Abstinens

Känner ett enormt sug att se på tv, att bara slötitta. Slappna av och slippa tänka, flyta med. Men, det går ju inte eftersom vi inte har nån tv längre. Visserligen är det bra, för jag slösar inte bort så mycket tid som innan. Problemet är ju att jag älskar att se på TV och lite då och då kommer saknaden över mig. Bara att genomlida och se framåt.

Babygym

Tyckte Modig behövde ett babygym. Frågade om dom hade sånt när vi var på IKEA i lördags för att kolla på utemöbler till balkongen. Det hade dom. Vi betalade 299 kr för ett helt tvättbart babygym med bara mjuka delar. Nu har vi inte kollat på andra babygym, men jag inbillar mig att det är en ganska bra deal. Gulligt är det också!

I betraktarens öga

Skönhet ligger i betraktarens öga och kan dölja sig där man minst av allt förväntar sig. En överblommad maskros, en vänlig själ, ett barns gråt.

Närhetstörstande Modig = tidsbrist

Nu kan man ju tycka att jag, som föräldraledig, med hela dagarna till mitt förfogande borde hinna med att sköta mina bloggar ordentligt. Skriva i alla fall några rader var och varannan dag. Men icke. Tiden bara flyger iväg. Attans fort går det också! Modig är snart 6 veckor gammal och jag bävar redan inför att börja jobba i januari, för jag märker hur fort han växer och hur fort tiden går mig förbi utan att jag hinner uppfatta den riktigt. Idag noterade jag att Modigs huvud är helt stort i min hand när han ska amma. När hände det? Hans ben, som från början har varit starka, är jättestarka och har börjat bli lite knubbiga nu. Han äter i mängder, ibland med väldigt kort paus emellan. Visserligen sover han lite längre på nätterna istället, vilket jag uppskattar. Trött är jag så det räcker utan att han ska äta lika ofta på natten som på dagen.

En sak som är en stor orsak till tidsbrist är att jag har väldigt svårt att lägga ner Modig för att sova i vagnen eller sängen. Han vill vara nära, nära mig hela tiden. 5 sekunder i Baby Björnen och han sover som en stock, men lägga honom ifrån mig går icke! Oftast inte i alla fall. Just nu sussar han i vagnen, kors i taket. Sambon sa häromdagen att vi kanske skulle försöka vänja honom av med det. Visst, det hade varit toppen, men jag klarar inte av att låta honom ligga och skrika och skrika hur länge som helst. Det skär i mig och gör mig superstressad. Visst är det jobbigt att vid varje måltid sitta med Modig i Baby Björnen, men jag kan inte äta om han ligger och skriker heller. Sen finns det ju olika typer av skrik så klart. Är det helt hysteriskt, otröstligt går det ju inte att ignorera. Är det lite trött, nojsande som kommer då och då så vet jag ju att han snart slocknar.

Jag har funderat över om det här beror på den första veckan av hans liv då vi var på sjukhuset och han inte kunde få så mycket närhet eftersom han var tvungen att sola så mycket som möjligt. Jag märker på honom hur närhetstörstande han är då han inte har fått så mycket av den varan vissa dagar, som exempelvis om vi är på stan och han tvingas ligga mycket i vagnen.

Nu är han vaken igen och inte särskilt nöjd med tillvaron i vagnen. Råd någon?

Ensamma

Idag började sambon jobba igen efter lille Modigs födelse. Trist och vi saknar honom. Får inte mycket gjort idag känner jag. Modig har varit lite kinkig och inte velat sova så mycket. Nu har han dock somnat in. Lite matkoma så kommer go sömn garanterat.

Ska försöka passa på att ta tag i lite grejer nu som behöver göras. Lite tvätt kanske och en dammsugning av golven hade inte skadat. Behöver baka lite också till ett event på söndag. Veckovill som jag har blivit på senaste hade jag ingen koll på att det var nu på söndag det skulle ske. Sen hade jag tänkt att jag skulle fixa kvällsmat tills sambon kommer hem från jobbet också, fniss, lite smak av hemmafru liksom. Inte riktigt min grej, men nån gång kan det ju vara gött att ta hand om min älskade litegrann.

Mr D behöver sin promenad också. Fast då måste Modig ha lite mer kläder på sig och jag vill inte väcka honom nu när han äntligen har kommit till ro. Mr D får vänta en liten stund och som den fantastiska hunden han är, är detta inget problem.

Japp, dagen tickar på och jag ska sätta igång med nåt nu.

Välkommen Modig!

Det blev ingen lång väntan för mig efter det senaste inlägget. Vid 14-tiden på onsdagen åkte vi in till förlossningen, men inte innan vi tog en tripp förbi Familjerättsbyrån som skedde något tidigare än den bokade tiden, turligt nog. Kl 21.12 föddes han, vårt lille mirakel, världens finaste Modig (som jag kommer att kalla honom här på bloggen). Det var en ganska snabb förlossning har jag förstått, även om jag själv tycker att det var fullt tillräckligt och i överkant. Roligare saker har jag ju varit med om. Fast den person vi fick ut av det hela är ju helt fantastiskt!

Kroppen gjorde det den ville under förlossningen. Jag kände inte att jag kunde styra processen alls. Modig fick tillslut hjälpas ut med sugklocka efter ca 2 timmar av alltför korta krystvärkar, då jag var helt slut och skrek åt dom att "ta ut den" (vi visste ju inte om det var en pojke eller flicka). Det var tur det, för lille Modig var väldigt medtagen då han väl föddes. Han var alldeles grå-blå och lealös, sa inte ett ljud. Jag sprack lite och blev hög på lustgas när de sydde mig, men sambon hade koll på vad som hände med Modig. Han fick andas i en mask som skulle ge lungorna motstånd, träna upp dem liksom och dom drog honom i armar och ben för att se när han slutade vara så lealös. Tillslut skrek han i alla fall! Sambon fick sätta på första blöjan och kläderna. Vi blev kvar på förlossningen över natten eftersom det inte fanns några lediga rum på BB där vi hamnade eftersom Modig varit så medtagen. Vi hade ju helst velat hamna på familjerummen, där sambon hade kunnat sova kvar, men Modig behövde mer tillsyn än vad man har där.

När vi var på BB upptäcktes det att Modig har gulsot och att hans bilirubin-värden var alldeles för höga. Han fick sola och vi blev kvar extra länge på BB. På söndagen fick vi äntligen åka hem! Det var en fantastisk känsla! Jag bara ville ta mitt barn med mig hem för att aldrig återvända, men redan på måndagsmorgonen var vi tillbaka för de skulle ta ett nytt blodprov på Modig och kolla hans bilirubin-värden.

Värdena hade stigit och vi blev inlagda på neonatal för intensiv-solning. Jag blev helt förstörd. Grät floder och oroade mig för Modig, amning, anknytning m.m. Efter 6 timmars solning i sträck och ytterligare ett blodprov hade värdena börjat sjunka. Vi blev kvar och solade tills på onsdagen då ytterligare ett blodprov visade på sjunkande värden. Underbar känsla att få åka hem! Vi var tillbaka på fredagen igen för ytterligare ett blodprov. Nu hade värdena stigit. Tydligen brukar de göra det när man stänger av lamporna, men vi blev ändå oroliga. Fick ytterligare en tid på måndagen för ännu ett blodprov, men behövde inte läggas in igen eftersom värdena inte var så höga att de krävde solning. På måndagen kom vi dit igen. Den här gången hade bilirubin-värdena sjunkit och visade att allt går på rätt väg! Ingen ny tid för blodprov bokades in!

Vid det här laget hade vår lille älskling tagit 8 blodprov i händer och fötter, plus extra-stick när vissa inte lyckades med provtagningen eller ett stick inte gav tillräckligt med blod. Han har varit superduktig varje gång, mycket duktigare än mamma som har nålskräck. Därav namnet Modig. Ett namn som inte sambon gillade och som vi inte ska döpa honom till, men som jag kan använda här istället.

Är det inte fantastiskt hur den personen som har huserat inuti en i 9 månader känns så overklig och sen, väl ute hos oss, är så självklar i ens liv? Så var det för mig i alla fall. Livet har tagit en ny riktning. Modig har anlänt.