Blev ledsen och grät. Det känns bra att sörja, men hur ska jag kunna få mig själv att fatta att hon inte längre finns, att jag aldrig mer kommer att kunna träffa henne, eller prata med henne, fråga om råd? Många gånger har jag velat prata med henne när livet känns tufft, för hon har alltid varit ett stöd. Jag vill bara att hon ska leva igen, finnas hos oss.

Det här forskningsframsteget känns nästan som ett slag i ansiktet. Att det kanske hade funnits något som läkarvården hade kunnat göra för att hon inte skulle lämna oss så tidigt, bara 64 år gammal... Jag var med henne när hon gick bort. Såg hennes blick förändras. Såg sjukvårdare göra ett obligatoriskt, men totalt onödigt återupplivningsförsök. Hon var redan så illa däran, levern var i svikt. Hon kunde knappt göra någonting själv längre och hade väldigt lite ork. Den sista tiden var hon helt enkelt inte sig själv.

Jag önskar att forskningen hade hittat denna medicin långt tidigare och att den hade satts in direkt när diagnosen ställdes i april. Jag önskar att sjukvården hade uppmärksammat hennes sjukdom mycket tidigare. Hon sökte vård flera gånger för värk i magen som magsårsmedicin inte hjälpte mot, hon hade dessutom mått dåligt och varit väldigt trött under en längre tid. Men det är försent för mina önskningar. Allt jag kan göra är att fortsätta sörja och minnas henne med all den kärlek hon besitter i mitt hjärta. Jag hoppas att dessa nya framsteg kan hjälpa någon annan så att dess anhöriga slipper uppleva den förlust som jag och min familj måste leva med resten av våra liv.

Ovälkommet besök

Den tiden på månaden är inne och besvikelsen är stor. Jag visste väl någonstans inom mig att jag inte var gravid, men jag ville vara det. Jag önskade att det hade funkat denna månad och den här gången prickade vi ju in datum som borde ha kunnat resultera i att ett nytt litet liv växte inom mig nu. Men, så bidde det icke. Tyvärr... Den 1 augusti åt jag mitt sista piller och naivt trodde jag nog att jag skulle bli gravid ganska omgående. För varför skulle min kropp ha blivit påverkad av dessa piller dag ut och dag in i över 15 år?! Och man ska ju se på sin mamma. Min mamma har 5 barn, så skakade man ett par kalsingar framför henne blev hon gravid. I princip. Ja ni förstår, det var inga problem där. Visserligen var hon bara i 21-årsåldern när hon fick sitt första barn, vilket såklart också spelar in.

Nu i efterhand önskar jag att jag hade varit en slarvig personlighet, att jag skulle ha blivit gravid av misstag när jag var yngre. Men, som den ordentliga flicka jag alltid har varit så har jag hela tiden respekterat min partner och väntat in honom i beslutet om att skaffa barn. Nu inser jag att jag minst kommer att vara 33 år när jag får mitt första barn och det tycker jag inte alls känns roligt. Jag känner mig gammal och jag vet att riskerna ökar ju äldre jag är när jag får mitt första barn. Tänk om jag t.o.m. kommer att vara äldre än 33 år, om vi inte lyckas bli gravida inom en snar framtid?! Tänk om jag inte blir gravid alls?! Vad gör jag då? Att få barn har varit det enda konstanta i mitt liv som jag har vetat att jag vill. Att bli mamma har någonstans legat högst upp på önskelistan även om tidpunkten för det hela har fått flyttats fram hela tiden. Vad jag har velat jobbat med t.ex. har däremot förändrats över tid.

Tänk om det är något fel på mig? På min sambo? Hur länge ska jag vänta på att någonting ska hända innan jag ber om hjälp? Månad efter månad passerar. Jag försöker undvika att tänka på att jag vill bli gravid, men vid två tillfällen varje månad (ägglossning och mensens anländande) är det nästintill omöjligt att låta bli. Visst har jag hört att om man vill det för mycket så går det inte, jag måste slappna av blablabla. Hur lätt är det då? Inte alls! Jag blir stressad över min ålder, att tiden går, att nu när jag har mens måste jag vänta ytterligare 14 dagar innan ägglossningen och sen är det lika länge tills jag får bekräftelse på om det har tagit eller ej. Tiden bara går och det här är nog det enda tillfället i mitt liv då jag önskar att jag hade haft en betydligt kortare menstruationscykel.

Det blåser utanför mitt fönster och jag måste ta tag i min dag, försöka att inte tänka på hur besviken jag är över att det röda monstret har dykt upp. Ännu en gång. Åtgärden den här månaden blir att köpa ett sånt där ägglossningstest så att jag får lite bättre koll på när jag är som mest fertil (om jag nu är det överhuvudtaget). Önska mig lycka till! Jag håller tummarna för mitt och sambons reproduktionssystem! Heja, heja! Go, kroppen go! :-/

Sömnsvårigheter

Jag har väldigt svårt att gå och lägga mig i tid på kvällen, så nu försöker jag medvetet att lägga mig tidigare på kvällen än vad jag har gjort förut. I förrgår somnade jag hur lätt som helst, men igår kväll hade jag svårigheter vid själva insomningen. Vet inte vad det var? Kanske pressen av att veta att jag borde sova vid det laget? Egentligen hade jag tänkt gå och lägga mig kl 21. Jobbade länge igår och satt lite vid datorn när jag kom hem, vilket tog längre tid än planerat. Hur kan tiden förresten gå så himla fort när man sitter vid datorn?! Jag kom i alla fall inte i säng förrän kl 21.30 och sen började problemen. Jag tror dock inte att det tog evigheter att somna, men det känns som om det gör det när man ligger där och liksom väntar in sömnens anländande.

Min sambo har i perioder stora sömnsvårigheter. Kan ligga vaken halva nätterna och somna framåt småtimmarna. Så när det är dags att gå upp sover han såklart som en stock. Det här problemet medför att han liksom vänder på dygnet. I vissa perioder har det tett sig lite annorlunda, då har han istället vaknat sjukt tidigt på morgonen och inte kunnat somna om, vilket har gjort att han har gått upp istället. Något som medfört att han har blivit väldigt trött framåt dagen. Oavsett vilket så påverkas hans dygnsrytm väldigt mycket, vilket inte är bra.

Ibland tänker jag att det här med att vända på dygnet påverkar honom väldigt mycket, att han borde tvinga sig själv att försöka sova. Fast när han beskriver hur timmar släpar sig fram utan att sömnen infinner sig, då förstår jag att det där med att "tvinga sig" till sömn inte riktigt fungerar, även om jag fortfarande är ganska säker på att hans benägenhet att gå och lägga sig i tid på kvällen blir mindre ju senare på dagen han vaknar och går upp.

Så vad kan man göra åt problemet? Jag har såklart lite tankar kring det. Vi har en svensk spikmatta hemma, den gör en väldig avslappnad när man ligger på den. Jag brukar själv använda den när jag har svårt att somna och det har hänt flera gånger att jag faktiskt har somnat på spikmattan. Ett annat tips är att lyssna på en avslappnings-cd. Vi har köpt en på apoteket som sambon har lyssnat på ibland. Sen kan man ju även göra avslappningsövningar och där finns ju massor av olika att prova, såna där man spänner och slappnar av muskler, såna där man fokuserar på olika sätt, med flera. Jag brukar inte syssla med avslappningsövningar själv, men har ibland testat att spänna och slappna av musklerna och då blir kroppen liksom tung på något sätt och det blir lättare att somna. Jag har också läst om att det inte är så bra att sitta framför tv:n eller datorn precis innan man ska sova för att man får för många intryck precis innan man ska sova. Istället bör man varva ner innan man går och lägger sig. Här tror jag att både jag och sambon falerar, vi ger inte oss själva någon nedvarvningstid. Alla som är utomhus mycket vet att man blir väldigt trött av det. Så också av motion. Min sambo har alltid motionerat mycket under sin uppväxt och behöver nog egentligen det för att må bra. Nu sedan årsskiftet har jag kommit igång med min egen träning och gör någonting varje dag i motionssyfte. Jag försöker locka med sambon också, men han vill inte. Ibörjan använde han förkylningsundanflykten, men nu bara vill han inte. Jag märker ju på mig själv hur mycket bättre jag mår när jag rör på mig och jag tror att det också hade gjort honom gott att motionera lite. Oj, jag får ju inte glömma kaffe och vissa sorters te, det bör man undvika när man inte kan sova.

För min sambo tror jag lösningen ligger ganska mycket i att komma igång med motionen, samt att ge sig själv nedvarvningstid innan han går och lägger sig. Ofta blir hans sömnproblem också mycket värre när han känner sig stressad över något. Då tror jag det är ändå viktigare med dessa bitar för att få hjärnan att slappna av. För mig tror jag det handlar om att jag inte ska fastna framför tv:n eller datorn, utan varva ner på kvällen och planera min tid bättre så att detta sker i god tid. Googlar man sömnproblem kan man få massor av andra bra tips på hur man kan försöka åtgärda sina sömnproblem utan att ta till några läkemedel. Lycka till!