Efter många om och men och överväganden fram och tillbaka kom jag fram till att det väl var lika bra att ta den där sprutan som alla, inklusive jag själv, talade om. Sagt och gjort. Jag hade fått en kallelse, så jag visste mellan vilka tider och vart jag skulle ta vägen. Men nu går vi händelserna i förväg...
Jag hade verkligen pratat med ALLA och frågat om de skulle ta sprutan samt varför eller varför inte. Jag kunde inte bestämma mig. Tillslut, eftersom jag inte kände mig klokare i mitt beslutstagande trots alla diskussioner med människor i min omgivning, ringde jag min käre far vars råd och rön jag tar på största allvar. Det visade sig att min pappa redan hade tagit sprutan! Jag kände mig helt oförberedd över denna nyhet och hade snarare förväntat mig att jag i min far skulle få medhåll om att ta den där sprutan skulle vara helt onödigt. Pappa har nu inte världens stabilaste hälsa, så jag tänkte i mitt stilla sinne att det måste vara här anledningen låg till varför han lät någon ge honom vaccinet. Så jag frågade honom om han hade tagit sprutan oavsett om han inte hade haft lite ostabil hälsa. Svaret kom snabbt och slog hårt - JA!
Efter samtalet med fadern var mitt eget motstånd nedbrutet. Jag avgjorde på studs att jag skulle ta sprutan och slutade vela kring beslutet. Tänk vad mycket tid och tandgnissel jag hade sparat om jag bara hade rådfrågat min pappa tidigare!
Nu kommer vi då till själva sprutdagen i berättelsen. Jag våndades hela dagen och kom sedan på eftermiddagen när jag hade slutat jobba till platsen min vårdcentral hade sett ut som injektionscentral nr 1. Kön var låååång! Under hela tiden tänkte jag för mig själv; Jag är för sjuttsingen en vuxen människa och jag ska klara av detta! Det tog en evighet att bara ta sig in innanför dörrarna! När jag väl gjort det drog jag en suck av lättnad, nu skulle det snart vara över - men sucken fastnade i halsen då jag såg att kön på insidan var lika lång som på utsidan! Totalt tog det över en timme innan jag var på plats i en stol och faktiskt fick den fruktade sprutan med vaccin.
Hur gick det? Undrar du säkert. Jodå, jag fick inte total panik och jag hanterade det som en vuxen individ. Jag sa till sköterskan att jag tyckte detta var otroligt obehagligt och så tittade jag bort. Jag såg överhuvudtaget inte till sprutan, vilket kändes skönt. Sprutan däremot kändes inte skön, den gjorde ont! Ok, jag överlevde det med. Inte så farligt.
Efteråt då? Blir väl din nästa fråga. Jag blev inte sjuk, fick feber eller frossningar eller nånting. Jag fick ont i armen i 3-4 dagar efteråt. Dagen efter, nån gång på tidig eftermiddag blev jag otroligt trött minns jag. Sen om det är relaterat till vaccinet, det kan jag ju inte svara på direkt. Hörde från en kollega att det är de som behöver vaccinet, de med sämre immunförsvar, som faktiskt blir sjuka efteråt. Om det stämmer betyder det att jag tog vaccinet i onödan. Men, men, jag fick chansen att inför mig själv känna mig modig, för jag utsatte mig för en av mina värsta fobier och klarade av det helt utan problem i princip. Jag är faktiskt stolt över mig själv! Snipp snapp snut, så var denna vackra saga slut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar