Att köpa likes - två synvinklar

Massor med människor har facebook, de flesta runt omkring en tycker nog jag. Är det någon, speciellt yngre, som INTE har facebook så blir i alla fall jag lite förvånad. Det är ju ett sånt lätt sätt att hålla sig uppdaterad om hur det är med människor som är eller har varit en del av ens liv. Företag har alltmer upptäckt fördelarna med att finnas på facebook för att marknadsföra sig och för att synas behöver man ha många gillare som följer ens inlägg. Antalet människor som ser ens inlägg ökar ju exponentiellt för varje gillare som like:ar eller kommenterar ett inlägg. På så sätt hittar man också fler gillare. Det svåra kan ju vara att komma igång. Hur får man sina första gillare? Speciellt utanför familjen och vänkretsen?

Ett sätt är att köpa sina likes, det vill säga betala för att få ett visst antal gillare. På så sätt kickstartar man sitt företag på facebook och får genast ett visst antal gillare till sin sida. Det går till och med att sy ihop ett gäng gillare som marknadsför företaget precis där företaget vill synas. Det här är väl bra för företagen, speciellt mindre företag som folk inte vet någonting om, kan hitta sina kunder via sådan marknadsföring, för det är ju bara i första ledet som like:arna är köpta. De som sedan gillar utifrån vad de ser i sina vänners like:ar blir ju så att säga "äkta" gillare. Det är ju dom som är mest värdefulla i längden. Jag tänker att till exempel privatpersoner som pysslar hemma och sedan startar ett företag där de säljer sin produkt kan nå ut på ett bra sätt genom att köpa likes.

Sen kan man se på det ut privatpersonens perspektiv, den som blir exponerad för marknadsföringstekniken. Är det rätt mot den? Ja, om man tänker att de får möjlighet att få nys om någonting de gillar och vill följa som de annars aldrig skulle haft en aning om. Då är det ju bra. Men kanske inte alltid. Vem som helst kan ju köpa likes. Är inte like:arna äkta så blir ju privatpersonen "lurad" till en sida, för det framgår aldrig att like:arna är köpta.

Jag tänker att man som privatperson behöver vara medveten om att alla gillare på en företagssida inte nödvändigtvis är äkta och man får vara lite kritisk till företagets facebooksida innan man gillar den. Är det verkligen en seriös och bra sida som jag vill gilla och sprida vidare?

För företag tänker jag att man får fundera över huruvida man vill kickstarta sin företagssida genom att köpa likes, eller om man vill kämpa för att få fler äkta likes. Det beror ju helt på ens situation. Det man bör vara medveten om är väl att köpta likes i sig troligtvis inte genererar ökade intäkter för företaget. Det köpta likes ger är just synlighet. Sedan i förlängningen kan det ju öka intäkterna genom att de som gillar ens sida på riktigt faktiskt blir kunder till företaget.

Livet efter dig av Jojo Moyes

En kompis rekommenderade den här boken på facebook. Lästips är ju alltid bra att få, så när det var min tur att välja bok till bokklubben hade jag införskaffat denna. Jag kan säga att jag inte blev besviken. Vi ska diskutera boken nu i januari, så det ska bli riktigt spännande att höra vad de andra tycker om den, men jag kan säga att jag älskade den! Egentligen borde jag ha skrivit om den här på bloggen direkt när jag hade läst ut den och alla känslorna liksom flödade omkring i kroppen på mig och fuktiga spår av mina tårar fortfarande syntes på mina kinder. Men, det blev inte så.

Boken handlar om Lou, en tjej från en liten, engelsk turistort som fortfarande bor hemma med sina föräldrar, vars inkomst är en viktig del för familjens ekonomiska överlevnad. På grund av att caféet där hon arbetar ska stängas ner tvingas hon söka nytt jobb. Efter några misslyckade satsningar hittar hon ett välbetalt jobb som en typ av personlig assistent till en man som heter Will.

Boken handlar också om Will. Innan Wills olycka, som lämnade honom nästan helt förlamad, var han en framgångsrik och levnadsglad man som sökte adrenalinkickar varhelst han kunde. Nu kan han inte göra någonting själv. Det här livet vill han inte leva och han avskyr alla "barnvakter" som hans mamma anställer för att "hålla honom sällskap", läs se till att han inte tar livet av sig. Därför när Louise börjar arbeta hos honom avskyr han henne med all sin förmåga.

Med tiden hittar de dock en slags medelväg där humor och att Will har roligt på Louises bekostnad får samvaron att fungera någorlunda. I alla fall under Wills bra dagar. Men nånstans händer något och de börjar betyda alltmer för varandra. Så får Louise reda på någonting som Wills familj har lovat honom att gå med på, som hon inte alls kan förlika sig med.

Jag fullkomligt älskade den här boken! Fastän jag ville att slutet skulle vara annorlunda så var det ett känslosamt slut och på något sätt en frigörelse för båda huvudpersonerna som långt ifrån lämnade mig oberörd.

Small world av Martin Suter

En bok om sjukdomen Alzheimers. Jaja, tänkte jag när jag skulle börja läsa den, det kan ju vara intressant. Boken handlar om Konrad Lang, 65 år gammal, som börjar bli alltmer glömsk kan man säga. Anledningen till glömskan och förvirringen tros till en början vara en allför hög alkoholkonsumtion.

Konrad har alltid levt under familjen Kochs beskydd, av någon outgrundlig anledning, eller man kanske kan kalla det att han har varit i beroendeställning gentemot den familjen i hela sitt liv. De har kallat på honom när de har känt för det, men sedan exkluderat honom när de kände för det. De har försörjt honom och han har låtit dem göra det, begärt det vid vissa tillfällen.

Tillslut på äldre dar möter dock Konrad kärleken och han bryter sig loss från familjen Koch. Sedan blir sjukdomen alltmer uppenbar. Konrad glömmer mer och mer och det liv han nyligen har skapat åt sig själv blir alltmer ohållbart. Än en gång kommer familjen Koch in i hans liv.

I och med att sjukdomen framskrider alltmer och alltfler av Konrads minnesbilder från barndomen dyker upp i takt med att senare händelser försvinner från hans minne så avslöjas tillslut en stor familjehemlighet som helt vänder på förhållandena.

Jag måste säga att den här boken var bra och betydligt mer spännande än vad jag hade förväntat mig. Familjehemligheten kan man ana om man läser mellan raderna, men den är väl gömd ett bra tag. Man förstår liksom inte varför familjen Koch hela tiden tar ansvar för Konrad. Det förstår egentligen endast familjens överhuvud Elvira. I slutet är familjehemligheten i princip helt uppdagad för de inblandade, förutom en liten, men viktig detalj som endast läsaren invigs i.

Sånt man bara säger av Helena von Zweigbergk

En bok om familjerelationer kan man säga. Jag tyckte om boken, men störde mig på allt som var outtalat hela tiden. Säg nåt till varandra då, tänkte jag hela tiden. Istället föll samtalen in i invanda banor av beskyllningar och påhopp. Vilket visserligen gav en väldigt realistisk känsla till boken, det är tyvärr så som många relationer fungerar. Man reagerar på varandra i invanda mönster och beter sig som man alltid har gjort.

I relationen mellan systrarna Susanne (huvudpersonen) och Louise så tog jag definitivt Susannes parti. Jag tycker att Louise var en totalt oansvarig person som lät andra städa upp henne oreda i livet. Alla chanser till hjälp utnyttjade hon, men till egna syften för att hon visste bäst hur hon skulle vända livet på rätt köl igen och hon hade dessutom en underlig syn på vad som var bäst för sonen Jonas.

Relationen mellan Susanne och systersonen Jonas tyckte jag var intressant. Hur den växte fram och hur det kändes som att Susanne på något sätt alltid varit Jonas fasta punkt i tillvaron, när mamman Louise strulade till det i livet.

Boken har ett öppet slut där man själv kan tolka in hur man tror att det kommer att bli. Jag vet vad jag tänker, men det skriver jag inte här. Var och en får själv komma fram till det när de läst boken.