Hela världen var insvept i ett fint lager frost denna morgon och staden som annars kan tyckas hård blev genast skir, bräcklig på något sätt. Det var någonting med kombinationen av det tysta, stilla, lugna och det skira som skapade den känslan. Den milda kylan nöp lite i mina kinder och jag blev glad över väckningen, över att jag inte hade missat den här stunden på dygnet som skapar en härlig känsla av harmoni i mitt inre. Väl inne i den värmande lägenheten igen kan jag tänka tillbaka på min slumrande stad i sin frostbeklädnad och glädjas åt vilken tur jag har i livet och hur bra jag mår. Ja, med en sådan början på min dag känner jag mig stärkt och redo att ta itu med resten av den.
söndag 30 januari 2011
Slumrande stad
Efter morgonens väckattack från min älskade hund tog vi en lite längre promenad på ca en timme i den tysta staden. Såhär en söndagmorgon vaknar min stad sakta, sakta till liv och det är under dessa tysta, lugna timmar på dygnen som jag älskar att vara ute och njuta av fridfullheten. Tittade jag mig omkring så var det nästan bara jag och min hund som rörde på sig. Solen reste sig försiktigt, morgontrött på himlavalvet och jag hälsade den välkommen. Idag kommer att bli en vacker dag.
Hela världen var insvept i ett fint lager frost denna morgon och staden som annars kan tyckas hård blev genast skir, bräcklig på något sätt. Det var någonting med kombinationen av det tysta, stilla, lugna och det skira som skapade den känslan. Den milda kylan nöp lite i mina kinder och jag blev glad över väckningen, över att jag inte hade missat den här stunden på dygnet som skapar en härlig känsla av harmoni i mitt inre. Väl inne i den värmande lägenheten igen kan jag tänka tillbaka på min slumrande stad i sin frostbeklädnad och glädjas åt vilken tur jag har i livet och hur bra jag mår. Ja, med en sådan början på min dag känner jag mig stärkt och redo att ta itu med resten av den.
Hela världen var insvept i ett fint lager frost denna morgon och staden som annars kan tyckas hård blev genast skir, bräcklig på något sätt. Det var någonting med kombinationen av det tysta, stilla, lugna och det skira som skapade den känslan. Den milda kylan nöp lite i mina kinder och jag blev glad över väckningen, över att jag inte hade missat den här stunden på dygnet som skapar en härlig känsla av harmoni i mitt inre. Väl inne i den värmande lägenheten igen kan jag tänka tillbaka på min slumrande stad i sin frostbeklädnad och glädjas åt vilken tur jag har i livet och hur bra jag mår. Ja, med en sådan början på min dag känner jag mig stärkt och redo att ta itu med resten av den.
tisdag 25 januari 2011
Förstå hundar
Varje gång jag tittar på Mannen som talar med hundar med Cesar Millan blir jag imponerad av vad han kan göra. Var det nån som såg den där supersöta cocker spanieln idag som var så himla rädd? Blev tårögd när jag såg skillnaden på den på slutet, hur den njöt av att vara en del av familjen. Tricket är att få hunden i ett, som Cesar säger, calm submissive state.
Vi har ju en hund, en fantastisk, härlig, mysig hund. Många blir imponerade av hur lugn han är. Det är också en omplaceringshund. Jag tror inte att han har råkat illa ut i sitt tidigare liv som hunden i dagens program, men visst har han lite smågrejer som man skulle kunna fixa till. Jag hade tyckt det vore så häftigt om Cesar skulle träffa min hund och ge ett utlåtande, typ hur han är som hund och också säga till oss vad vi gör som är rätt och vad vi gör som är fel. För jag förväntar mig inte att vi är den perfekta hussen och matten även om vi har en otrolig hund. Han kunde få komma hem till oss och träna mig och min sambo till att bli ändå bättre flockledare för vår hund. Kamerateamet hade han dock kunnat lämna hemma, hehe. Jag hade så gärna velat åka och hälsa på på hans hundcenter också! Att få lära mig genom att vara där i kan en eller ett par veckor. Hur coolt hade inte det varit?! Ja, drömma kan man ju.
Vi har ju en hund, en fantastisk, härlig, mysig hund. Många blir imponerade av hur lugn han är. Det är också en omplaceringshund. Jag tror inte att han har råkat illa ut i sitt tidigare liv som hunden i dagens program, men visst har han lite smågrejer som man skulle kunna fixa till. Jag hade tyckt det vore så häftigt om Cesar skulle träffa min hund och ge ett utlåtande, typ hur han är som hund och också säga till oss vad vi gör som är rätt och vad vi gör som är fel. För jag förväntar mig inte att vi är den perfekta hussen och matten även om vi har en otrolig hund. Han kunde få komma hem till oss och träna mig och min sambo till att bli ändå bättre flockledare för vår hund. Kamerateamet hade han dock kunnat lämna hemma, hehe. Jag hade så gärna velat åka och hälsa på på hans hundcenter också! Att få lära mig genom att vara där i kan en eller ett par veckor. Hur coolt hade inte det varit?! Ja, drömma kan man ju.
söndag 23 januari 2011
Sällskapsspel och det sociala livet
Det har blivit alltmer populärt med sällskapsspel som ett sätt att umgås med sina vänner de senaste åren känns det som. Jag tycker det är ett rätt fantastiskt sätt att vara social egentligen! I vissa situationer kan det till och med släppa lös på tungans band. Ska man vara social med folk man inte känner så himla väl kan det vara svårt att komma på vad man ska tala om, men spelar man spel så släpps hämningarna liksom. En ganska härlig känsla!
Själv är jag väldigt tävlingsinriktad! Jag vill verkligen vinna och spelar jag med min sambo till exempel och han vinner hela tiden så tappar jag humöret rejält. Det är intressant att se vad spel kan göra med en, hur det kan få en att agera tvärtemot hur man normalt brukar göra. Spelar jag med vänner kan jag dock hantera mig själv bättre. Nån annan som känner igen sig i detta?
Sådana spel som jag personligen föredrar är olika typer av frågespel, speciellt sådana som handlar om ord på något sätt. Måste därför tipsa om mitt favoritspel Alias, ett ordförklaringsspel från Tactic. För smarta pratkvarnar som de uttrycker det på lådan! Antar att jag gillar det för att jag är ganska bra på det, eller tror att jag är det i alla fall (LOL). Där kommer vinnarinstinkten in såklart. Man spelar gärna spel man är bra på för att öka chanserna till vinst. Spelar jag i lag med sambon brukar vi ofta gnabbas med varandra för att den ena eller den andra inte fattar osv.
Tyvärr spelar vi inte spel så himla ofta här hemma, men det är alltid roligt när det väl sker. Vi borde kanske bli mer sociala och på så sätt bli mer exponerade för sällskapsspel, för det blir väldigt sällan av att vi spelar mot varandra bara. Så kontentan är att man bör spela mer med fler! Socialisera dig med dina vänner genom att släppa dina hämningar i sällskapsspelens värld! Det är helt enkelt kul!
Själv är jag väldigt tävlingsinriktad! Jag vill verkligen vinna och spelar jag med min sambo till exempel och han vinner hela tiden så tappar jag humöret rejält. Det är intressant att se vad spel kan göra med en, hur det kan få en att agera tvärtemot hur man normalt brukar göra. Spelar jag med vänner kan jag dock hantera mig själv bättre. Nån annan som känner igen sig i detta?
Sådana spel som jag personligen föredrar är olika typer av frågespel, speciellt sådana som handlar om ord på något sätt. Måste därför tipsa om mitt favoritspel Alias, ett ordförklaringsspel från Tactic. För smarta pratkvarnar som de uttrycker det på lådan! Antar att jag gillar det för att jag är ganska bra på det, eller tror att jag är det i alla fall (LOL). Där kommer vinnarinstinkten in såklart. Man spelar gärna spel man är bra på för att öka chanserna till vinst. Spelar jag i lag med sambon brukar vi ofta gnabbas med varandra för att den ena eller den andra inte fattar osv.
Tyvärr spelar vi inte spel så himla ofta här hemma, men det är alltid roligt när det väl sker. Vi borde kanske bli mer sociala och på så sätt bli mer exponerade för sällskapsspel, för det blir väldigt sällan av att vi spelar mot varandra bara. Så kontentan är att man bör spela mer med fler! Socialisera dig med dina vänner genom att släppa dina hämningar i sällskapsspelens värld! Det är helt enkelt kul!
tisdag 18 januari 2011
Idétorka
Känner för att skriva något fyndigt idag. Jag vill ju försöka hålla min blogg levande den här gången. Men just ikväll kommer jag inte riktigt på något. Visserligen har jag inte så många läsare och jag skriver mest för min egen skull, men ska jag någonsin få några följare på min blogg så är det väl bäst att jag uppdaterar sidan lite oftare.
Jag kan ju passa på att uppdatera min ena dröm för det nya året. Jag hoppas att jag i helgen eller i början av denna vecka ska ha lyckats med bedriften att bli gravid. Tyvärr får man vänta rätt länge innan svaret på den förhoppningen kommer. Så håll tummarna för mig, eller oss rättare sagt!
Hade klockan inte varit så mycket så hade jag nog försökt mig på att nosa upp nåt annat bra att skriva om, men nu väntar jag bara på att filmen ska ta slut så att jag kan få gå och lägga mig sen. Börjar bli lite trött och imorgon är en annan dag. Är inte det fantastiskt egentligen! Morgondagen, en ny dag med nya möjligheter! En dag som kan användas till precis vad man vill!
Jag kan ju passa på att uppdatera min ena dröm för det nya året. Jag hoppas att jag i helgen eller i början av denna vecka ska ha lyckats med bedriften att bli gravid. Tyvärr får man vänta rätt länge innan svaret på den förhoppningen kommer. Så håll tummarna för mig, eller oss rättare sagt!
Hade klockan inte varit så mycket så hade jag nog försökt mig på att nosa upp nåt annat bra att skriva om, men nu väntar jag bara på att filmen ska ta slut så att jag kan få gå och lägga mig sen. Börjar bli lite trött och imorgon är en annan dag. Är inte det fantastiskt egentligen! Morgondagen, en ny dag med nya möjligheter! En dag som kan användas till precis vad man vill!
söndag 16 januari 2011
Jämställdhet i relationen
Igår fick jag låna boken "Familjens projektledare säger upp sig" skriven av Gunilla Bergensten. Min väninna tyckte att jag borde läsa den med tanke på min bloggidé. Just då var jag dessutom mellan böcker eftersom jag väntar på att bokklubbsboken ska dimpa ner i brevlådan.
I förmiddags tänkte jag att det var dags att påbörja boken. Klockan 13.30 var den utläst. Jag måste säga att det var, precis som min väninna sa, en bok som fick en att fundera. På sin kärleksrelation, på sig själv och på sånt som irriterar en med relationen. Nu har vi inga barn än, men tendensen till familjens projektledare finns redan där. Jag får väl kalla mig relationens projektledare istället.
Till min sambos försvar så måste jag väl börja med att tala om att vi ändå hjälps åt med mycket i hemmet, mer än de flesta antagligen om man tittar sig omkring bland vänner och bekanta. Jag kan definitivt se spökbajset (dammet) i hörnorna och välja att titta bort. Låta diskbänken svälla över av smutsig disk som jag inte har ställt där och bara ta bort min egen disk. I längden blir det dock tröttsamt. Om jag har varit bortrest nån dag, måste det då alltid se ut som ett bombnedslag i köket när jag kommer hem, med smulor på diskbänken och skräp i sinken? När den andra individen i relationen har ätit någonting under dagen, måste det då alltid stå minst en eller två saker kvar efteråt så att jag kan se vad och vart han har ätit? Är det nödvändigt att hans skitiga strumpor sprids längs golvet i sovrummet som små hoprullade bollar och dessutom fortsätter att behålla bollformen när de läggs i tvätten? Det handlar om småsaker kan man tycka, men småsaker växer och tillsammans blir de stora saker.
Så hur är vi jämställda frågar du kanske? Ett exempel är att vi alltid tvättar tillsammans. Fast om någon inte kan på den utsatta tiden så är det oftast han, och det är jag som måste driva frågan om vilken dag och tid då nästa tid ska bokas så till den milda grad att jag måste ta fram almanackan och be honom kolla sin. Gör jag inte det så glöms tidsbokningen bort. Det är jag som måste påminna om att det är dags att sortera sin smutstvätt. Det är jag som ofta går upp tidigare (om vi har en morgontid) och sätter i två maskiner innan tvättiden har startat för att fler kläder ska hinna torka i vårt undermåliga torkrum. Jag får påpeka för honom att kläderna behöver hängas snyggt och påvisa hur man ska göra detta. Exempelvis hade vi tvättid i fredags. Min sambo hade tenta den dagen, så jag tog över tvättningen och sa att han kunde fokusera på att plugga på förmiddagen så att han hann göra det innan han skulle åka iväg, för att slippa känna sig stressad. Jag tog hand om all tvätt, hopvikning osv (handdukar är det ändå alltid jag som viker). Sina egna kläder får han dock själv plocka undan. Varför ligger då hans rena strumpor kvar i soffan i en hög (för de ser likadana ut allihop så han får para ihop dem på egen hand) nu när det är söndag? På något underligt vis brukar jag alltid bli på dåligt humör då vi har tvättid, vad nu det kan bero på? Förslag någon?
Det är inom flera områden då vi är relativt jämställda, i jämförelse med andra (han kan t.o.m. tycka att han gör mer inom vissa områden, även om jag inte håller med). Grejen är dock att jag ofta behöver vara drivkraften för att något ska ske. Har jag funderat på maten? Nej, jag kom precis hem från jobb, men du har ju varit hemma i flera timmar efter skolan. Även fritidsbiten måste jag styra. Han funderar på att vi kanske borde träffa några vänner vi inte har sett på evigheter, men han kommer inte till skott att faktiskt göra något åt det utan att jag måste pusha honom, eller göra det själv. Vi vill se en föreställning och har pratat om att vi ska boka biljetter, men om jag inte bokar dem så hinner platserna ta slut, för han bokar inte.
I de 2,5 åren som vi har bott i vår lägenhet har jag under ca 1,5 år gått och våndats över att frysen borde avfrostas. Jag har nämnt det ett par gånger varje vinter, eftersom vintern är den ideala tiden att utföra sådana sysslor på pga att man kan ställa ut frysvarorna på balkongen under tiden. Tillslut gick det knappt att varken stoppa in eller ta ut matvarorna från översta hyllan, så mycket isbildning var det. Vem frostade av den? Jag, strax före jul. Vårt avlopp vid badkaret kloggar ofta igen så att det tillslut blir en smärre översvämning i badrummet. Jag har de senaste 1-2 veckorna lagt märke till att det börjar bli dåligt flöde när man duschar. Jag har väntat för att se om min käre sambo möjligen tänker agera. Än så länge har ingenting skett. Snart måste jag ta tag i det själv eller peka med hela handen att DU får göra det. När vi köpte hem 2 begagnade bokhyllor för att få plats med alla våra böcker var det bara jag som engagerade mig i att möblera om, sätta in böckerna i de nyinköpta hyllorna, samt organisera rummet. Kvar blev en liten hylla med oorganiserade datagrejer som min sambo skulle ta reda på, för data det är hans grej och den lilla hyllan skulle vi sedan bära upp på vinden. Nutid, det har gått ca 1 år. Hyllan står fortfarande kvar, orörd. Vi har pratat om att skaffa gardiner och gardinstänger till lägenheten sedan vi flyttade in. Jag har inte tagit tag i det, ergo vi har inga gardiner, inga gardinstänger heller för den delen. Need I say more?
Det heter ju att bakom varje framgångsrik man finns en kvinna. I den här diskussionen känns det uttalandet väldigt passande. Kvinnan som styr och ställer och mannen som gör vad han blir tillsagd, inte mer, men möjligtvis mindre. Som Gunilla påpekar i boken, det är ok om han glömmer eller inte tänker på att något behöver göras, men det är aldrig ok för henne att göra det. Den stora frågan är: "Vad kan man som kvinna göra för att undvika att hamna i projektledarfällan utan att för den skull framstå som gnatig och tjatig?" och "Är männen medvetna om att det är på det här viset?" Jag har inga svar på dessa frågor, men det är definitivt någonting som jag kommer att fortsätta att fundera över. Säkerligen kommer jag också att genomföra lite egna studier i ämnet här på hemmaplan. Man får ju prova sig fram, se vad som funkar och inte funkar.
/Relationens projektledare, alias Regeringen
Till min sambos försvar så måste jag väl börja med att tala om att vi ändå hjälps åt med mycket i hemmet, mer än de flesta antagligen om man tittar sig omkring bland vänner och bekanta. Jag kan definitivt se spökbajset (dammet) i hörnorna och välja att titta bort. Låta diskbänken svälla över av smutsig disk som jag inte har ställt där och bara ta bort min egen disk. I längden blir det dock tröttsamt. Om jag har varit bortrest nån dag, måste det då alltid se ut som ett bombnedslag i köket när jag kommer hem, med smulor på diskbänken och skräp i sinken? När den andra individen i relationen har ätit någonting under dagen, måste det då alltid stå minst en eller två saker kvar efteråt så att jag kan se vad och vart han har ätit? Är det nödvändigt att hans skitiga strumpor sprids längs golvet i sovrummet som små hoprullade bollar och dessutom fortsätter att behålla bollformen när de läggs i tvätten? Det handlar om småsaker kan man tycka, men småsaker växer och tillsammans blir de stora saker.
Så hur är vi jämställda frågar du kanske? Ett exempel är att vi alltid tvättar tillsammans. Fast om någon inte kan på den utsatta tiden så är det oftast han, och det är jag som måste driva frågan om vilken dag och tid då nästa tid ska bokas så till den milda grad att jag måste ta fram almanackan och be honom kolla sin. Gör jag inte det så glöms tidsbokningen bort. Det är jag som måste påminna om att det är dags att sortera sin smutstvätt. Det är jag som ofta går upp tidigare (om vi har en morgontid) och sätter i två maskiner innan tvättiden har startat för att fler kläder ska hinna torka i vårt undermåliga torkrum. Jag får påpeka för honom att kläderna behöver hängas snyggt och påvisa hur man ska göra detta. Exempelvis hade vi tvättid i fredags. Min sambo hade tenta den dagen, så jag tog över tvättningen och sa att han kunde fokusera på att plugga på förmiddagen så att han hann göra det innan han skulle åka iväg, för att slippa känna sig stressad. Jag tog hand om all tvätt, hopvikning osv (handdukar är det ändå alltid jag som viker). Sina egna kläder får han dock själv plocka undan. Varför ligger då hans rena strumpor kvar i soffan i en hög (för de ser likadana ut allihop så han får para ihop dem på egen hand) nu när det är söndag? På något underligt vis brukar jag alltid bli på dåligt humör då vi har tvättid, vad nu det kan bero på? Förslag någon?
Det är inom flera områden då vi är relativt jämställda, i jämförelse med andra (han kan t.o.m. tycka att han gör mer inom vissa områden, även om jag inte håller med). Grejen är dock att jag ofta behöver vara drivkraften för att något ska ske. Har jag funderat på maten? Nej, jag kom precis hem från jobb, men du har ju varit hemma i flera timmar efter skolan. Även fritidsbiten måste jag styra. Han funderar på att vi kanske borde träffa några vänner vi inte har sett på evigheter, men han kommer inte till skott att faktiskt göra något åt det utan att jag måste pusha honom, eller göra det själv. Vi vill se en föreställning och har pratat om att vi ska boka biljetter, men om jag inte bokar dem så hinner platserna ta slut, för han bokar inte.
I de 2,5 åren som vi har bott i vår lägenhet har jag under ca 1,5 år gått och våndats över att frysen borde avfrostas. Jag har nämnt det ett par gånger varje vinter, eftersom vintern är den ideala tiden att utföra sådana sysslor på pga att man kan ställa ut frysvarorna på balkongen under tiden. Tillslut gick det knappt att varken stoppa in eller ta ut matvarorna från översta hyllan, så mycket isbildning var det. Vem frostade av den? Jag, strax före jul. Vårt avlopp vid badkaret kloggar ofta igen så att det tillslut blir en smärre översvämning i badrummet. Jag har de senaste 1-2 veckorna lagt märke till att det börjar bli dåligt flöde när man duschar. Jag har väntat för att se om min käre sambo möjligen tänker agera. Än så länge har ingenting skett. Snart måste jag ta tag i det själv eller peka med hela handen att DU får göra det. När vi köpte hem 2 begagnade bokhyllor för att få plats med alla våra böcker var det bara jag som engagerade mig i att möblera om, sätta in böckerna i de nyinköpta hyllorna, samt organisera rummet. Kvar blev en liten hylla med oorganiserade datagrejer som min sambo skulle ta reda på, för data det är hans grej och den lilla hyllan skulle vi sedan bära upp på vinden. Nutid, det har gått ca 1 år. Hyllan står fortfarande kvar, orörd. Vi har pratat om att skaffa gardiner och gardinstänger till lägenheten sedan vi flyttade in. Jag har inte tagit tag i det, ergo vi har inga gardiner, inga gardinstänger heller för den delen. Need I say more?
Det heter ju att bakom varje framgångsrik man finns en kvinna. I den här diskussionen känns det uttalandet väldigt passande. Kvinnan som styr och ställer och mannen som gör vad han blir tillsagd, inte mer, men möjligtvis mindre. Som Gunilla påpekar i boken, det är ok om han glömmer eller inte tänker på att något behöver göras, men det är aldrig ok för henne att göra det. Den stora frågan är: "Vad kan man som kvinna göra för att undvika att hamna i projektledarfällan utan att för den skull framstå som gnatig och tjatig?" och "Är männen medvetna om att det är på det här viset?" Jag har inga svar på dessa frågor, men det är definitivt någonting som jag kommer att fortsätta att fundera över. Säkerligen kommer jag också att genomföra lite egna studier i ämnet här på hemmaplan. Man får ju prova sig fram, se vad som funkar och inte funkar.
/Relationens projektledare, alias Regeringen
fredag 14 januari 2011
Bloggidé, fortsättningen...
Idag har jag funderat mer på det här med att jag eventuellt vill skriva en blogg till, en som jag kan ha lite mer som ett extrajobb. Poängen med det hela är just att jag får skriva, men att jag samtidigt får betalt för det. Om du har läst mitt inlägg Nytt år, nya föresatser så vet du att jag har ganska mycket jag vill göra och att det mesta kostar rätt mycket. Eftersom chansen att jag vinner på lotto är ganska liten så hade ju detta varit ett alternativ till lottköp. Frågan är om jag har det i mig att kunna bedriva en blogg framgångsrikt, dvs så att jag i alla fall kan tjäna lagom mycket extrapengar på det hela? Hur mycket nu lagom mycket är förstås, det kan ju diskuteras. Därför har jag under dagen gjort lite research på det hela och läst lite andra bloggar. Tydligen har både Metro och Aftonbladet så att man kan blogga och få betalt för det (finns säkert på fler ställen också), kruxet är dock att det måste bli rejält många sidvisningar om man ska få någonting för det.
Jag har också frågat andra om råd för att höra vad de tycker. Svärmor sa att jag väl hade mycket nog som det är i min vardag med jobb, hund och min relation med hennes son. Mamma sa något i stil med att det var ju inte mycket man fick på Metrobloggen och hinner jag med det. Min kompis sa klart du ska göra det om du har en idé om vad du ska skriva om! Går det inte så går det inte. Hon har ju rätt. Sambon, som länge har sagt att jag borde försöka tjäna pengar på internet genom mitt skrivande tyckte ungefär som mamma, han tycker det är bättre att jag säljer mina texter till sidor på internet, exempelvis bloggare som inte själva hinner med att uppdatera sina sidor hela tiden. Dessa skrivjobb verkar dock vara svåra att finna. Sökte två idag, med vet ju inte hur responsen kommer att bli eller om jag kommer att få någon respons. Jag känner att det är upp till mig om någonting ska hända eftersom jag aldrig har fått något gratis här i livet, utan har fått jobba mig till det jag har.
Jag brukar inte läsa bloggar, men jag tänkte att jag borde väl se hur andra skriver för att förvissa mig om jag har någon möjlighet att få till något som andra kan tycka är läsvärt (för de bloggar jag skriver just nu är inte särskilt välbesökta tyvärr). En blogg som min kompis rekommenderade mig att läsa var Confessions of a Dizzy Blonde som hennes kompis i LA skriver. Den tjejen skriver väldigt långa inlägg i sin blogg, den kändes seriös och bra. Sen var jag in och kollade på några kändisbloggar och några vanliga bloggar men då blev jag faktiskt besviken. Flera bloggar var rätt oseriösa (enligt min obildade mening), typ bara några textrader och nån bild. Är inte poängen med att blogga att man faktiskt skriver något? Jag kanske har fått det hela om bakfoten eftersom jag egentligen inte alls är särskilt bevandrad i bloggvärlden?
Det hade ju faktiskt varit helt underbart om jag hade kunnat tjäna pengar på att göra någonting jag älskar, samtidigt som jag inte behöver lämna hemmet för att göra det! Ja, det får nog bli slutklämmen, för nu har sambon lagat färdigt maten och paxat datorn när han äter. Så jag får väl avrunda här med att tankarna på att starta en ny blogg, eller att kunna använda mitt skrivande som ett extrajobb på något sätt, starkt lever vidare. Inget är bestämt än. Alla tips, råd och tankar är välkomna!
Jag har också frågat andra om råd för att höra vad de tycker. Svärmor sa att jag väl hade mycket nog som det är i min vardag med jobb, hund och min relation med hennes son. Mamma sa något i stil med att det var ju inte mycket man fick på Metrobloggen och hinner jag med det. Min kompis sa klart du ska göra det om du har en idé om vad du ska skriva om! Går det inte så går det inte. Hon har ju rätt. Sambon, som länge har sagt att jag borde försöka tjäna pengar på internet genom mitt skrivande tyckte ungefär som mamma, han tycker det är bättre att jag säljer mina texter till sidor på internet, exempelvis bloggare som inte själva hinner med att uppdatera sina sidor hela tiden. Dessa skrivjobb verkar dock vara svåra att finna. Sökte två idag, med vet ju inte hur responsen kommer att bli eller om jag kommer att få någon respons. Jag känner att det är upp till mig om någonting ska hända eftersom jag aldrig har fått något gratis här i livet, utan har fått jobba mig till det jag har.
Jag brukar inte läsa bloggar, men jag tänkte att jag borde väl se hur andra skriver för att förvissa mig om jag har någon möjlighet att få till något som andra kan tycka är läsvärt (för de bloggar jag skriver just nu är inte särskilt välbesökta tyvärr). En blogg som min kompis rekommenderade mig att läsa var Confessions of a Dizzy Blonde som hennes kompis i LA skriver. Den tjejen skriver väldigt långa inlägg i sin blogg, den kändes seriös och bra. Sen var jag in och kollade på några kändisbloggar och några vanliga bloggar men då blev jag faktiskt besviken. Flera bloggar var rätt oseriösa (enligt min obildade mening), typ bara några textrader och nån bild. Är inte poängen med att blogga att man faktiskt skriver något? Jag kanske har fått det hela om bakfoten eftersom jag egentligen inte alls är särskilt bevandrad i bloggvärlden?
Det hade ju faktiskt varit helt underbart om jag hade kunnat tjäna pengar på att göra någonting jag älskar, samtidigt som jag inte behöver lämna hemmet för att göra det! Ja, det får nog bli slutklämmen, för nu har sambon lagat färdigt maten och paxat datorn när han äter. Så jag får väl avrunda här med att tankarna på att starta en ny blogg, eller att kunna använda mitt skrivande som ett extrajobb på något sätt, starkt lever vidare. Inget är bestämt än. Alla tips, råd och tankar är välkomna!
Blogga genom mobilen
Testar Blogger-droid. Hade varit sjysst att kunna skriva direkt i mobilen om man inte har tillgång till dator. Jag skulle dock föredra att också kunna gå in och redigera i gamla inlägg, t.ex. om jag vill lägga till en bild eller nåt direkt från mobilen, men det verkar inte funka. Något för framtida uppdateringar kanske?
Published with Blogger-droid v1.6.5
tisdag 11 januari 2011
Under skinnet
Vi har hund sedan snart 2 år tillbaka. Med jämna mellanrum, men ganska ofta brukar ett litet hårstrå lirka sig rakt in i huden som en nål och det gör rysligt ont för att vara så litet. Idag på bokklubben kände jag att någonting gjorde ont vid sidan av högerfoten, nästan vid lilltån. Kunde inte fatta vad det var. Försökte rätta till strumpan, klia, vad som helst, men det bara fortsatte att göra ont. När jag kom hem tog jag av strumpan för att kolla. Då har ett helt hundhår kilat in sig under huden! Inte rakt in utan på sidan, så jag kan se och känna hela hårstrået. Usch vad det är obehagligt och gör ont! Min sambo föreslog att han skulle försöka lirka ur strået, men det är jag ju inte sugen på... Gillar inte nålar, alls! Jag väntar nog på att det ska krypa ut av sig själv och hoppas, mot mitt förnuft, att så har skett när jag vaknar imorgon bitti!
måndag 10 januari 2011
Boktips
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson
Det här är den mest humoristiska bok jag har läst på mycket länge! Jag skrattade högt ett oräkneligt antal gånger under läsningen och kommer underfund med att jag gillar Allan Emmanuel Karlssons sorgfria inställning till livet - det som händer det händer och det blir vad det blir. Jag slås också av tanken på hur mycket spännande saker en människa kan hinna med under en hel livstid som andra människor inte har en aning om. Jag tänker på alla gamla som sitter på sina äldreboenden med så många historier i bagaget och att det andra ser när de tittar på dem är bara ytan, den där gamla människan som bara inväntar döden.
Språket i boken har en sån lättsam och humoristisk klang att man på något sätt inte tar de allvarliga sakerna som händer på så stort allvar, Jonas får med läsaren i Allan Karlssons man tar dagen som den kommer mentalitet, vilket gör att man som läsare inte tar lika illa upp av att Allan byter sida som en annan byter underkläder. Dvs hela tiden. Egentligen tar han nog ingen sida, utan han är enligt mig en väldigt öppenhjärtlig och generös man som gärna delar med sig av sin visdom till andra, oavsett vem den personen är och vad den står för. Bjuds det dessutom på en sup är det extra bra. Det handlar egentligen för Allan om hur den andra människan faktiskt är. Han är en totalt opretantiös person som inte ser ner på någon oavsett vilket samhällskikt den personen än befinner sig i. Enligt Allan får andra tro på och tycka vad man vill, bara de inte försöker tvinga på honom några av idéerna. Vi hade nog kunnat lära oss ett och annat av denne Allan.
Sen dör det folk lite till höger och vänster i Allans fotspår och han har en otrolig förmåga att komma undan med nästan vad som helst, utom grosshandlaren som han råkade spränga i luften förstås. Här kan man ju lägga in diverse moraliska aspekter på Allans karaktär. Men än en gång så är det skrivet på ett sådant sätt att jag inte kan låta bli att tycka om Allan i vilket fall.
Bikaraktärerna är också sådana att man inte kan låta bli att tycka om dem. Alla är otroligt färgstarka på sitt alldeles egna sätt och bidrar starkt till historiens framväxt. När jag läser extramaterialet från författaren om en eventuell uppföljare tycker jag dock att han borde låta bli. Jag tror faktiskt att jag hellre fantiserar fram vad som händer med Allan och hans vänner. I vilket fall som helst ska det bli otroligt spännande imorgon när vi ska diskutera den här boken i bokklubben! Jag kan knappt vänta på att få höra vad de andra tycker om boken!
Språket i boken har en sån lättsam och humoristisk klang att man på något sätt inte tar de allvarliga sakerna som händer på så stort allvar, Jonas får med läsaren i Allan Karlssons man tar dagen som den kommer mentalitet, vilket gör att man som läsare inte tar lika illa upp av att Allan byter sida som en annan byter underkläder. Dvs hela tiden. Egentligen tar han nog ingen sida, utan han är enligt mig en väldigt öppenhjärtlig och generös man som gärna delar med sig av sin visdom till andra, oavsett vem den personen är och vad den står för. Bjuds det dessutom på en sup är det extra bra. Det handlar egentligen för Allan om hur den andra människan faktiskt är. Han är en totalt opretantiös person som inte ser ner på någon oavsett vilket samhällskikt den personen än befinner sig i. Enligt Allan får andra tro på och tycka vad man vill, bara de inte försöker tvinga på honom några av idéerna. Vi hade nog kunnat lära oss ett och annat av denne Allan.
Sen dör det folk lite till höger och vänster i Allans fotspår och han har en otrolig förmåga att komma undan med nästan vad som helst, utom grosshandlaren som han råkade spränga i luften förstås. Här kan man ju lägga in diverse moraliska aspekter på Allans karaktär. Men än en gång så är det skrivet på ett sådant sätt att jag inte kan låta bli att tycka om Allan i vilket fall.
Bikaraktärerna är också sådana att man inte kan låta bli att tycka om dem. Alla är otroligt färgstarka på sitt alldeles egna sätt och bidrar starkt till historiens framväxt. När jag läser extramaterialet från författaren om en eventuell uppföljare tycker jag dock att han borde låta bli. Jag tror faktiskt att jag hellre fantiserar fram vad som händer med Allan och hans vänner. I vilket fall som helst ska det bli otroligt spännande imorgon när vi ska diskutera den här boken i bokklubben! Jag kan knappt vänta på att få höra vad de andra tycker om boken!
onsdag 5 januari 2011
Bloggidé
Har lite tankar på att starta en ny blogg. Jag tvekar dock eftersom jag inte är så duktig på att uppdatera dom bloggar jag redan har. Visst hade jag kunnat skriva om min bloggidé i den här bloggen, men jag tycker inte riktigt att den idén passar in här. Hm, vad göra? Fundera lite till, eller bara sätta igång? Ska jag starta en seriös blogg så hade jag ju behövt uppdatera den varje dag eller i alla fall några gånger per vecka. Kommer jag att kunna, vilja och orka lägga ner den energin som krävs? Tips och råd mottages!
måndag 3 januari 2011
Tidseffektivist
Ja, det stämmer. Nu är det konstaterat, jag är både nyfiken (http://nyfikenienstrut.blogspot.com/2007_06_01_archive.html) och en tidseffektivist. Vad är då en tidseffektivist, kanske du undrar. Det ska jag tala om för dig. En tidseffektivist är en sådan person som gärna vill utföra så många saker som möjligt på en och samma gång. Om man ändå ska göra någonting så passar man på att få andra saker gjorda som ändå är på vägen så att säga. Det fungerar som en "slå två (men helst fler) flugor i en smäll-princip". Man organiserar sitt liv så att det ska fungera som en klocka - sen är det klart att det finns olika faktorer som stör tidseffektivisten, såsom andra människor som helt enkelt inte inser det tidseffektiva i den planering som tidseffektivisten har lagt fram. Dessa människor infekterar processen och kan skapa irritation i de annars så effektiva kugghjulen.
Tidseffektivisten analyserar sin vardag och identifierar smidiga sätt att hantera den på bästa sätt, vilka genvägar som fungerar, vilka hinder som behöver kringgås. Hon ser möjligheterna. Multitasking är ett annat sätt att beskriva denna ytterst kvinnliga förmåga, om man nu får uttrycka det så. Tidseffektivisten använder båda händerna samtidigt och helst båda hjärnhalvorna. Dricker kaffe eller te med ena handen, medan den andra skriver och ögat läser, äter framför jobbdatorn och pratar samtidigt i telefonen. Ja, hur ska jag kunna vara mer tydlig? Förstår du?
Är det hälsosamt att vara en utpräglad tidseffektivist? Det tål att tänkas på, men nej, inte egentligen. Risken är nog ganska stor att det leder till stress. Det är dock ytterst effektivt för att få mycket gjort samtidigt. Jag tror ofta att andra personerns ineffektivitet kan trigga stressresponser, samt tillfällen då tidseffektivisten missar att vara effektiv på grund av till exempel glömska. Det är svårt att sluta vara en tidseffektivist också, för det är så inrotat i ryggmärgen. Hjärnan vill hitta de korta, mest effektiva vägarna till att nå en lösning på problem, hur små de än månde vara.
Personligen försöker jag minska mitt beroende av att vara tidseffektiv. Det är inte alltid så lätt, men det går att åstadkomma åtminstone förbättringar på området har jag märkt. Det gäller att skapa balans, nå det svenska ordet lagom så att säga. Jag behöver inte gräma mig om jag missar ett tillfälle att vara tidseffektiv och jag kan heller inte styra över andras sätt att hantera sin tidseffektivitet. Jag jobbar vidare med mig själv och lär mig förhoppningsvis hantera tidseffektivisten i min personlighet så att den endast fungerar till min fördel.
Tidseffektivisten analyserar sin vardag och identifierar smidiga sätt att hantera den på bästa sätt, vilka genvägar som fungerar, vilka hinder som behöver kringgås. Hon ser möjligheterna. Multitasking är ett annat sätt att beskriva denna ytterst kvinnliga förmåga, om man nu får uttrycka det så. Tidseffektivisten använder båda händerna samtidigt och helst båda hjärnhalvorna. Dricker kaffe eller te med ena handen, medan den andra skriver och ögat läser, äter framför jobbdatorn och pratar samtidigt i telefonen. Ja, hur ska jag kunna vara mer tydlig? Förstår du?
Är det hälsosamt att vara en utpräglad tidseffektivist? Det tål att tänkas på, men nej, inte egentligen. Risken är nog ganska stor att det leder till stress. Det är dock ytterst effektivt för att få mycket gjort samtidigt. Jag tror ofta att andra personerns ineffektivitet kan trigga stressresponser, samt tillfällen då tidseffektivisten missar att vara effektiv på grund av till exempel glömska. Det är svårt att sluta vara en tidseffektivist också, för det är så inrotat i ryggmärgen. Hjärnan vill hitta de korta, mest effektiva vägarna till att nå en lösning på problem, hur små de än månde vara.
Personligen försöker jag minska mitt beroende av att vara tidseffektiv. Det är inte alltid så lätt, men det går att åstadkomma åtminstone förbättringar på området har jag märkt. Det gäller att skapa balans, nå det svenska ordet lagom så att säga. Jag behöver inte gräma mig om jag missar ett tillfälle att vara tidseffektiv och jag kan heller inte styra över andras sätt att hantera sin tidseffektivitet. Jag jobbar vidare med mig själv och lär mig förhoppningsvis hantera tidseffektivisten i min personlighet så att den endast fungerar till min fördel.
söndag 2 januari 2011
Nytt år, nya föresatser
2011 har anlänt med en hel hop nya förhoppningar inför året...
Dels vill jag försöka gå ner i vikt, komma i form, bli nyttigare - allt i syftet att må bättre med mig själv och att slippa köpa allt större storlekar på mina kläder. Detta är garanterat något jag delar med en större del av västvärldens befolkning som drivs av mediabilden av hur man bör se ut för att vara attraktiv för sin omvärld. Och ja, jag har också stupat i den fallgropen.
En annan dröm som jag har velat uppnå är att bli gravid, att bli mamma. Jag vet att detta går emot min första förhoppning, men det är ju faktiskt bra att vara i form när man är gravid också. Jag har velat ha barn så länge jag kan minnas. Nu äntligen finns möjligheten, för min sambo tycker äntligen att det hade varit ok om jag blev gravid! Jag längtar, vill det så gärna. Sist jag passade systersonen över helgen kände jag så starkt att det är detta jag är menad att göra, att vara mamma. Det känns så himla rätt och livet får en helt annan mening. Vardagliga sysslor inger en annan, positiv känsla i mig. Åren går och går, alldeles för fort. Håller tummarna för att det ska ta nu, snart, helst nu. Det är jobbigt att gå och vänta på att något ska hända. Hur länge ska man vänta förresten innan man kollar upp om något inte stämmer? Man vet ju aldrig? Och man blir ju inte direkt yngre med åren som går heller.
Jag och sambon är sugna på att flytta också. Helst till ett hus, men det känns ekonomiskt oöverkomligt tyvärr. Vi sparar dock till insatsen sedan ca ett halvår tillbaka, men det går ju väääldigt långsamt... Tänk om man hade varit lite smartare när man var yngre och börjat spara redan då? Det hade varit toppen! Men, här finns ingen buffert eller några besparing att ta kulorna från tyvärr. Inget litet, undanstoppat kapital att ta till och inga rika föräldrar att vända sig till heller.
Min sambo vill resa någonstans när han är klar med sina studier, vilket han blir till sommaren om allt går enligt planerna. För att klara det får jag nog ta lite av sparandet till huset tyvärr, men det kan det kanske vara värt. Vi tar oss sällan råd till resor eller extravaganser, så vi hade behövt prioritera oss själva lite också.
Sen skulle jag gärna vilja gifta mig också. Vi har pratat lite om det. Mer sista tiden pga ett mysigt bröllop vi var på häromdagen. Tyvärr kostar bröllop massor med pengar om man inte gör det hela lite mindre traditionellt. Grejen är den att jag gärna skulle vilja vara gift innan vi får barn. Det kanske låter töntigt, men jag tycker det känns fint. Diskussionerna är än så länge bara i startgroparna, så vi får se vad som händer. Antagligen ingenting under 2011, men man vet ju aldrig.
Ja, det är inga billiga förhoppningar jag har inför mitt år 2011. Därför önskar jag mig också en rejäl lotterivinst som kan hjälpa mig på vägen. För just nu känns livet ganska slitsamt ekonomiskt sätt. Allting kostar pengar, mycket pengar. Det är problemet, jag vill så mycket men har inte resurser att genomföra det... Vad kan jag göra för att hjälpa mig själv i denna ekonomiskt prekära situation? Alla bra förslag mottages!
Dels vill jag försöka gå ner i vikt, komma i form, bli nyttigare - allt i syftet att må bättre med mig själv och att slippa köpa allt större storlekar på mina kläder. Detta är garanterat något jag delar med en större del av västvärldens befolkning som drivs av mediabilden av hur man bör se ut för att vara attraktiv för sin omvärld. Och ja, jag har också stupat i den fallgropen.
En annan dröm som jag har velat uppnå är att bli gravid, att bli mamma. Jag vet att detta går emot min första förhoppning, men det är ju faktiskt bra att vara i form när man är gravid också. Jag har velat ha barn så länge jag kan minnas. Nu äntligen finns möjligheten, för min sambo tycker äntligen att det hade varit ok om jag blev gravid! Jag längtar, vill det så gärna. Sist jag passade systersonen över helgen kände jag så starkt att det är detta jag är menad att göra, att vara mamma. Det känns så himla rätt och livet får en helt annan mening. Vardagliga sysslor inger en annan, positiv känsla i mig. Åren går och går, alldeles för fort. Håller tummarna för att det ska ta nu, snart, helst nu. Det är jobbigt att gå och vänta på att något ska hända. Hur länge ska man vänta förresten innan man kollar upp om något inte stämmer? Man vet ju aldrig? Och man blir ju inte direkt yngre med åren som går heller.
Jag och sambon är sugna på att flytta också. Helst till ett hus, men det känns ekonomiskt oöverkomligt tyvärr. Vi sparar dock till insatsen sedan ca ett halvår tillbaka, men det går ju väääldigt långsamt... Tänk om man hade varit lite smartare när man var yngre och börjat spara redan då? Det hade varit toppen! Men, här finns ingen buffert eller några besparing att ta kulorna från tyvärr. Inget litet, undanstoppat kapital att ta till och inga rika föräldrar att vända sig till heller.
Min sambo vill resa någonstans när han är klar med sina studier, vilket han blir till sommaren om allt går enligt planerna. För att klara det får jag nog ta lite av sparandet till huset tyvärr, men det kan det kanske vara värt. Vi tar oss sällan råd till resor eller extravaganser, så vi hade behövt prioritera oss själva lite också.
Sen skulle jag gärna vilja gifta mig också. Vi har pratat lite om det. Mer sista tiden pga ett mysigt bröllop vi var på häromdagen. Tyvärr kostar bröllop massor med pengar om man inte gör det hela lite mindre traditionellt. Grejen är den att jag gärna skulle vilja vara gift innan vi får barn. Det kanske låter töntigt, men jag tycker det känns fint. Diskussionerna är än så länge bara i startgroparna, så vi får se vad som händer. Antagligen ingenting under 2011, men man vet ju aldrig.
Ja, det är inga billiga förhoppningar jag har inför mitt år 2011. Därför önskar jag mig också en rejäl lotterivinst som kan hjälpa mig på vägen. För just nu känns livet ganska slitsamt ekonomiskt sätt. Allting kostar pengar, mycket pengar. Det är problemet, jag vill så mycket men har inte resurser att genomföra det... Vad kan jag göra för att hjälpa mig själv i denna ekonomiskt prekära situation? Alla bra förslag mottages!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)