måndag 13 mars 2017

Ska vabruari aldrig gå över?

Sedan mitten av januari har våra barn turats om att vara sjuka. Och såklart har jag också varit i princip konstant förkyld under tiden, vilket inte är så konstigt när man mest spenderar tid med sjuka barn. Jag har fått in cirka 1-2 dagars jobb/vecka, förutom vid de tillfällen som svärmor har haft hand om barnen, vilket hon har hjälpt till med ett par gånger.

Förra veckan fick jag, peppar peppar, in en hel veckas arbete i sträck då barnen var på dagis hela veckan! Det är som att universum nu vill göra en liten reality check, för idag är det dags igen.  Jag ska inte tro att sjukdomstiderna är över, nehej då. Det var bara en tillfällig paus, så kör vi igen. Jag kan tänka realistiskt att det såklart inte kommer att vara så här för evigt, men nånstans så saknas det där ljuset i tunneln ändå och det känns som att det visst kommer att vara så här för evigt oavsett vad den realistiska Sara tror att hon vet. Livet är just nu ett ända kämpande med att försöka få barnen friska och de korta perioderna då de är friska är det ett ända kämpande med att försöka komma ifatt på jobbet som hopar sig när jag är borta. Under tiden som jag kommer ifatt på jobbet de få dagarna jag faktiskt är på plats lever jag med den konstant överhängande vissheten om att det här inte kommer att vara, snart blir de sjuka igen och då hamnar jag back igen på jobbet.

Min fråga just nu är - Ska vabruari aldrig gå över? Hallå! Det är faktiskt mars månad nu!!! Kan vi inte bara få in lite vanlig vardag?!


tisdag 28 februari 2017

Husdrömmen

I många år har jag haft drömmar om hus och nu kanske det snart blir verklighet! I början av den här bloggen skrev jag om mina husdrömmar. Idag när jag har familj så känner jag ett ändå större behov och en vilja att bo i hus. Mina preferenser har förändrats med åren, eller kanske blivit lite mer realistiska, praktiska och "plånboksanpassade". Nu har vi ett hus som vi har tittat på. Vi har tittat på flera hus, men inget som jag har fått den här känslan för. Vi är i sluttampen av en budgivning. Det handlar om asmycket pengar, men det är så mycket pengar husen går för i de områden vi vill bo.

Budgivningen gör mig till ett nervöst vrak! Vi har kört lite olika taktiker hittills, men det är svårt med taktiker när man har noll koll på vad de andra spelarna har på handen. Jag får ont i magen och tycker bara att de andra ska ge upp nu. För länge sen! Men, än så länge pågår budgivningen. Priset har stigit med över en halv miljon, men det beror nog på att utgångspriset var lite lågt från början. Lockpriser för att få in många spekulanter på visningarna förmodar jag och det funkade ju. Vid den sista visningen kom 40 par och tittade. Den visningen vi gick på hade också många spekulanter, men jag vet inte hur många. Vi har varit 9 budgivare i leken och nu är vi nog 2 eller 3 stycken kvar. Marginalen börjar ta slut, vi har inte mycket kvar att spela med... Jag håller tummarna och tårna, ja allt!

Idag hade vi en mäklare här som kollade på vår lägenhet. En förutsättning för husköpet är att den blir såld, men hon tyckte inte att det skulle bli några problem. Skönt. Just nu vill jag bara att vi ska vinna budgivningen och att lägenheten vi äger nu kan säljas med en bra vinst så att vi kan lägga in med pengar vid husköp och dessutom ha en buffert om något skulle hända med huset.

Ja, nu ska vi ju bara vinna den där budgivningen först då. Hm, jag har en tendens att gå händelser i förväg... Hoppet lever! Typ.

torsdag 4 februari 2016

Den första lögnen av Sara Larsson

Den första lögnen är Sara Larssons debutroman och den fångade mig från första sidan. Bokens handling känns väldigt aktuell i dagens samhällsdebatt och den tillvaro jag själv finner mig i som normal. Den som gör att jag känner rädsla när jag går ut med hunden och det är mörkt ute. Som gör att jag vänder mig om när jag hör steg bakom mig. Boken är rättfram och krass och den beskriver kvinnors och flickors utsatthet i ett patriarkalt samhälle genom en skönlitterär text. Hur en fruktansvärd handling kan rättfärdigas av förövare, samhälle och rättsväsende på grund av en tjejs tidigare sexuella erfarenheter, hennes beteende före en våldtäkt, samt hennes klädsel. Den beskriver också hur samma handling som glöms bort av andra kan förstöra ett liv totalt för den som är offret och för evigt förändra henne som person.

Boken fokuserar på Oskar Engström 13 år efter att han år 1997 ledde en brutal gruppvåldtäkt mot en 16-årig tjej som hette Josefin, tillsammans med sina kompisar Rickard och Jonas. En våldtäkt som de frias från eftersom rätten inte kunde bevisas bortom rimligt tvivel att de hade förstått att Josefin inte var med på noterna. Man får även följa Jonas, Rickard och Oskars fru Veronica, samt till en början även Josefin tiden efter våldtäkten och rättegången. En händelse i Thailand visar att Oskar inte direkt har blivit en bättre person under de 13 år som gått. Sen kommer anonyma meddelanden och bilder som visar att någon inte har glömt vad som hände 1997.

Handlingen är en katt- och råttalek mellan en eller flera okända personer och de tre killarna som genomförde våldtäkten och som idag (år 2010) lever mer eller mindre framgångsrika liv. Oskar på höjden av sin karriär, Jonas i en lycklig familjesituation och Rickard nedgången av alkohol och droger. Skruvarna dras åt och killarna blir mer och mer trängda av rädslan att deras handlingar från 1997 ska komma fram i ljuset. Finns det även ett samband med händelsen i Thailand?

Jag tycker att handlingen är väl uppbyggd. Spänningen eskalerar och jag funderar fram och tillbaka ända tills slutet över vem eller vilka det är som försöker komma åt Oskar, Jonas och Rickard. En tråd lämnas dock olöst och den funderar jag fortfarande över. Det var svårt att sluta läsa den här boken, för jag ville bara veta mer och mer.

Den första lögnen får mig, förutom att fundera över mina egna erfarenheter som kvinna i detta samhälle, också att fundera över mina farhågor för min dotter som bara är 7 månader gammal. En diffus rädsla och ett starkt behov av att skydda henne från allt som skulle kunna förmörka hennes glada sinnelag finns inom mig och det kommer upp till ytan nu. Hur kan jag hjälpa henne att bli stark och stå på egna ben? Att inte vara ett offer för det patriarkala samhället som jag känner att jag på något sätt själv är och alltid har varit? Jag funderar också över min 3-årige son. Hur kan jag uppfostra honom till att respektera kvinnor i alla lägen? Gör jag rätt? Hur ska jag kunna hantera om han visar sig bli sån som förstärker kvinnors handlingsbegränsningar i samhället?

Jag rekommenderar denna bok av Sara Larsson och kan definitivt tänka mig att läsa mer av henne.

onsdag 3 februari 2016

Att ta körkort

Det är många år sedan nu som jag tog körkort. År 1997 närmare bestämt, det vill säga för 20 år sedan nästa år. Ojojoj, vad tiden går... Redan då kostade det mycket pengar. Jag var bland de första kullarna som fick börja övningsköra privat redan som 16-åring och jag körde mycket med mina föräldrar. Det fick nog ner priset rejält kan jag tänka, men jag tror att jag betalade mellan 500-600 kronor för 1 timmes körning med trafikskolan redan då. Totalt tror jag att körkortet gick på över 12 000 kronor. Mucho dineros när man är sådär 18-19 år.

Sedan har jag övningskört med två personer som skulle ta körkort för bara ett par år sedan. Det var lite spännande att "lära ut" bilkörning åt någon annan, så som jag uppfattar att det är viktigt att köra. Jag hoppas jag gjorde bra ifrån mig. Båda har ju körkort idag i alla fall, så nånting rätt måste jag ha gjort.

Men, den man övningskör med privat är verkligen inte allt och alla har ju inte den möjligheten heller. För dem jag körde med var det snarare så att körningen med mig gav dem möjlighet att träna på det de hade lärt sig på sin trafikskola. Enligt mig så är en bra trafikskola A och O när man tar körkort. För mig så kände jag att grunderna måste sitta innan jag började övningsköra privat med dem jag övade med. Jag ville inte lära ut grunderna utifall att jag inte gör exakt som de lär ut idag. Jag ville inte lära in fel grunder helt enkelt. Så när vi började öva kunde vi ge oss ut i trafiken direkt. Båda personerna som jag övningskörde med hade negativa upplevelser från körskolor bakom sig. Sedan hade de antingen bytt trafikskola eller bytt körlärare på trafikskolan till det bättre, som tur är.

När jag tog körkort hade jag en fantastisk körlärare på min trafikskola. En man, ungefär i min pappas ålder. Lugn, tydlig i sina instruktioner. Han anpassade lektionerna efter mig så att det passade in i mitt liv. Ja, jag vet, han var one of a kind. Exempel: När jag hade sovmorgon i skolan hämtade han upp mig vid macken där jag bodde ute på landet. Sen övningskörde vi en dubbellektion in till stan och i stan och så övningskörde jag mig själv till skolan så att jag kom dit i tid. Eller när jag körde halkan och var så fokuserad på att det var halt och att jag inte skulle köra på "älgen", så att jag glömde att växla upp från 1:an. I pausen sa han bara att jag kanske skulle växla lite. Efter pausen kom jag därmed ihåg att växla och jag blev sedermera godkänd på halkan.

Det gäller nog helt enkelt att hitta en bra trafikskola som passar en själv, med ok priser, samt körlärare som man funkar med. Har man inte det så är mitt tips att byta lärare eller byta trafikskola. Det finns bra ställen därute och ett körkort är så himla bra att ha!

onsdag 2 december 2015

En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru

Boken handlar om P:s liv. Man får i olika sekvenser reda på om hans uppväxt i Uganda, hans tid i Grekland där han blev utbildad stridspilot och hur sedan Idi Amins statskupp i Uganda för alltid omformade hans liv, kastade det i en annan bana och förföljde honom ända till döden.

Efter en tuff barndom, där P blev illa misshandlad av en äldre bror och lovar att han ska ta sig därifrån, får han möjlighet att åka till Grekland och bli utbildad stridspilot. Det blir hans stora dröm, att flyga. Hans tid i Grekland är bra, han träffar K och hans liv blir på något sätt hans eget. Sen sker statskuppen i Uganda och allt förändras. Han flyr till Italien där han har en kusin, men blir sedan erbjuden ett arbete som pilot i Zambia där han ska syssla med besprutning. Eftersom allt han vill är att flyga reser han tillbaka till Afrika trots att kusinen och hennes man avråder honom från att göra det. Väl där blir han tillfångatagen, torterad och förhörd. Så småningom sänds han till ett flyktingläger och sedan till ett annat flyktingläger där han ska tvingas att strida mot Idi Amin om makten i Uganda. Hans tid i fängelse och som flykting har utarmat honom och han inser att han måste fly om han vill överleva.

När en tumultartad situation uppstår i det andra flyktinglägret sätter han sin flyktplan i verket. Han tar sin lilla packning i ett knyte och springer. Han tar sig tillslut till Kenya där han lever som hemlös. P känner sig konstant förföljd och försöker dölja vem han är. Tillslut träffar han en svensk kvinna och blir kär, de gifter sig och får barn. Hans förföljelsemani gör dock att han inte vill bo kvar i Afrika och han övertygar sin fru om att flytta till Sverige, trots att hon egentligen vill bo i Afrika.

Parallellt får man även läsa om P:s yngsta son och hans avsaknad av en närvarande pappa och känslan av att inte höra hemma. Hur pappans liv har påverkat även sonens liv.

Jag tyckte att boken är skriven lite lösryckt. Kanske kan det bero på att jag läste den när jag ammade och Strida inte kunde koncentrera sig på det utan hela tiden vände sig om när bokens blad prasslade. Hela min läsningen av boken blev liksom uppstyckad. Historien är tragisk och jag känner med P. Han hade kunnat leva ett helt annat liv, men hans val gjorde att livet tog en negativ riktning och sedan lyckades han aldrig riktigt vända det på rätt håll igen. Han hade möjligheter att bli lycklig, men jag upplever att hans själ var så ärrad att han helt enkelt inte kunde gå vidare från det han hade varit med om.

Jag tycker boken var ok, men det är ingen bok som fångade mig riktigt. Vid vissa tillfällen var jag på väg att fångas, men så tappade den mig igen. Storyn är intressant, men det lösryckta skrivandet i kombination med min uppstyckade läsning gjorde att jag förmodligen inte kommer att minnas boken särskilt väl.

onsdag 25 november 2015

Knyttet blir Strida


När Modig föddes för över 3 år sedan fick han direkt sitt bloggnamn Modig, istället för arbetsnamnet Krabaten som han hade i magen. Det namnet kom liksom av sig själv, för jag tyckte att han var så modig då han efter födseln visade sig ha gulsot. Han fick ta hur många blodprov som helst i händerna och fötterna, men var så himla duktig hela tiden trots att han var nyfödd.

För lillasyster har inte bloggnamnet varit så självklart. Hon har fått ha kvar sitt arbetsnamn Knyttet ett tag till. För några dagar sedan kom jag dock på ett namn som jag tycker passar: Strida.

När Modig föddes var han ett förstabarn. Han hade inget syskon som tog någon uppmärksamhet, utan fick all vår tid och energi. Han behövde inte vänta på att vi skulle komma och ta upp honom och så vidare. Men lillasyster har kommit in i en värld där en 3-åring redan finns. En treåring som vet att ta sin plats och ibland måste få sin plats före lillasyster. Lillasyster får vänta mer än Modig fick, hon får strida mer för uppmärksamhet från oss. Och det gör hon. Hon säger ifrån, skriker och gnäller om vi inte kommer tillräckligt fort. Därav bloggnamnet.

Vår fina Strida blir förmodligen en mer tålmodig person än Modig eftersom hon får lära sig att hon måste vänta ibland redan från början. Hon kanske också kommer att ta plats och visa vad hon vill eftersom det också är något hon har behövt göra från början.

Det är så spännande att få följa sina barns utveckling och att få se vilka personer de tillslut blir. Det går ju att spekulera om det hur mycket som helst, men man vet ju egentligen inte hur de kommer att bli.

Modig och Strida - mamma älskar er över allt annat!

måndag 23 november 2015

Flyga bort från kylan

Nu har vintern även kommit till Skåne. Just nu är det inte en sån där vacker vinter heller med mjuk snö som man kan göra snöänglar i, eller bygga snögubbar i. Eftersom det har regnat och sedan fryst på igen har snön en hård skare och vägarna är isiga. Luften är kall, så det gäller att klä sig ordentligt när man går ut. Det är inte annat än att man längtar bort, till varmare breddgrader. Egentligen borde man göra som flyttfåglarna och flyga dit.

Från början hade vi tänkt åka till USA med familjen i år för att hälsa på min svåger som bor på västkusten sedan många år tillbaka. Nu blev det ju lite ändrade planer på den fronten eftersom Knyttet kom, så den resan får vänta lite. Men det går ju ändå att drömma lite och kolla flygresor för att se vad flygresor till USA skulle kosta, för planen är ju fortfarande att åka dit när Knyttet har blivit lite större. Vi måste bara spara ihop tillräckligt med pengar först.

Skulle vi åka idag så finns det ganska billiga tur- och returresor. Synd att man inte har kapitalet, eller tiden. Maken jobbar ju. Jag och barnen hade kunnat åka när som helst, bara passen är iordning och man har visum.


Det finns ganska många resmål till USA på sidan flyg.nu. Nu blir jag riktigt sugen på att åka iväg, lämna vinterkalla Sverige ett tag, och se en annan del av världen! Kanske komma tillbaka lagom till jul och hoppas att det då är fin, mjuk snö och ett vackert vinterlandskap som täcker marken, träden och alla husen. Ja, drömma går ju.