Det verkar som om nyfikenhet i vissa fall anses vara att lägga näsan i blöt, eller att snoka där man inte hör hemma. Ibland känns det som om jag är den mest nyfikna personen i hela världen. Inte alltid en bra känsla utifrån denna syn på nyfikenhet. Jag brukar skoja om mig själv och säga "nyfiken i en strut, öppnar man struten tittar Sara ut". Visst kan det vara så och visst känns det som om jag ibland är den där strutdockan jag lekte med på dagis, speciellt när jag inte får mer information om det jag är nyfiken på. En ytterst frustrerande känsla som också medför ett sting av att på något sätt vara ivägen eller inte höra till.Vari grundar sig denna omåttliga nyfikenhet kanske du frågar dig? Jag har helt enkelt ett stort intresse för att få veta mer om människor. De (du också) intresserar mig något helt otroligt mycket - livshistorier, motiv till beteende och handlingar, hemligheter, ja, allt. Alla bär vi på så mycket intressant information om våra liv som för en själv kanske kan kännas osignifikant och tråkigt, men som för andra kan te sig exotiskt och spännande. Att få veta mer om en människas uppväxt och liv säger ju också mycket om den personen och kan göra att man förstår honom eller henne bättre. Det kanske är det som är motivet bakom min nyfikenhet? Att lära känna någon mer på djupet, att få inblick i det som utgör just den människans essens?
I vilket fall som helst blev jag glad när jag hittade den här artikeln på nätet, för den talar om för mig att nyfikenhet är nyttigt, inte bara för individen utan även för samhället i stort: http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=460&a=8546&l=sv. Så för alla er nyfikna därute som har upplevt nyfikenhetens skuggsida - läs och njut!
