Den första lögnen av Sara Larsson

Den första lögnen är Sara Larssons debutroman och den fångade mig från första sidan. Bokens handling känns väldigt aktuell i dagens samhällsdebatt och den tillvaro jag själv finner mig i som normal. Den som gör att jag känner rädsla när jag går ut med hunden och det är mörkt ute. Som gör att jag vänder mig om när jag hör steg bakom mig. Boken är rättfram och krass och den beskriver kvinnors och flickors utsatthet i ett patriarkalt samhälle genom en skönlitterär text. Hur en fruktansvärd handling kan rättfärdigas av förövare, samhälle och rättsväsende på grund av en tjejs tidigare sexuella erfarenheter, hennes beteende före en våldtäkt, samt hennes klädsel. Den beskriver också hur samma handling som glöms bort av andra kan förstöra ett liv totalt för den som är offret och för evigt förändra henne som person.

Boken fokuserar på Oskar Engström 13 år efter att han år 1997 ledde en brutal gruppvåldtäkt mot en 16-årig tjej som hette Josefin, tillsammans med sina kompisar Rickard och Jonas. En våldtäkt som de frias från eftersom rätten inte kunde bevisas bortom rimligt tvivel att de hade förstått att Josefin inte var med på noterna. Man får även följa Jonas, Rickard och Oskars fru Veronica, samt till en början även Josefin tiden efter våldtäkten och rättegången. En händelse i Thailand visar att Oskar inte direkt har blivit en bättre person under de 13 år som gått. Sen kommer anonyma meddelanden och bilder som visar att någon inte har glömt vad som hände 1997.

Handlingen är en katt- och råttalek mellan en eller flera okända personer och de tre killarna som genomförde våldtäkten och som idag (år 2010) lever mer eller mindre framgångsrika liv. Oskar på höjden av sin karriär, Jonas i en lycklig familjesituation och Rickard nedgången av alkohol och droger. Skruvarna dras åt och killarna blir mer och mer trängda av rädslan att deras handlingar från 1997 ska komma fram i ljuset. Finns det även ett samband med händelsen i Thailand?

Jag tycker att handlingen är väl uppbyggd. Spänningen eskalerar och jag funderar fram och tillbaka ända tills slutet över vem eller vilka det är som försöker komma åt Oskar, Jonas och Rickard. En tråd lämnas dock olöst och den funderar jag fortfarande över. Det var svårt att sluta läsa den här boken, för jag ville bara veta mer och mer.

Den första lögnen får mig, förutom att fundera över mina egna erfarenheter som kvinna i detta samhälle, också att fundera över mina farhågor för min dotter som bara är 7 månader gammal. En diffus rädsla och ett starkt behov av att skydda henne från allt som skulle kunna förmörka hennes glada sinnelag finns inom mig och det kommer upp till ytan nu. Hur kan jag hjälpa henne att bli stark och stå på egna ben? Att inte vara ett offer för det patriarkala samhället som jag känner att jag på något sätt själv är och alltid har varit? Jag funderar också över min 3-årige son. Hur kan jag uppfostra honom till att respektera kvinnor i alla lägen? Gör jag rätt? Hur ska jag kunna hantera om han visar sig bli sån som förstärker kvinnors handlingsbegränsningar i samhället?

Jag rekommenderar denna bok av Sara Larsson och kan definitivt tänka mig att läsa mer av henne.

Att ta körkort

Det är många år sedan nu som jag tog körkort. År 1997 närmare bestämt, det vill säga för 20 år sedan nästa år. Ojojoj, vad tiden går... Redan då kostade det mycket pengar. Jag var bland de första kullarna som fick börja övningsköra privat redan som 16-åring och jag körde mycket med mina föräldrar. Det fick nog ner priset rejält kan jag tänka, men jag tror att jag betalade mellan 500-600 kronor för 1 timmes körning med trafikskolan redan då. Totalt tror jag att körkortet gick på över 12 000 kronor. Mucho dineros när man är sådär 18-19 år.

Sedan har jag övningskört med två personer som skulle ta körkort för bara ett par år sedan. Det var lite spännande att "lära ut" bilkörning åt någon annan, så som jag uppfattar att det är viktigt att köra. Jag hoppas jag gjorde bra ifrån mig. Båda har ju körkort idag i alla fall, så nånting rätt måste jag ha gjort.

Men, den man övningskör med privat är verkligen inte allt och alla har ju inte den möjligheten heller. För dem jag körde med var det snarare så att körningen med mig gav dem möjlighet att träna på det de hade lärt sig på sin trafikskola. Enligt mig så är en bra trafikskola A och O när man tar körkort. För mig så kände jag att grunderna måste sitta innan jag började övningsköra privat med dem jag övade med. Jag ville inte lära ut grunderna utifall att jag inte gör exakt som de lär ut idag. Jag ville inte lära in fel grunder helt enkelt. Så när vi började öva kunde vi ge oss ut i trafiken direkt. Båda personerna som jag övningskörde med hade negativa upplevelser från körskolor bakom sig. Sedan hade de antingen bytt trafikskola eller bytt körlärare på trafikskolan till det bättre, som tur är.

När jag tog körkort hade jag en fantastisk körlärare på min trafikskola. En man, ungefär i min pappas ålder. Lugn, tydlig i sina instruktioner. Han anpassade lektionerna efter mig så att det passade in i mitt liv. Ja, jag vet, han var one of a kind. Exempel: När jag hade sovmorgon i skolan hämtade han upp mig vid macken där jag bodde ute på landet. Sen övningskörde vi en dubbellektion in till stan och i stan och så övningskörde jag mig själv till skolan så att jag kom dit i tid. Eller när jag körde halkan och var så fokuserad på att det var halt och att jag inte skulle köra på "älgen", så att jag glömde att växla upp från 1:an. I pausen sa han bara att jag kanske skulle växla lite. Efter pausen kom jag därmed ihåg att växla och jag blev sedermera godkänd på halkan.

Det gäller nog helt enkelt att hitta en bra trafikskola som passar en själv, med ok priser, samt körlärare som man funkar med. Har man inte det så är mitt tips att byta lärare eller byta trafikskola. Det finns bra ställen därute och ett körkort är så himla bra att ha!