Gammal? Det är frågan.

Maken har gråa hår i skägget. Upptäckte det idag. Ifrågasatte om han inte har börjat bli lite gammal nu? Han säger att det gråa i skägget har han minsann haft där i flera år och det har ingenting med att göra att han börjar blir gammal. Lite dividering kring huruvida 40 närmar sig med med stormsteg eller ej (han blir 34 i år). Hihi! Min lille gubbe! Åren går, men ungdomen i hjärtat består!

Ett år som ilat förbi

Idag fyller Modig ett år. Det känns overkligt. Har vi varit föräldrar i ett år? Ja, det har vi. Kl 21.12 den 18 april 2012 föddes vårt eget lilla mirakel, vår Krabat som vi längtat efter. Idag fick han sång och paket på morgonen. Det var en dag som alla andra för honom, men för oss, som samtidigt firar 1-årsdag som föräldrar är det desto större. Tänk att livet som är så annorlunda idag jämfört med hur det var innan kan vara så himla fantastiskt bara för att Modig finns. Han är centrum som allting snurrar runt. Jag älskar att vara förälder och jag älskar min lille Modig!

Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper

Sju jävligt långa dagar handlar om en man som heter Judd, vars fru är otrogen mot honom med hans chef. Sedan dör hans pappa efter en lång tids sjukdom och familjen samlas för att sitta shiva, en judisk tradition där man sörjer den döde med familjen i sju dagar och tar emot de som vill visa sin aktning. Man får följa Judd genom de här sju dagarna och vad som händer med honom och i hans familj.

Boken är alldeles tydligt skriven av en man, med mycket fokus på sex och tankar kring sex. Inte för att det spelar någon roll, men det är något som slog mig när jag läste den. Ibland kan jag tycka att den är lite överdrivet sexuellt inriktad. Men samtidigt så spelar den mycket på känslor och bygger upp de överspända relationerna familjemedlemmarna emellan på ett bra och trovärdigt sätt. Under ytan bubblar gammalt groll, som kommer upp till ytan när de är tvingade att umgås med varandra under sådan lång tid. De är inte en direkt känslomässigt öppenhjärtlig familj, men samtidigt har de starka band och betyder mycket för varandra. Något som visar sig. Sorgen efter fadern bearbetas dessutom under tiden. Det är en bra bok, jag vill läsa vidare. Jag vill att Judds liv ska gå i en viss riktning, och kanske gör den det, eller ändå kanske inte. Det är ett öppet slut med rum för att skapa sitt eget slut och jag tror på mitt. Det är kanske det som är meningen också, att var och en ska kunna fantisera ihop det slut de själva föredrar.

Texten är rapp och raljerande. Vid vissa tillfällen så rolig att jag måste skratta högt och länge. Samtidigt är den sorgsen, frustrerande och känslosam. Den får mig att tänka över hur små, små händelser verkligen kan kasta livet i en helt annan riktning och den får mig också att tänka till över hur bra jag ändå har det.