Svinuppdatering

Vad hände egentligen med min oresonliga rädsla och min obeslutsamhet kring huruvida jag skulle ta den förbenade sprutan? Här kommer svaret:

Efter många om och men och överväganden fram och tillbaka kom jag fram till att det väl var lika bra att ta den där sprutan som alla, inklusive jag själv, talade om. Sagt och gjort. Jag hade fått en kallelse, så jag visste mellan vilka tider och vart jag skulle ta vägen. Men nu går vi händelserna i förväg...

Jag hade verkligen pratat med ALLA och frågat om de skulle ta sprutan samt varför eller varför inte. Jag kunde inte bestämma mig. Tillslut, eftersom jag inte kände mig klokare i mitt beslutstagande trots alla diskussioner med människor i min omgivning, ringde jag min käre far vars råd och rön jag tar på största allvar. Det visade sig att min pappa redan hade tagit sprutan! Jag kände mig helt oförberedd över denna nyhet och hade snarare förväntat mig att jag i min far skulle få medhåll om att ta den där sprutan skulle vara helt onödigt. Pappa har nu inte världens stabilaste hälsa, så jag tänkte i mitt stilla sinne att det måste vara här anledningen låg till varför han lät någon ge honom vaccinet. Så jag frågade honom om han hade tagit sprutan oavsett om han inte hade haft lite ostabil hälsa. Svaret kom snabbt och slog hårt - JA!

Efter samtalet med fadern var mitt eget motstånd nedbrutet. Jag avgjorde på studs att jag skulle ta sprutan och slutade vela kring beslutet. Tänk vad mycket tid och tandgnissel jag hade sparat om jag bara hade rådfrågat min pappa tidigare!

Nu kommer vi då till själva sprutdagen i berättelsen. Jag våndades hela dagen och kom sedan på eftermiddagen när jag hade slutat jobba till platsen min vårdcentral hade sett ut som injektionscentral nr 1. Kön var låååång! Under hela tiden tänkte jag för mig själv; Jag är för sjuttsingen en vuxen människa och jag ska klara av detta! Det tog en evighet att bara ta sig in innanför dörrarna! När jag väl gjort det drog jag en suck av lättnad, nu skulle det snart vara över - men sucken fastnade i halsen då jag såg att kön på insidan var lika lång som på utsidan! Totalt tog det över en timme innan jag var på plats i en stol och faktiskt fick den fruktade sprutan med vaccin.

Hur gick det? Undrar du säkert. Jodå, jag fick inte total panik och jag hanterade det som en vuxen individ. Jag sa till sköterskan att jag tyckte detta var otroligt obehagligt och så tittade jag bort. Jag såg överhuvudtaget inte till sprutan, vilket kändes skönt. Sprutan däremot kändes inte skön, den gjorde ont! Ok, jag överlevde det med. Inte så farligt.

Efteråt då? Blir väl din nästa fråga. Jag blev inte sjuk, fick feber eller frossningar eller nånting. Jag fick ont i armen i 3-4 dagar efteråt. Dagen efter, nån gång på tidig eftermiddag blev jag otroligt trött minns jag. Sen om det är relaterat till vaccinet, det kan jag ju inte svara på direkt. Hörde från en kollega att det är de som behöver vaccinet, de med sämre immunförsvar, som faktiskt blir sjuka efteråt. Om det stämmer betyder det att jag tog vaccinet i onödan. Men, men, jag fick chansen att inför mig själv känna mig modig, för jag utsatte mig för en av mina värsta fobier och klarade av det helt utan problem i princip. Jag är faktiskt stolt över mig själv! Snipp snapp snut, så var denna vackra saga slut!

Svininfluensan

Vaccinera sig eller inte, det är den stora frågan. Alla pratar om det, på jobbet, bland vänner, på facebook. Jag är själv tudelad. Har en helt oresonlig rädsla för nålar och allt vad sprutor heter. Blir kallsvettig och känner den enorma smärtan jag kommer att få redan innan. Lider ända in i själen när någon ska sticka mig med en nål. Usch, nej jag vill inte. Dessutom, hur vet vi att det kommer att bli en sån enorm epidemi av denna influensa egentligen? Galna kosjukan och fågelinfluensan pratades det massor om och hela samhället förfasades över hur vi alla skulle dö som flugor av detta nya hemska. Nu är vi där igen. Har de rätt, eller? Kommer svininfluensan att svepa över Sverige som en ny variant av pesten och ta majoriteten av de utsatta med sig i fallet? Jag tvivlar, men vad vet jag egentligen. Jag har ingen medicinsk utbildning, ingen kunskap i influensans olika turer. Jag har inte läst allt som går att läsa om sjukdomen, utan har snarare försökt undvika det för att jag inte vill ta tag i beslutet om vaccinationen. Men nu närmar det sig, beslutet... I veckan fick jag ett brev från min vårdcentral. Nästa vecka är det dags... Om jag nu bestämmer mig för att genomföra det... Obeslutsam, tudelad, i uppror inom mig. Vaccination... Do or die?

Twilight

Ikväll såg jag filmen Twilight för tredje gången på mindre än en vecka. Jag är helt begeistrad. Det var länge sedan jag kände så inför en film, att jag liksom bara vill se den igen och igen och igen, fastän jag precis tittade på den. När jag var mindre var det Dirty Dancing och Pretty Woman som drog mig in i sin värld så enormt att jag inte ville lämna den, så att jag ville tillbaka till den hela tiden. Tror inte jag har sett en enda film sedan dess som har fått mig att känna så. Visst finns det fantastiska filmer som jag vill se igen, men inte så mycket att jag vill återgå till menyn på min dvd och trycka på play så fort filmen övergår till eftertexterna.

Jag vet inte riktigt vad det är med denna film som frammanar dessa känslor ur mitt inre? Det är inte den bästa film jag någonsin har sett, men den har någonting som fångar mig in i själen. Kanske har det att göra med känslan, stämningen i filmen, den intensiva kärleken som man själv drömmer om att få uppleva, mystiken, den återhållna åtrån som bubblar under ytan. Det är nåt med sättet den är filmad i kombination med musiken kanske. Ja, jag kan inte sätta fingret på endast en enda punkt som får mig att känna som jag gör, men jag absolut älskar denna film! Längtar tills jag får tillfälle att se den igen!!! Kanske redan imorgon?