Att säga adjö

Idag var sista dagen på jobbet. Vilken emotionell dag. Jag trodde inte att jag skulle få klumpar i halsen var och varannan minut, men det fick jag. Jag kommer att sakna det. Framförallt kommer jag att sakna mina underbara kollegor som jag bara älskar. Men jag kommer också att sakna arbetet, människorna man träffar, arbetet vi utför.

Mina kollegor hade planerat en eftermiddag/kväll för att fira av mig. En helt fantastisk eftermiddag/kväll måste jag säga! Helt perfekt! Vi började med att fika hos vår chef som går i pension idag också. Blev så himla glad för att träffa honom, så att jag fick säga hejdå även till honom, eftersom han har varit ledig sedan jag återkom till arbetet efter min föräldraledighet. Sen åkte vi segway i en timme. Det var så sjukt roligt! Måste absolut göra det igen! Nu ligger jackan i tvättmaskinen, för den blev helt prickig av lera. Efter segway-turen åt vi middag på en mysig restaurang och jag fick en chokladprovning för två.

Imorgon startar en ny fas i livet och jag hoppas att jag har gjort rätt val. Det är svårt att bryta upp. Speciellt när jag har trivts så bra som jag har gjort. Men som jag har sagt förut, valet är gjort. Det är bara att köra. Vill försöka hålla kontakten med mina gamla kollegor och hoppas verkligen att jag tar mig i kragen och gör det också.

Störd nattsömn

Inatt har Modig vaknat massor med gånger av någon anledning.  Tillslut när han inte ville sluta gnälla och somna om ammade jag honom. Det gjorde susen. Sen har han sovit sedan dess. Amningen var alltså inte över än. Försökte insupa stunden utifall detta var sista amningen, men det gick bara inte. Jag var för trött. Försov mig i nästan 1 timme nu på morgonen också på grund av all vakentid inatt. Tur att jag går upp i så pass god tid att jag ändå inte måste stressa så mycket.

Paketinslagning

Hann med massor imorse, bland annat att slå in Modigt 1-årspresenter. Det ser alltid så festligt ut med inslagna presenter tycker jag. Fint papper, fina snören. Man bli glad helt enkelt! Hoppas han också blir det! Speciellt över innehållet!

Blockera synintag

Såhär kan det se ut hemma hos oss när maken tittar på skräckfilm och jag vill umgås med honom, men inte få tillhörande minnesbilder.

Endast en dag kvar

Imorgon är sista dagen på gamla arbetet. Det känns mycket märkligt. Overkligt på något sätt. Att det är sista dagen jag styr bilen dit, sista dagen jag träffar mina kollegor. Hoppas sjuklingarna har kryat på sig. Lite spännande ska det bli imorgon dock, för kollegorna har planerat nåt för mig på eftermiddagen och kvällen, nåt roligt. Jag måste ta på mig varma kläder, mössa och vantar för vi ska göra något roligt utomhus i en timme. Sen kommer jag att komma hem vid ca 19-tiden, mätt och belåten. Är nyfiken och förväntansfull inför vad de har hittat på. Lite som ett barn på julafton. Längtar, samtidigt som jag inte längtar eftersom jag vet att det är slutet. Konstigt va. Jag vet ju vad jag har, men inte vad jag får. Det jag har är mycket skratt och glädje, roliga arbetsuppgifter. Det jag får är mer semester, inget kvälls- eller helgarbete, bättre förmåner. Men, det blir säkert bra, det är ju så jag måste tänka.

Ingen mer amning?

Inatt är första natten då jag inte har ammat Modig alls. Han har sovit i vår säng och han vaknade på natten, men jag tog honom bara i famnen och så somnade han om. Länge nu så har jag ju endast ammat en gång per dygn, på nattetid. För ett tag sedan slutade jag amma på ena sidan för där ville Modig ändå inte ha mer, förmodligen på grund av att det inte fanns så mycket kvar att suga i sig. Det var ju inte direkt hans favoritsida. Har haft det på känn att jag nog inte kommer att amma länge till och nu kanske vi har kommit dit? Jag ska inte ta ut något i förskott, för det kan ju mycket väl hända att han kommer att vilja amma igen, men det kan ju också vara så att sista amningen av Modig har passerat. Man vet ju aldrig själv när det inträffar. Natten till igår då jag sist ammade Modig hade jag ingen aning. Det var inte så att jag försökte insupa varje detalj för att inpränta det i minnet direkt, nej jag gick på rutin i lite halvdvala och sen somnade jag om. Tänk om det var sista gången?! Sorgligt, kommer att sakna dessa mysiga stunder i så fall, men samtidigt bra. Då kanske han snart kan börja sova hela nätter nu. Det hade ju varit skönt.

Sjukdom härjar

Såhär sista veckan på jobbet vill jag passa på att umgås massor med mina älskade kollegor och så är halva styrkan hemma och är sjuka! Inte kul alls. Det är ju sista chansen för mig att träffa dem ordentligt. Oroar mig lite för att de inte ska hinna bli friska innan torsdag och att jag inte ska hinna säga hejdå till dem. Det vore riktigt tråkigt. Två arbetsdagar kvar, sen påbörjar jag en ny yrkesmässig fas i livet.

Lokaltrafikanten

På fredag går jag från att vara en sån som kör bil till jobbet varje dag, till att använda mig av lokaltrafiken. Jag kommer att börja jobba i en stad där det helt enkelt inte är praktiskt att parkera hela dagen. I söndags fyllde jag på mitt Jojo-kort med 30 dagars fritt åkande mellan hemmet och nya jobbet med start på fredag.

Detta kommer att innebära att jag sparar pengar, även om jag samtidigt slösar tid eftersom det tar längre tid att ta mig till och från jobbet. Genom sänkta körda mil per år blir bilförsäkringen ca 500 kr billigare. Och istället för att på en månad tanka bilen 2-3 gånger på grund av 20 mil till och från jobbet per vecka så betalar jag 750 kr för 30 dagar. Jag tänker att detta kommer att jämna ut lite i ekonomin, eftersom det nya jobbet innebär en rejäl lönesänkning för min del. Om jag räknar med ob-tillägget som jag har nu så minskar jag min bruttolön med 2500 kr per månad. Inte så himla skoj ekonomiskt. Men positivt för tiden med familjen. Det är tiden med familjen som jag känner att jag måste prioritera.

Sen är det såklart bättre för miljön också att jag tar buss och tåg istället för bil! Det känns bra!

Endast 3 dagar kvar...

Arbetsdagar pratar jag om då, på mitt gamla jobb. På fredag börjar jag på nya jobbet. Är fortfarande tudelad, men har kommit på några fler saker som ska bli skönt att slippa förutom att jobba helgnätter. Det handlar mer om vissa funktioner i gruppen som skulle kunna vara bättre. Men ojojoj så jag kommer att sakna mina kollegor och vissa av mina arbetsuppgifter som jag älskar... Det nya jobbet kommer att vara något helt annat och jag kommer inte att ha samma frihet att utveckla arbetet och att sätta mina egna tider såsom jag har nu. Å andra sidan kommer jag att få helt andra och mycket bättre utvecklingsmöjligheter på det nya jobbet. Splittrad som sagt.

Just nu är det en massa sjukdom bland mina kollegor, så hälften av gruppen är hemma från jobbet. Trist så här min sista vecka då jag vill umgås med dem allihopa så mycket jag bara kan. Hoppas de kommer tillbaka till jobbet innan torsdag i alla fall. Min sista dag... Sen på fredag är det min första dag! Nya kollegor, nya arbetsuppgifter, nya saker att lära mig. Det är ändå grymt spännande!

Uttråkad

Sitter på jobbet och är helt själv på kontoret på grund av olika arbetstider idag. Hur tråkigt som helst. Inte har jag mycket att göra heller med tanke på att jag efter idag bara har 4 arbetsdagar kvar. Längtar tills jag slutar för dagen så jag kan åka hem till Modig och maken!

Var och klippte mig på lunchen. Tror jag klippte mig senast i augusti. Tror inte att jag blev nöjd den här gången.  Har redan satt upp håret i en tofs, vilket jag gjorde nästan direkt. Visserligen har jag aldrig en bild av hur jag vill ha det, utan jag ger dem i princip fria händer. Jag hade dock velat se mer förändring. Men men, det är ändå skönt att det är gjort. Det får gå ett tag tills nästa gång nu.

Dagarna springer iväg

Nu har jag endast 5 arbetsdagar kvar på mitt gamla jobb. Den 1 mars börjar jag på det nya. Det känns helt overkligt, trots att jag har börjar förbereda mig genom att utföra vissa uppgifter som jag har fått hemskickade. Igår kom välkomstbrevet med tid och plats när jag ska vara där första dagen och vad som händer först.

När jag har gjort de uppgifterna som har blivit hemskickade blir jag taggad och tycker att det ska bli kul och spännande att byta jobb. När jag gör arbetsuppgifter för sista gången på mitt gamla arbete och när jag tänker på mina älskade kollegor och hur roligt vi har tillsammans och vad rolig saker jag får göra på jobbet blir jag fruktansvärt vemodig och känner redan saknad. Jag är fortfarande fullständigt splittrad i det här beslutet som jag har tagit att byta arbete, men beslutet är taget och jag är helt med på att genomföra det trots allt. Anledningen till att jag sökte andra jobb från början, det vill säga nattjobb på fredagar och lördagar, är fortfarande den starkaste faktorn. Och även om jag fick gå ner i lön nu på det nya jobbet, så är jag mycket glad över de förmåner som jag får tillgång till då jag börjar där. Särskilt att jag får mer semester. Samtidigt tycker jag att det ska bli en utmaning att få göra någonting helt annat. Plus att arbetet är ändå mer samhällsnyttigt än det jag utför idag, så jag får möjlighet att känna att mitt arbete är av vikt för en större mängd människor. Dessutom är det en enorm organisation, vilket medför väldiga utvecklingsmöjligheter inför framtiden.

Med andra ord så ser jag fram emot det som komma skall, men jag kommer absolut att sakna det som har varit. Jag tänker också att jag aldrig har vantrivts på något arbete tidigare, så varför skulle jag göra det den här gången. Det är bara att tuta och köra.

Effektivitet i ottan

Två nätter i rad nu har jag vaknat mellan klockan 2 och 3 på natten utan att kunna somna om. Imorse gick jag upp kl 4. Inte så bra, men så är läget. Det är värst vad man hinner med mycket när lägenheten är mörk och tyst och inte ens hunden och katten är vakna. I husen runt omkring är det också tyst och mörkt, inga lampor lyser i fönstren. Jag har fixat grejer på banken, kollat fejan, fixat i mailen med mera. Ska nog sätta igång en maskin tvätt snart.

En sak stör jag mig dock på. Inför bytet av jobb nu i månadsskiftet så är det en del grejer som behöver fixas. Bland annat måste jag skicka in en A-skattsedel. Passade på att logga in på skatteverket med mitt Bank-ID så att jag lätt och enkelt kunde skriva ut den. Lika bra att få det gjort liksom när bankdosan är inkopplad till datorn. Men, nehej! Den tjänsten är endast tillgänglig mellan kl 7-24! What the f***?!? Varför, oh varför, har man internettjänster som INTE är TILLGÄNGLIGA DYGNET RUNT???!!! Helt ofattbart faktiskt. Så nu måste jag vänta i FLERA TIMMAR innan jag kan skriva ut det förbenade lilla pappret... Mer än måttligt irriterad över detta. Om 1 timme är det dags för ett nytt försök...

Nu har jag varit uppe i 2 timmar. Funderar på om en frulle vore lämpligt och kanske att jag skulle göra mig iordning också och inte sitta här och skrutta i morgonrocken. Jag har börjat kunna andas genom näsan nu efter ett antal snytningar och en dos Nezeril. Inte helt fritt blås, men ändå ok. Det lättar något på trycket i huvudet i alla fall. Japp, sagt och gjort. Nu avrundar jag här, chop chop!

Stopp i näsan

Min förkylning vill inte ge med sig och igår var det till och med så illa att min bästa förkylningsvän Nezeril inte kunde hjälpa mig att andas bättre. Ena näsborren var fullständigt igenproppad. Då tog jag till en liten manick som jag köpte för flera år sedan, men som jag aldrig haft modet att prova.

Egentligen hade jag tänkt köpa en sån här efter att ha sett ett avsnitt av Du är vad du äter med Anna Skipper:

Istället blev det att jag köpte en Nasaline, eftersom det var det de hade på apoteket då.


Så nu är den testad... Vad tyckte jag då? Var det så obehagligt som jag hade förväntat mig? Ja, det var det faktiskt. Det kändes som att ge sig själv en rejäl och avsiktlig kallsup. Fruktansvärt obehagligt tyckte jag. Det hjälpte inte fullt ut heller, men litegrann. Den näsborren som inte var lika täppt kändes ren och fin efteråt, fast det kändes också som att det rann lite vatten ur näsborrarna ett tag efteråt, vilket var lite irriterande. Men, metoden är säkert bättre för näsan än användandet av Nezeril. Fast jag måste säga att Nezeril kommer att fortsätta vara min bästa förkylningsvän. Nasaline kommer nog endast att vara ett sällan använt komplement till Nezeril misstänker jag.

Läser inte ordentligt

Vi fick ju hem Modigs födelsedagspresenter häromdagen. Upptäcker till min förvåning att den mjuka bilen från Jabadabado inte alls var mjuk, utan gjord i trä. Så kan det gå när man inte läser ordentligt innan man beställer grejer. Men, det gör inget. Den är fin ändå och jag är ändå nöjd med köpet!

Kompisarna

Det är en snäll hund vi har. Dom blir nog bästa kompisar.

Och så var olyckan framme

Imorse hände det som inte får hända. Modig, som sovit i vår säng inatt, vaknade. Det gjorde jag och maken också. Efter två nätters jobb och inte så mycket sömn var jag dock enormt trött. Maken gick på toa och sa ha koll på Modig. Visst sa jag. Sen helt plötslig hör jag en duns och Modig börjar skrika och gråta! Jag hade slumrat till... Skyndade mig över till makens sida av sängen och lyfte upp min lille skrutt. Kände på armar, ben, fingrar, tår, kropp och huvud. Han reagerade inte på smärta, så ingenting verkade vara brutet. Jag ammade honom så han fick snabb tröst och det hjälpte. Efter en stund såg jag att han var lite röd på hjässan och att han hade som ett ca 1,5 cm långt rivsår där. Det blev en liten bula också.

Orolig blev jag ju såklart också. Det syntes inte mycket på utsidan, men vad vet jag. Så jag ringde till sjukvårdsupplysningen 1177. Rådet jag fick var att hålla koll på Modig och hans allmäntillstånd de närmaste veckorna. Om han uppvisar symptom såsom illamående, kräkningar, trötthet, dåsighet, mer gnällighet, om det går inte att få kontakt med honom, han får blåmärken runt ögonen samt om det blöder ur huvudet eller öronen så skulle vi genast bege oss till barnakuten.

Usch så dåligt jag mår över att jag somnade, att jag inte höll honom intill mig, för då hade det aldrig hänt... Sjuksköterskan på sjukvårdsupplysningen sa att jag inte skulle ha dåligt samvete, att det är jättevanligt och att man inte kan ha koll hela tiden. Det var skönt att höra, men jag mår ändå dåligt över det som hände.

Modig har inte uppvisat symptom under dagen. Nu är han lite trött och gnällig. Förmodligen har det mer med hans dygnsrytm att göra, men vi blir ju onekligen oroliga och kommer att hålla ögonen på honom. Håller tummarna för att inga symptom ska visa sig de närmaste veckorna.

Trött och sjuk, men fullt upp

Gick nog och la mig nån gång efter 2 inatt när jag hade kommit hem från jobbet och gått sen kvällsrunda med Allvädershunden. Modig vaknade också, så han blev ammad innan jag somnade. Klockan 7 var jag uppe igen, för då var det en liten herre som inte tyckte att vi skulle sova mer och en stor herre som inte tyckte att han borde vakna. Den store herren sover fortfarande och klockan är 11 på förmiddagen. Jag är förkyld och mår kasst och klockan 16 är det dags att bege mig till jobbet igen (för sista gången en sådan tid på dygnet, för snart börjar jag på mitt nya jobb). Modig verkar vara lite trött nu också. Kanske ska försöka få honom att sova bredvid pappan så kan jag gå lunchrundan med Allvädershunden och hämta paketet som har kommit med Modigs födelsedagspresenter.

Förresten har jag beställt en till grej som kommer att bli en mysig present. En blå Pabobo nattlampa (se bilden). Är den inte mysig?!

Romantisk gest

Idag har jag spenderat dagen med familjen, förutom en kort stund då maken var iväg på ett läkarbesök. På förmiddagen var vi till kyrkans babycafé. Sen var vi iväg på en sen lunch/tidig middag på Jensens Böfhus på eftermiddagen och uträttade lite ärenden på Emporia. Jag fixade med Modigs kvällsrutiner då maken åkte på läkarbesöket. När han kom hem hade Modig somnat till. Jag möter maken i hallen och pratar med honom och där ser jag helt plötsligt en bukett med blommor! Så glad jag blev! Vackra, vita tulpaner. Helt underbara! Se själva! Spenderade kvällen med att försöka få den Modigs oroliga sömn att komma till ro, samt se en film och äta gottis med maken. Härlig dag! Glad Alla Hjärtans Dag till hela världen från lilla mig!

Kalas och presenter till 1-åringen

Snugglebug ur sin säng

Har jag sagt att jag älskar Internetshopping? Det gör jag i alla fall. I LÖÖÖÖÖV IT! Så himla bekvämt och enkelt. Inget hattande på affärer, ingen trängsel med stressade människor. Bara sitta hemma i den sköna soffan och klicka hem det vi önskar. Jag har ju längre köpt mina bokklubbsböker på Internet, men nu i julas fann jag min väg hem genom julklappsinköpen på nätet.

Till poängen nu. Vi har ju en liten kille som fyller 1 år i april, vilket vi insåg häromdagen. Det skapade lite stresskänsla i oss nya föräldrar. Första födelsedagen! Hur gick det till? Vart tog tiden vägen? Vad ska vi göra? Ska vi ha kalas? Vad ska vi köpa till Modig i present från oss?

Snugglebug i sin säng

Själva kalaset blev beslutat till ett Öppet Hus där gästerna dyker upp när de vill mellan kl 11 och 16 på dagen. Vi kommer att ha fika framme konstant. Tyckte det kändes som en bra fest då man inte måste husera alla gäster samtidigt. De kommer när det passar dem och vi kan vara mer sociala och trevliga när de är här, eftersom de förhoppningsvis inte är så många som kommer samtidigt. Dessutom behöver vi inte fixa så mycket i köket för allt ska vara förberett och vi ska använda papperstallrikar och plastglas/muggar för att slippa all disk.

Presenterna har jag precis klickat hem från Lekviras rea. Jag vill att Modig ska få en docka. Vet inte varför det känns viktigt nu, men det gör det. Hade egentligen tänkt mig en Rubens-docka, men de är så fruktansvärt dyra, så det får nog vänta lite till. Fick inte riktigt med mig maken på det tåget. När jag tittade på deras sida på nätet förstod jag dock varför de är så dyra. De är handgjorda och de är stoooora! Men ack så fina!

POP bil från Jabadabado

Har dock tittat på Snugglebug babyn tidigare och tycker den är supersöt och nu var den ju dessutom prissänkt. Snubblade också över den coola, mjuka bilen från Jabadabado som vi inte kunde motstå och som dessutom kommer att vara snäll mot våra fossingar när vi råkar kliva på den. Tror nog att Modig blir glad, för han brukar inte vara så kinkig med det han leker med.

Nu kan födelsedagen få anlända, för dessa föräldrar är förberedda!

Bilden lånad från www.rubensbarn.com

Taktiskt spelande

Jag har fått i uppdrag att skriva om mina erfarenheter av kasino och spel. Det känns som att jag redan har gjort det hur många gånger som helst, men fine, här kommer det en gång till.

Jag har bara besökt ett enda kasino i hela mitt liv och det var när jag bodde i Melbourne, Australien. Vi var ofta på (och nu har jag kollat upp vad det heter) Crown Casino för att se på bio eller göra något annat. Endast en gång var jag in till själva kasinodelen för att spela. Jag minns att jag hade en låg, fast summa som jag fick spendera på kasinot. Jag var ju student då, så jag hade det väl inte så fett ekonomiskt. Förlorade mina pengar på bland annat roulette. Kan tänka mig att jag även provade på de enarmade banditerna. Kontentan var i alla fall att jag inte gick därifrån som en vinnare precis.

Den här sidan som ni ser på bilden hade kanske varit lägligt för mig att ha tillgång till innan jag begav mig till kasinot, för enligt den kan man spela taktiskt när man är på kasino. Många spel är ju slumpmässiga men det finns tydligen vissa saker man kan tänka på för att inte dras med i spelhetsen och förlora sina pengar snabbt, såsom jag gjorde den gången. Det kan ju också vara ett tips att lära sig reglerna för de spel man ska spela. Men, en sak gjorde jag rätt i alla fall och det var att ha en fast summa att spela för som man har råd att förlora.

Spårlöst försvunnen

Året var 2003. Jag hade vinterlov mellan mina första två terminer i Australien. Det var månadsskiftet juni/juli nån gång. Jag och föredettan (som jag flyttade till Australien med) var på en 9 dagars semester till Cairns med omnejd. Det var någon av de första dagarna på resan och vi strosade omkring i stan. Så gick vi förbi ett tatuerings- och piercingställe. Jag kommer inte ihåg vad det hette. Plötsligt slog det mig! Jag vill ha en piercing i näsan! Vi fortsatte strosa och under resans gång funderade jag på den tanken. Någon av de sista dagarna vi var där gick vi till det stället igen och jag skaffade min näspiercing och har aldrig ångrat mig.

Nu har det gått nästan 10 år. Häromdagen upptäckte jag att min piercing var borta! I vanliga fall brukar jag alltid märka när jag är på väg att tappa den, eller i alla fall märka när jag tappar den och då vet jag ju vart jag ska leta. Jag har alltid hittat den. Förutom den här gången. Jag har ingen aning om vart jag kan ha tappat den överhuvudtaget.

Den sista tiden, typ de sista månaderna har jag gått och småfunderat på den där piercingen. Tänkt att jag kanske skulle ta bort den, men velat vänta tills jag i alla fall har haft den i 10 år, ett decennium. Sen har jag tänkt att nej, men jag trivs ju med den. Den lyser upp lite. Jag har inte riktigt kunnat bestämma mig, så jag har helt enkelt låtit den vara.

Nu bestämde ödet åt mig och det känns helt ok. Min tid som piercad person är väl över och det känns inte som att det spelar någon större roll faktiskt. Kanske är det bra nu inför att jag ska byta jobb till ett mer seriöst ställe där jag inte kan hålla på och tramsa mig som jag kan på mitt nuvarande jobb? Lite trist att jag snubblade på målsnöret med de där 10 åren, men det är inget att hänga upp sig på. Min kollega sa, du kan väl peta in ett annat smycke. Det hade jag ju kunnat, för jag har ju fler piercingsmycken. Men nej, jag känner inte för det. Har nu universum ätit upp min favoritpiercing så får det vara så. Jag är lika glad för det.

Men visst, det är slutet av en era som har passerat. Jag som man inte skulle kunna tänka sig att skaffa något sådant som en piercing gjorde det. Jag har burit den med stolthet i nästan 10 år och jag har med glädje visat den för barn som tycker det är jättespännande att få se hur den ser ut. Ja min relation till det enda smycke som jag har haft på mig konstant är över, men vi hade kanske växt ifrån varandra nu? Jag behöver inte längre piercingen för att visa att jag kan och vågar. Att jag kanske inte är den personen folk tror när de bedömer min utsida. Det klarar jag så bra att visa på egen hand nu. Eller kanske är det så att jag inte längre behöver visa det?

Paket

Det är alltid lika roligt att få dessa paket i brevlådan! Just detta paket förväntas innehålla Berättelsen om Pi av Yann Martel som är mars månads bokklubbsbok.

Dyr bensin

Det är fruktansvärt så dyr bensinen är! Jag kommer ihåg när den passerade 10:an och hur upprörda alla var. I dag rör sig bensinpriset på mellan 14 och 15 kronor litern. Jag tycker det är hutlöst och drar mig för att tanka Gröna Faran i hopp om att priset ska sjunka till i alla fall strax under 14. Tänk att man nu anser att priset är billigt när de första två siffrorna är 13. Mätaren har sjunkit betänkligt och jag bara väntar på att bensinlampan ska börja lysa, som sist. Snart har jag inget annat val än att tanka om jag ska kunna ta mig nånstans.

När jag börjar på mitt nya jobb är tanken att jag ska börja åka med lokaltrafiken, för att parkera i den stan skulle bli både omständligt och dyrt. Dessutom kommer jag att ha regelbundna dagtider att anpassa mig efter, vilket förenklar användandet av buss och tåg. Lokaltrafiken kanske gör att den lönesänkningen jag får kompenseras, åtminstone lite, i insparade bensinpengar samt lägre försäkring på bilen eftersom vi kommer att sänka antal mil vi kör per år då. Användandet av bilen kommer antagligen att sjunka från nästan varje dag, till ett par dagar per vecka. Skönt, för då slipper man tanka den där hutlöst, dyra bensinen så ofta.

Dropbox

Dropboxen, min räddare i nöden! Ok, jag kan ju inte bara skriva så och sen inget mer. Jag får ju fylla i luckorna för er som inte känner till vad en dropbox är för något, utifrån min något bristfälliga kunskap i dataspråkets värld. Det här inlägget borde egentligen maken skriva, för det är han som är datasnillet i den här familjen.

Maken har haft dropbox länge, länge och jag har hört talas om det från honom. Hans dropbox finns tillgänglig på båda datorerna här hemma och i hans telefon. Att ha en dropbox betyder att spara datafiler i "molnet", det vill säga inte i din egen dator. Dropboxen ger dig också tillgång till alla dessa filer i alla enheter du lägger den på och den uppdateras kontinuerlig så fort du gör ändringar i den.

När jag uttryckte att jag också ville använda dropboxen så sa maken bara till mig att skaffa en dropbox då. Kruxet är att man inte kan ha flera olika dropboxar på samma enheter, vilket hade gjort min dropbox oanvändbar i sitt syfte eftersom makens dropbox redan var inlagd på våra datorer. Tillslut gick han med på att låta mig ha tillgång till dropboxen i min mobil också.

Numera har jag en egen mapp som heter Sara som jag använder fritt till de filer jag vill. Jag har mitt cv där, mitt dokument över bokklubben och vilka böcker vi läser, jag använder den till att ladda upp bilder från mobilen som jag sedan lätt har åtkomst till från datorn då jag bloggar, utan att behöva krångla med att exempelvis maila bilderna, spara ned dem i datorn och sedan använda, samt utan att behöva krångla med sladdar. Jag sparar ett par steg på det här sättet. Jag har också sparat filer från när jag gör våra fotoböcker i dropboxen. Det innebär att filerna är i säkert förvar, även då vår dator kraschar. Vilket har hänt...

Man kan också ge utomstående tillgång till hela, eller delar av sin dropbox. Men det vet jag inte hur det går till, för den funktionen har jag inte använt. Det är dock toppen då man behöver arbeta i samma dokument, för det uppdateras ju kontinuerligt. Maken använde den mycket till det då han pluggade och hade grupparbeten.

I love our dropbox! Vad mer kan jag säga? Skaffa en!

Ru av Kim Thúy

Ikväll är det bokklubb igen och jag har faktiskt läst ut boken! Förmodligen för att det är en sån nätt liten bok på endast 154 sidor med korta, korta avsnitt så man kan läsa i småryck hela tiden. Har passat på att läsa den framförallt när jag nattar Modig. Han bryr sig ju egentligen inte om själva texten ännu, så då läser jag mina bokklubbsböcker för honom. Två flugor i en smäll så att säga. Ibland lyssnar han. Ofta skriker han för att han inte alls vill sova fastän han är jättetrött.

Boken handlar om Kims eget liv, hennes uppväxt i Vietnam, hur hon blev båtflykting och hamnade i flyktingläger i Malaysia, sedan i Kanada och USA. Men den är liksom skriven i brottstycken som hamnar lite huller om buller, så man får som läsare små glimtar från hennes liv som man själv får pussla ihop till en historia. Varje avsnitt binds ihop med det föregående på ett finurligt sätt, inte alls i någon kronologisk ordning utan snarare så där som en tanke kan ta en vidare på ett helt annat spår.

Ru är en mysig och lättläst bok där man förfasas över hur människor behandlas och över vad de har fått utstå, samtidigt som man smälter i värmen från omtanken om andra människor. Som en person som endast varit mamma en kortare tid (mindre än 10 månader) har jag ett favoritavsnitt i boken som är så sant:

Den enda fråga jag har ställt mig själv är när jag ska dö. Jag borde ha valt när det ska ske innan mina barn föddes, för sedan dess är det inte längre ett alternativ. /.../ Mina barn har gett mig den enastående förmågan att blåsa på ett sår så att det onda försvinner, att förstå ord som inte sägs, att ha svar på alla frågor, att vara en fe. En fe förälskad i deras dofter. (sida 126)

Slotspel

Jag har fått i uppdrag att skriva om mina erfarenheter av slotspel. Dom är inte särskilt många. Slotmaskiner är ju väldigt förknippade med stora kasinon och jag har endast besökt ett när jag bodde i Melbourne. Det var så länge sen att jag inte ens kommer ihåg om jag spelade på någon sådan. Men jag har för mig att jag har testat att spela en enarmad bandit en gång på en pub. Jag spelade väl bort cirka 10-20 kronor kanske. Inte mycket alltså. Däremot har jag aldrig spelat slotspel på nätet.

Maken däremot har spelat på slotmaskiner i Las Vegas,  på casinot i Malmö samt på båtar. Hans erfarenheter är därmed mycket gedignare än mina egentligen. Första gången han spelade var i Las Vegas och då var han bara 14 år, så egentligen var han för ung då. Det blev så att han hela tiden fick hålla sig i rörelse för att inte vakterna skulle säga ifrån. Han fick pengar av sin mamma, så la han i en peng och drog i spaken, sen gick hans mamma efter och plockade upp eventuell vinst. Smart sätt att komma undan med det, för det är klart man vill testa när man är där.

Maken tycker dock att slotspel är ett ganska tråkigt sätt att spela för han säger att vinstchanserna är små och maskinerna ofta är förprogrammerade. Tydligen ska vinstchanserna vara större på nätet och då blir det kanske roligare? Vad vet jag. Jag kommer nog inte att testa, för spel för pengar är inte riktigt min grej. Men, man ska ju aldrig säga aldrig.

Tankarna snurrar i ett

Har jag gjort rätt val? Uppsägningen är inlämnad. Datumet är bestämt. Månaden ut stannar jag kvar på mitt nuvarande jobb. Första mars börjar jag på det nya. Jag vill skriva på papper nu. Jag känner otryggheten bita mig i hasorna och kan inte stänga av tankarna från att fundera över hur det ska gå.

En situation har uppstått där makens föräldraledighet kanske måste brytas och jag är mitt uppe i att gå till ett nytt jobb där de förväntar sig att jag går en utbildning och sen jobbar. Vad ska vi göra om situationen blir den trassligaste den kan bli? Hur ska vi lösa det i så fall? Än så länge vet vi ingenting om makens situation och jag försöker att inte ta ut någon oro i förväg, men mitt dåliga samvete skriker mig i örat på grund av vad som kan hända och min mage ger mig ingen ro.

Att undvika oro är inte min starka sida, för jag tänker alltid framåt och försöker strukturera upp livet så att det ska bli så bra som det kan. Kanske är det ovissheten som gör det extra jobbigt. Jag kan inte strukturera nånting just nu, jag kan bara vänta. Under tiden maler det i mitt huvud; formuleringar, konsekvenser, känslor, värsta scenarion, bästa scenarion och så vidare. Hur ska jag bara kunna slappna av och flyta med i vad som än händer?