Min älskade bokklubb

Ikväll har jag hållt i bokklubbsträffen. Det bjöds på fika i form av te och bake off bröd med pålägg samt apelsinklyftor. Lite C-vitamin såhär på vintern är aldrig fel. Jag hade tänt alla ljus i vardagsrummet och hallen så stämningen var sådär vintrigt mysig i de delar av lägenheten mina kära bokklubbsvänner befann sig i. Vi är fem stycken i gruppen och uppslutningen är mycket god. Om någon inte kan komma så föreligger alltid goda skäl. Genom åren är det medlemmar i gruppen som har kommit och gått, men en stomme på två personer som var med och startade gruppen är fortfarande stabila deltagare. Jag kom in nåt halvår eller nåt år efter att bokklubben startade tror jag. Att gå med i bokklubben är ett av de bästa besluten jag har tagit! Vi ses cirka en gång per månad, alltid klockan 19. Vi turas om att upplåta vårt hem för dessa träffar och den vi är hos bestämmer vilken bok vi ska läsa till nästa gång. En regel vi har är att boken ska vara i pocket för att det inte ska bli för dyrt, vilket var mycket bra då man var student och levde snålt. Jag har i och med bokklubben också insett fördelarna med pocketböcker: de väger nästan ingenting och tar i princip ingen plats i väskan. Jag brukar gardera mig med två till tre bokval när det är min tur eftersom jag inte har varit med under hela tiden och inte vet vad de har läst under min frånvaro. Det är också bra utifall att någon utanför bokklubbsböckerna redan läst den man valt ut. Sen så tar det förstås bort pressen från mitt eget val. De andra får lägga in sin veto i mina urval och jag ska ju ändå läsa böckerna någon gång, så för mig spelar det mindre roll. Dagens val föll på Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. En klassiker och Selmas debutroman.

Det känns som att det här med att läsa böcker blir allt ovanligare. Jag känner personligen bara till tre stycken bokklubbar i min bekantskapskrets och det är med min egen inkluderad. Varför är det så att läsning och social samvaro kring läsning är så ovanligt? Att läsa är stimulerande, man får för en stund försvinna till en fiktiv verklighet och uppleva det karaktärerna upplever. Själva träffarna är en underbar social tillställning, som inte alls behöver vara avancerade att ordna.

Det härliga med min bokklubb är hur upplyft jag blir varje gång, oavsett hur trött jag är innan och hur mycket jag bara vill dega i soffan hemma på grund av den tröttheten. Diskussionerna brukar gå höga, antingen kring boken eller kring livet i allmänhet. Ibland blir det mycket bokprat och ibland ligger fokus på helt andra samtalsämnen. Vi är fem mycket olika personligheter i gruppen som under andra omständigheter säkert aldrig skulle ha träffats och lärt känna varandra, men som genom bokklubben har förenats för livet. Vi är inte lika gamla och lever inte i samma livssituationer. Vissa har familj och barn, andra inte, vissa bor i mindre orter och vissa i stan. Men tillsammans har vi bara så otroligt mysigt och trevligt varje gång och det finns en värme och öppenhet i gruppen som får mig att må gott varje gång vi ses.

Vad jag med denna lilla text vill förespråka är att alla sociala och bokintresserade varelser ska gå med i en bokklubb. Gör någonting bara för dig själv, det är du värd!
Jag proklamerar: Mer tid för bokläsning!!! Att läsa är att leva lite extra!!!

Svinuppdatering

Vad hände egentligen med min oresonliga rädsla och min obeslutsamhet kring huruvida jag skulle ta den förbenade sprutan? Här kommer svaret:

Efter många om och men och överväganden fram och tillbaka kom jag fram till att det väl var lika bra att ta den där sprutan som alla, inklusive jag själv, talade om. Sagt och gjort. Jag hade fått en kallelse, så jag visste mellan vilka tider och vart jag skulle ta vägen. Men nu går vi händelserna i förväg...

Jag hade verkligen pratat med ALLA och frågat om de skulle ta sprutan samt varför eller varför inte. Jag kunde inte bestämma mig. Tillslut, eftersom jag inte kände mig klokare i mitt beslutstagande trots alla diskussioner med människor i min omgivning, ringde jag min käre far vars råd och rön jag tar på största allvar. Det visade sig att min pappa redan hade tagit sprutan! Jag kände mig helt oförberedd över denna nyhet och hade snarare förväntat mig att jag i min far skulle få medhåll om att ta den där sprutan skulle vara helt onödigt. Pappa har nu inte världens stabilaste hälsa, så jag tänkte i mitt stilla sinne att det måste vara här anledningen låg till varför han lät någon ge honom vaccinet. Så jag frågade honom om han hade tagit sprutan oavsett om han inte hade haft lite ostabil hälsa. Svaret kom snabbt och slog hårt - JA!

Efter samtalet med fadern var mitt eget motstånd nedbrutet. Jag avgjorde på studs att jag skulle ta sprutan och slutade vela kring beslutet. Tänk vad mycket tid och tandgnissel jag hade sparat om jag bara hade rådfrågat min pappa tidigare!

Nu kommer vi då till själva sprutdagen i berättelsen. Jag våndades hela dagen och kom sedan på eftermiddagen när jag hade slutat jobba till platsen min vårdcentral hade sett ut som injektionscentral nr 1. Kön var låååång! Under hela tiden tänkte jag för mig själv; Jag är för sjuttsingen en vuxen människa och jag ska klara av detta! Det tog en evighet att bara ta sig in innanför dörrarna! När jag väl gjort det drog jag en suck av lättnad, nu skulle det snart vara över - men sucken fastnade i halsen då jag såg att kön på insidan var lika lång som på utsidan! Totalt tog det över en timme innan jag var på plats i en stol och faktiskt fick den fruktade sprutan med vaccin.

Hur gick det? Undrar du säkert. Jodå, jag fick inte total panik och jag hanterade det som en vuxen individ. Jag sa till sköterskan att jag tyckte detta var otroligt obehagligt och så tittade jag bort. Jag såg överhuvudtaget inte till sprutan, vilket kändes skönt. Sprutan däremot kändes inte skön, den gjorde ont! Ok, jag överlevde det med. Inte så farligt.

Efteråt då? Blir väl din nästa fråga. Jag blev inte sjuk, fick feber eller frossningar eller nånting. Jag fick ont i armen i 3-4 dagar efteråt. Dagen efter, nån gång på tidig eftermiddag blev jag otroligt trött minns jag. Sen om det är relaterat till vaccinet, det kan jag ju inte svara på direkt. Hörde från en kollega att det är de som behöver vaccinet, de med sämre immunförsvar, som faktiskt blir sjuka efteråt. Om det stämmer betyder det att jag tog vaccinet i onödan. Men, men, jag fick chansen att inför mig själv känna mig modig, för jag utsatte mig för en av mina värsta fobier och klarade av det helt utan problem i princip. Jag är faktiskt stolt över mig själv! Snipp snapp snut, så var denna vackra saga slut!

Svininfluensan

Vaccinera sig eller inte, det är den stora frågan. Alla pratar om det, på jobbet, bland vänner, på facebook. Jag är själv tudelad. Har en helt oresonlig rädsla för nålar och allt vad sprutor heter. Blir kallsvettig och känner den enorma smärtan jag kommer att få redan innan. Lider ända in i själen när någon ska sticka mig med en nål. Usch, nej jag vill inte. Dessutom, hur vet vi att det kommer att bli en sån enorm epidemi av denna influensa egentligen? Galna kosjukan och fågelinfluensan pratades det massor om och hela samhället förfasades över hur vi alla skulle dö som flugor av detta nya hemska. Nu är vi där igen. Har de rätt, eller? Kommer svininfluensan att svepa över Sverige som en ny variant av pesten och ta majoriteten av de utsatta med sig i fallet? Jag tvivlar, men vad vet jag egentligen. Jag har ingen medicinsk utbildning, ingen kunskap i influensans olika turer. Jag har inte läst allt som går att läsa om sjukdomen, utan har snarare försökt undvika det för att jag inte vill ta tag i beslutet om vaccinationen. Men nu närmar det sig, beslutet... I veckan fick jag ett brev från min vårdcentral. Nästa vecka är det dags... Om jag nu bestämmer mig för att genomföra det... Obeslutsam, tudelad, i uppror inom mig. Vaccination... Do or die?

Twilight

Ikväll såg jag filmen Twilight för tredje gången på mindre än en vecka. Jag är helt begeistrad. Det var länge sedan jag kände så inför en film, att jag liksom bara vill se den igen och igen och igen, fastän jag precis tittade på den. När jag var mindre var det Dirty Dancing och Pretty Woman som drog mig in i sin värld så enormt att jag inte ville lämna den, så att jag ville tillbaka till den hela tiden. Tror inte jag har sett en enda film sedan dess som har fått mig att känna så. Visst finns det fantastiska filmer som jag vill se igen, men inte så mycket att jag vill återgå till menyn på min dvd och trycka på play så fort filmen övergår till eftertexterna.

Jag vet inte riktigt vad det är med denna film som frammanar dessa känslor ur mitt inre? Det är inte den bästa film jag någonsin har sett, men den har någonting som fångar mig in i själen. Kanske har det att göra med känslan, stämningen i filmen, den intensiva kärleken som man själv drömmer om att få uppleva, mystiken, den återhållna åtrån som bubblar under ytan. Det är nåt med sättet den är filmad i kombination med musiken kanske. Ja, jag kan inte sätta fingret på endast en enda punkt som får mig att känna som jag gör, men jag absolut älskar denna film! Längtar tills jag får tillfälle att se den igen!!! Kanske redan imorgon?

Slarver

Jag brukar alltid vara väldigt noggrann och ordningsam, har inte sönder saker eller tappar bort saker. Minns en gång när jag var liten. Vi hälsade på hemma hos min faster. Dom hade en jättefin porslinsdocka som satt på en byrå med ljusblå klänning och mörkt, lockigt hår. Jag tyckte den var så vacker och jag ville så gärna röra vid den. Min faster såg väl det och sa att jag kunde leka med den, för hon visste att jag skulle vara rädd om den. Jag blev så glad och stolt och lekte med stor försiktighet med porslinsdockan.

Spola framåt. Nutid. Idag... Jag hittar inte den j-la sladden till kameran! Minns inte heller var jag såg den sist! Har jag glömt den hos min pappa sist jag var där? Den ligger inte i lådan där den ska vara. Jag har letat flera gånger. Hur sjuttsingen ska jag få in bilderna från kameran till datorn om jag inte har en sladd däremellan?! Jag har letat på en massa möjliga och omöjliga ställen, men ingen sladd...

Vart tog den noggranna lilla flickan vägen? Ingen som vet, ingen som vet...

Göra nåt vettigt

Trött, mätt, lat ända in i själen. Allt jag vill göra är att se en film eller möjligtvis zappa lite på tv:n. Sambon säger: nej, gör nånting vettigt istället. Jag säger nej till vettigt just nu! Jag vill inte läsa en bok, kamma min katt, ringa en vän, organisera mina papper. Ikväll säger jag NEJ till allt vettigt! Jag skulle kunna tänka mig lite choklad till mitt sinnesslöa tittande på dumburken, men där drar jag faktiskt gränsen! Alla dagar måste inte vara produktiva, jag måste inte vara duktig alltid! Inte för att jag är det, men just idag känns det viktigt att poängtera detta, för jag vill, vill, VILL INTE göra nånting vettigt över huvud taget! FATTA!
That's all I have to say about that. So there...

En osocial jävel

Ja, det är just vad jag är och faktiskt har varit rätt länge nu tyvärr... Vad beror det på kanske du frågar dig? Vad ska jag säga? Ska jag gå i försvarsställning och säga att jag mellan jobb och trötthet inte hinner? Jo, det stämmer väl in på sina bitar. Eller ska jag skylla på att mina vänner inte hör av sig till mig längre? Visst stämmer väl det in ganska bra. Men, från början, kan det vara så att det är jag själv som har gjort mig otillgänglig genom att avböja förslag, genom att distansera mig från dem, genom att inte höra av mig till dem? Kanske är det så? Jag vet inte, jag minns faktiskt inte? Som det är nu känns det väldigt tråkigt och ensamt, som att jag inte är en viktig person i deras liv. Men, kanske har jag mig själv att skylla för den situation jag befinner mig i? Jag är dålig på att höra av mig och bestämma tillfällen att ses, det vet jag. Jag föredrar att vara hemma och ta det lugnt framför att behöva åka iväg och hitta på en massa grejer, det vill säga att anstränga mig. Och att anstränga sig, är det inte en grundförutsättning för vilken relation som helst? Ingen relation fungerar självmant utan ansträngning från dem som är i relationen. När det kommer till kärlek känns detta självklart, så varför inte detsamma när det gäller vänskap? Även vänskap kräver energi och arbete från dem som kallar sig för vänner. Betyder detta att jag inte längre har några vänner kvar? Har jag i min bekvämlighet reducerats till en bekant istället för en vän i deras ögon? Det hade ju förklarat varför de inte hör av sig till mig längre, för en bekant behöver man inte hålla sån regelbunden kontakt med. En bekant träffar man vid speciella tillfällen och någon gång då man springer på varandra på stan.

Denna egenterapi har fått mig att inse att jag behöver investera i vänskap för att få vänskap tillbaka. Förhoppningsvis är det inte försent för mig att återvända från att vara en bekant till att vara en vän och förhoppningsvis kan jag undvika att falla tillbaka i den bekvämlighet som stjälper mig.

Pengabekymmren

Har agerat på min fattigdom i helgen. I fredags var jag och sålde guld som jag ändå aldrig använder, det ligger bara i min låda och tar plats. 1400 kr. Lördag och söndag spenderade jag på loppis där jag sålde av grejer som jag nyligen har rensat ut ur min garderob samt lite annat smått och gott. Man har helt enkelt för mycket grejer. Efter utgifter för bordet, drygt 1200 kr i vinst. Mmm, det känns gött! Ska nog sälja grejer på loppis fler gånger. Alltså folk köper vad som helst bara det är tillräckligt billigt. Har till och med sålt gamla bh:ar!!! Trodde aldrig det skulle gå! Nä, hädanefter ska jag inte slänga och ge bort grejer i mängder som jag har alltid har gjort tidigare. Hädanefter ska jag istället samla på mig det som jag inte längre vill ha och sälja av det 1-2 gånger per år. Hihi, man blir helt medryckt när man säljer grejer så. Vill liksom börja hamstra hemma och sälja av allt som kan tänkas säljas. Visseligen är det ingen vinst i sig, för man får ju inte tillbaka det man en gång betalt för varan. Men istället för att samla på sig grejer i sina gömmor som man aldrig använder, så kan man lika bra göra sig av med dem på detta sätt och få igen i alla fall lite av köpekostnaden. Rekommenderas!

Det som förvånar mig är hur fräcka köparna kan vara, att inget pris är lågt nog. Säger man ett redan mycket lågt pris så ska dom pruta i alla fall och i princip förolämpa en för det skyhöga pris man just angivit. Tillslut är det som att man ändrar karaktär till en säljare på en turkist basar. Man säger att köparen rånar en med ett så lågt pris och gnabbas vidare om sådär 5-10 kr mer för varan. En mycket intressant process, som faktiskt är ganska rolig. För det mesta i alla fall. Det finns dom köpare som går över gränsen också, då man bara känner sig förolämpad och blir irriterad. Kanske är det just det loppiset jag och min syster var på i helgen som är så, jag vet inte, för jag säljer inte grejer på loppis var och varannan helg. Men oavsett, loppis är ett fenomen som är mycket speciellt där man kan både fynda och tjäna pengar.

Slutplädering. Min insats för min ekonomi är bara en liten prutt i sjön, det vet jag. En tillfällig lättnad, som jag visserligen ska försöka spara på som en liten säkerhetsbuffert. Men den känns bra, som att jag faktiskt kan göra något åt mitt ekonomiska trångmål om jag så skulle vilja och det skulle behövas eller till och med vara nödvändigt. Själva upplevelsen i sig, ja, den lämnar mig med en go känsla i magen trots att den tog i princip hela helgen i anspråk. Det finns en stämning i att gå på loppis, för det gillar jag att göra. Men jag har upptäckt att det också finns en alldeles speciell stämning i att stå och sälja på loppis och en gemytlighet mellan de olika säljarna trots att vi alla konkurrerar om samma köpare. Vissa köpare delar denna gemytlighet och det blir högt i tak helt enkelt. Sen sist men inte minst så känns det bra att jag kan göra något åt min ekonomiska situation när den, det vill säga jag, är i trångmål.

Den oroliga fattiglappen...

Har på senaste tiden varit lite orolig för min ekonomi, vilket aldrig är roligt. Ekonomisk oro eller ovisshet är alltid stressande tycker jag. Dessutom bland den värsta stressfaktorn, för den överskuggar lätt allt annat i livet. Man är så himla beroende av pengar i dagens tillvaro att, ja, pengar är prio 1 för att livet ska flyta på.

Ibland undrar jag vart alla pengarna tar vägen, för jag tycker inte att jag spenderar särskilt mycket egentligen. Mitt shoppande har definitivt gått ner de senaste åren och det kan ibland gå väldigt lång tid mellan mina shoppingbegär. Så det är egentligen inget problem kan jag tycka. Så vad är det som äter upp mina pengar?...

Bilen: avbetalning, bensin, försäkring... Service och dylikt... Plus en liten lampa här, ett par vindrutetorkare där... Sååå dyrt!!! Skönt i alla fall att rekonden var en liten bonus på köpet!
Hyran: aldrig rolig, men ett måste för jag vill ju faktiskt ha ett tak över huvudet.
Mat: näe, där går det inte mycket pengar, för vi handlar nästan aldrig hem något. Alkohol har jag i princip slutat dricka också, så det kontot kan man säga = 0. Hm, visserligen köper jag kanske lunch lite för ofta, och godis gör att matkontot utökar också... Men det är ju inte såååå himla mycket ändå.
Sen var det CSN... Enormt lån som jag under studietiden inte oroade mig för eftersom jag inte ville ta ut någon oro i förskott. Men GRATTIS! Tiden för oro är INNE! Typ nästan 18 000 kr om året handlar det om!!! Herre min je, det är mycket pengar!
Pension: 300 kr
Kapitalsparande: 1 000 kr
Men sparande är ju faktiskt bra och pensionen är superviktig!
Försäkringar: hem, olycksfall, hund, katt
Sen är det fack- och a-kasseavgift, hyresgästföreningen, el, mobil (billig faktiskt), internet/tfn osv.
Djurmat, inte den billigaste heller, utan snarare tvärtom. Men det är en prioriterad utgift. Veterinärkostnader. Hundgrejer - det kan snabbt sluka enorma mängder, men vissa saker måste man ha. Som bajspåsar! Ok, det är den lilla delen, men ändå. Det är roligt att shoppa till min vovve!

Saker jag sparar in på: jag har ingen tidningsprenumeration, jag unnar mig sällan någonting lyxigt som spabehandlingar och massage, jag åker i princip aldrig på semester. Senast jag var utomlands var 2004, för Danmark och Norge räknas faktiskt inte. Vi har inte de senaste tekniska prylarna hemma. Jag går inte ut och festar var och varannan vecka. Vi har inte prioriterat snygga, matchande möbler hemma utan har fortfarande ett hopplock från våra två tidigare lägenheter. Jag undviker i möjligaste mån att gå till läkare när jag är sjuk och jag sjukanmäler mig inte, utan jobbar istället. Så himla sjuk är jag väl nästan aldrig så att jag inte kan gå till jobbet?...

Näe, usch... Ekonomiska bekymmer är otroligt jobbiga... Tänk den som vore ekonomiskt oberoende, det hade varit nåt det... Kanske skulle vinna på lotto eller nåt. Fast det är klart, det är även nånting jag sparar in på, för jag lägger i princip inga pengar på spel. Möjligen en trisslott nån gång om året. Än så länge ingen utdelning...

Jag tror inte att jag är ett fall för Lyxfällan även om det ibland känns så. Har du några råd om hur jag kan lägga min oro åt sidan så hojta till! Alla hjälpsamma tips mottages!

Sorg, saknad, oro, rädsla

Detta är känslor som kan uppkomma när jag precis har läst ut en riktigt bra bok. Sorgen över att jag måste lämna den värld boken visade mig, saknaden av de känslor boken lyckades frambringa och oron över nästa läsäventyr. För jag vet vad jag hade, men inte vad jag kommer att få. Det blir liksom en sorts rädsla inom mig. En rädsla för att nästa bok inte kommer att fånga mig som den jag precis läst ut, att nästa bok kommer att lämna mig oberörd. Detta fasansfulla har hänt mig förut och det gör att läslusten temporärt försvinner. Och läslusten, är inte den det essentiella i själva läsandet som gör det hela mödan värt, det som får en att inte vilja lägga ner boken, utan bara läsa vidare? För jag bara MÅSTE veta vad som händer på nästa sida, och nästa, och nästa...

Mitt senaste läsäventyr lämnade mig berörd ända in i själen. Jag grät. Kan en bokupplevelse ge en bättre effekt än tårar? Boken jag läste var Flyga Drake av Khaled Hosseini. Den fångade mig, oh vad den fångade mig. Karaktärerna, händelserna, allt. Min nästa bok på listan, en bokklubbsbok, kändes svår att ta itu med. Det kändes nästan som om jag behövde vänta lite innan jag påbörjade den av vördnad för Flyga Drake och såklart, av oro för att den inte skulle beröra, fånga, uppsluka mig. Men ack, ibland är livet så givande, för min nästa bok att läsa är Sarahs Nyckel av Tatiana de Rosnay och 142 sidor in i boken så inser jag att, ja, jag är fast. Jag bara måste få veta vad som gömmer sig på nästa sida, och nästa, och nästa! Det är karaktärerna, händelserna, allt! Så härligt, så underbart, ännu ett läsäventyr att minnas!!!

Mina sista ord i detta ämne, läs, läs, läs och var öppen för nya äventyr. Men, kom ihåg de gamla äventyren och låt dem följa dig i ditt hjärta och värma din själ så här i den begynnande hösten.
/Läslysten!


http://www.bokus.com/b/9789170017032.html?pt=search_result&search_term=flyga%20drake


http://www.bokus.com/b/9789170281877.html?pt=search_result&search_term=SARAHS%20NYCKEL

Skriva, ja tack!

Idag när jag stod i duschen kom det plötsligt till mig! En god skrivaridé! Duschen är egentligen det perfekta stället för att frammana idéer. Man står där, tänker på allt och ingenting. Själva duschandet kräver inga direkta insatser från hjärnan, det går liksom på rutin vid det här laget. För en gångs skull hoppade jag inte ur duschen och började med vardagliga saker, utan jag tog ett block och en penna och antecknade mina tankar. Sen var det igång, idén utvecklades och ja, jag tror att den kan vara bra!

Boven vid goda idéer är annars att man tänker att det kommer jag ihåg och sen poff, så var idén bortflugen. Det där med att alltid bära med mig ett anteckningsblock och en penna kanske inte är en så dum idé förresten, nu när jag har nåt som jag behöver fundera mycket kring. Tack för tipset pappsen!

Nu ska jag inte i detalj beskriva min idé, men jag hoppas att den faktiskt inte bara ska bidra till att jag börjar skriva mer, utan till att jag också kan bli ett bättre jag på kuppen. Kanske kan den hjälpa mig att förverkliga mig själv, om än bara lite grann. Är du nyfiken nu? Det får du fortsätta vara! Men håll tummarna med mig för att idén jag fick i duschen ska göra susen och få upp mig ur den här långa skrivarsvackan som jag har haft i jag vet inte hur många år nu.

Wannabe-skribenten

Skriver i princip ingenting nuförtiden, vilket jag tycker känns trist. Skyller helt och hållet på att jag inte tar mig varken tid eller ork att engagera mig i det hela. Så var jag med jobb på planeringsdagar och där vi bodde ska de framöver ha en skrivarhelg. Jag blev eld och lågor när jag såg det! Det vill jag göra! Det kanske är vad jag behöver för att få upp ångan igen?! För att komma igång! Men, såklart så ligger jag schemalagd en av dagarna... What to do... Plus att det kostar nästan 3000 spänn! Vem har det i dessa tider? Det lät dock så himla spännande och roligt så jag ville ändå.

Alternativen för mig då är att: A-byta pass med någon, B-ta semester. Alternativ A är ju att föredra, så himla mycket semesterdagar har man ju inte att strö omkring sig och jag hade ju tänkt spara lite till jul och till en eventuell höstsemester. Frågar mina kollegor... Får inget svar... Frågar igen, inget svar igen. Tiden går. Det blir nog inget.

Sen är ju jag lite av en person som vill NU och inte sen, så att tiden som passerar utan att det ordnar upp sig som jag vill gör att jag tappar lite sugen. Inte bra...

Var ute på skrivarsidan efter planeringsdagarna och kollade skrivartävlingar, skrev ut info om nån som såg intressant ut. Sen hamnade den, som vanligt, i almanackan som ett bokmärke. Sen bidde det inget mer med det. Slängde det faktiskt idag, för jag insåg att jag bara släpade runt på pappret i onödan.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till med mig själv? Hur ska jag få mig själv att engagera mig i mitt för tillfället obefintliga skrivande och faktiskt få nånting på pränt? Är det någon som har några tips till en wannabe-skribent?

Livets orättvisor

Ibland har jag svårt att förstå hur livet kan vara så orättvist för vissa och samtidigt så lätt för andra. I min bekantskapskrets har en person nyligen förlorat två stycken nära familjemedlemmar på kort tid. Jag får ont i hjärtat bara jag tänker på den sorgen som hon måste bära omkring på. Mina egna "bekymmer" i livet ter sig plötsligt så banala och futtiga i jämförelse och jag inser att jag borde uppskatta alla i min närhet som älskar mig, mer än vad jag gör idag. Man glömmer lätt bort det i vardagens stressiga tillvaro där allt praktiskt bara ska hinnas med hela tiden. Man glömmer bort det som är viktigt, människorna omkring en som man bryr sig om, som man älskar. Jag vill bli bättre på att komma ihåg dem som är viktiga för mig helt enkelt och istället glömma bort måsten som faktiskt inte är måsten egentligen, utan mest sånt som jag själv har placerat i den högen. Måsten är egentligen livet, kärleken, vänskapen och lyckan.

Vad kan man göra för att jämna ut livets orättvisor egentligen? I sådana fall som detta, ingenting egentligen. Döden kommer när den kommer och jag kan inte stoppa den. Jag kan bara finnas där för den efterlevande när den behöver mig, nån, mänsklig kontakt.
Andra orättvisor, sociala orättvisor, kriminalitet, fattigdom - det kan vi alla hjälpas åt med att stoppa, eller i alla fall dämpa. Men det ämnet hör till ett annat bloggtillfälle. Nu ska jag istället ägna mig åt livets sanna måsten!

Sporadiskt, hmm, just det

Två år sedan senaste inlägget. Vad ska jag säga, vad kan jag säga? Inte mycket. Jag kan skylla ifrån mig, säga att livet har varit för hektiskt, men det är det ju å andra sidan alltid. Jag har saknat inspiration, what else is new. Ska ärligheten fram, och det är väl bäst, så har det helt enkelt inte blivit av. Annat har prioriterats och jag har lite "glömt bort" att jag skulle vara en bloggare.

En del gånger har jag tänkt att jag kanske skulle börja blogga på nån annan sida, helt börja på nytt blad. Tomt, oskrivet, möjligt att bygga upp från grunden med nya förutsättningar. Men än så länge har inte heller det blivit av. Om jag ens hade några läsare tidigare, så är de definitivt borta nu då en blogg där inget händer är ganska långtråkig att läsa, om, och om igen.

Så, här kommer (förhoppningsvis) nya, friska tag, med nya, glada läsare! Och, om någon av mina gamla läsare hittar hit, så ser ni att jag även har fräschat upp med en ny bloggmall!!! Enjoy!