Señor Peregrino av Cecilia Samartin

En härlig bok om relationer, kärlek, sorg och skamkänslor. Den pockade på min uppmärksamhet och gjorde att jag bara ville läsa vidare. Karaktärerna är intressanta och väl uppbyggda. Under bokens gång kan man följa hur de utvecklas och mognar på olika sätt, vilket är intressant. Det enda jag opponerar mig emot egentligen är det rumphuggna slutet. Visserligen ges lite avslutning, så att läsaren själv kan fantisera vidare, men jag hade velat ha lite fler svar ändå.

Boken bygger kring två parallella historier. Den som pågår i bokens nutid om Jamilet som föds med ett enormt födelsemärke på ryggen, växer upp i Mexiko och flyr till LA när hennes mamma dör. Hon flyttar in till sin moster Carmen, tar hand om henne och hushållet, samt börjar jobba på ett mentalsjukhus med falska papper. På mentalsjukhuset får hon jobba med Señor Peregrino. En mycket svår patient som har lyckats skrämma bort all tidigare personal. Señor Peregrino bor ensam på 5:e våningen, går aldrig ut och träffar endast Jamilet. Efter att Jamilet blir överfallen av en vaktmästare och Señor Peregrino räddar henne från våldtäkt tappar hon sina falska papper och blir tvingad att lyssna på Señor Peregrinos berättelse om hans vandring till Santiago de Compostela i sin ungdom, för att få dem tillbaka. Jamilet blir alltmer fascinerad av berättelsen och relationen mellan patient och vårdare blir mer och mer familjär.

Jag gillar den vackert, flytande texten. Beskrivningarna som målar upp scenariot är målande och fångar mig. Jag ser det som händer framför mig när jag läser och jag blir sugen på att läsa fler böcker av Cecilia Samartin.