När Modig låg i magen och maken skulle känna efter sparkar så blev det alldeles stilla när han la handen mot min mage. Knyttet däremot är mer generös mot pappa. Idag fick maken känna en lång stund på magen och spark efter spark kom. Jag försöker förklara lite hur det känns när rörelserna kommer inifrån kroppen, men det är verkligen svårt att beskriva med ord, för det är en så speciell och unik känsla. Knyttet ger sig ofta till känns neråt höger i magen, ofta ända nere vid ljumsken. Jag har för mig att det var likadant med Modig. Är det nere i ljumsken så kan det kittlas. Sitter jag på jobbet och behöver fokusera är det nästan jobbigt ibland att det är en liten person på insidan som hela tiden pockar på min uppmärksamhet. Har jag armen lutande mot magen så kommer det ofta protester "Sluta trycka på mig mamma!" Det är så häftigt, för nu hoppar ju magen av rörelserna som blir allt starkare ju längre fram i graviditeten jag kommer.
Knyttet är verkligen livlig av sig. Precis som storebror. Jag undrar om hen kommer att vara lika livlig som storebror även utanför magen? Då kommer jag att ha fullt upp kan jag lova.
Vi har ju inte tänkt att det ska bli fler barn efter Knyttet. Det innebär att det här är sista gången jag får känna ett litet liv inuti mig. När jag tänker på det känns det lite ledsamt. Hur ska jag kunna komma ihåg det känslan, hur ska jag kunna hålla fast i den och återskapa den i mitt minne? Jag kom ju inte ihåg känslan från när Modig var i magen? Kanske får jag bara acceptera att det är en känsla som jag upplever här och nu och inte kan bära med mig? Jag får försöka njuta av den även när jag inte tycker att jag har tid, för den här tiden kommer aldrig igen. Såsom det alltid är med barn. Man lever så mycket i nuet med dem att det är svårt att minnas det som har varit och hur det var då.
3 månader kvar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar