fredag 30 oktober 2015

Min uppmärksamhet

Jag tycker om att vara mamma. Faktum är att jag älskar att vara mamma. Jag kan ärligt säga att jag gärna hade varit hemma med mina barn istället för att jobba, men den ekonomiska möjligheten har vi tyvärr inte utöver den föräldraledighet som staten gör möjlig. Det som gäckar mig nu när jag är mammaledig är dock tiden. Dagarna går så förbenat fort och jag hinner aldrig med riktigt allt som jag skulle vilja. Kanske är det jag som är långsam, för andra verkar ju hinna? Det känns för det mesta som att jag egentligen inte är hemma och tar han om vår dotter i huvudsak, utan att jag är hemma och sköter hushållet. Börja inte prata om tvätten bara, den tar ju bokstavligt talat aldrig slut... Mellan allt arbete med hushållet tar jag hand om Knyttet. Och Modig när han inte är på dagis sina 15 timmar i veckan. Max ett projekt per dagisdag hinns med, kanske några fler under andra dagar. Ofta startar jag nåt projekt här hemma, för att sedan bli avbruten, komma av mig och börja med något annat. Tid för bara mig själv är ovanligt och när barnen sover och allt annat plock är någotsånär klart orkar jag inte engagera mig i mig själv längre, utan jag däckar i soffan en stund innan det är dags att sova även för mig.

Idag när jag började plocka undan efter frukost ropade Modig att han ville ha min hjälp med att bygga legovägar, Knyttet ville inte ligga eller sitta själv någonstans så henne bar jag runt i BabyBjörnen. Allvädershunden sprang omkring runt benen på mig och sökte min uppmärksamhet, trots att han hade gått morgonpromenad, uträttat sina behov och ätit sin frukost. Förstår inte vad det är han vill mig? Är det bara min uppmärksamhet han söker nu? Min hjärna blir splittrad och jag försöker vara lite överallt på en och samma gång. Och det slår mig. Jag ger och ger av min uppmärksamhet hela dagarna. När maken inte jobbar får även han av min uppmärksamhet. Men, vem ger mig uppmärksamhet? Vem försöker fylla mina behov? Vem ser mig?

Då kände jag bara att nej, nu ska jag TA MIG TID till att uppdatera min blogg, för det är något jag har velat göra sedan sista inlägget i mars, för över ett halvår sedan, men inte har prioriterat.

Kunde jag uppdatera bloggen i lugn och ro. Såklart inte. Knyttet sitter i BabyBjörnen (men har äntligen somnat) medan jag skriver. Jag är tacksam över att tangenternas placering sitter något sånär inpräntat i hjärnbarken eftersom jag inte ser dem (ibland måste jag tjuvkika när jag tappar bort mig). Modig leker med en banankartong som tydligen är hans säng och insisterar på att jag inte får väcka honom när jag inte kan låta bli att pausa i skrivandet för att fotografera honom med mobilen. Allvädershunden har lugnat ner sig och lagt sig för att sova vid mina fötter.

Ja, vad kan jag säga. Livet som mamma tickar på. Nu ska jag plocka färdigt i köket och sen måste jag dammsuga, för mängden hundhår som flyter omkring på golvet är grotesk. Inte blev det bättre av att Allvädershunden äntligen blev badad igår heller. Sen är det ju alltid trevligt att borsta tänderna nån gång i närheten av morgonen också.

Over and out...