Ibland har jag svårt att förstå hur livet kan vara så orättvist för vissa och samtidigt så lätt för andra. I min bekantskapskrets har en person nyligen förlorat två stycken nära familjemedlemmar på kort tid. Jag får ont i hjärtat bara jag tänker på den sorgen som hon måste bära omkring på. Mina egna "bekymmer" i livet ter sig plötsligt så banala och futtiga i jämförelse och jag inser att jag borde uppskatta alla i min närhet som älskar mig, mer än vad jag gör idag. Man glömmer lätt bort det i vardagens stressiga tillvaro där allt praktiskt bara ska hinnas med hela tiden. Man glömmer bort det som är viktigt, människorna omkring en som man bryr sig om, som man älskar. Jag vill bli bättre på att komma ihåg dem som är viktiga för mig helt enkelt och istället glömma bort måsten som faktiskt inte är måsten egentligen, utan mest sånt som jag själv har placerat i den högen. Måsten är egentligen livet, kärleken, vänskapen och lyckan.Vad kan man göra för att jämna ut livets orättvisor egentligen? I sådana fall som detta, ingenting egentligen. Döden kommer när den kommer och jag kan inte stoppa den. Jag kan bara finnas där för den efterlevande när den behöver mig, nån, mänsklig kontakt.
Andra orättvisor, sociala orättvisor, kriminalitet, fattigdom - det kan vi alla hjälpas åt med att stoppa, eller i alla fall dämpa. Men det ämnet hör till ett annat bloggtillfälle. Nu ska jag istället ägna mig åt livets sanna måsten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar