Den första lögnen av Sara Larsson

Den första lögnen är Sara Larssons debutroman och den fångade mig från första sidan. Bokens handling känns väldigt aktuell i dagens samhällsdebatt och den tillvaro jag själv finner mig i som normal. Den som gör att jag känner rädsla när jag går ut med hunden och det är mörkt ute. Som gör att jag vänder mig om när jag hör steg bakom mig. Boken är rättfram och krass och den beskriver kvinnors och flickors utsatthet i ett patriarkalt samhälle genom en skönlitterär text. Hur en fruktansvärd handling kan rättfärdigas av förövare, samhälle och rättsväsende på grund av en tjejs tidigare sexuella erfarenheter, hennes beteende före en våldtäkt, samt hennes klädsel. Den beskriver också hur samma handling som glöms bort av andra kan förstöra ett liv totalt för den som är offret och för evigt förändra henne som person.

Boken fokuserar på Oskar Engström 13 år efter att han år 1997 ledde en brutal gruppvåldtäkt mot en 16-årig tjej som hette Josefin, tillsammans med sina kompisar Rickard och Jonas. En våldtäkt som de frias från eftersom rätten inte kunde bevisas bortom rimligt tvivel att de hade förstått att Josefin inte var med på noterna. Man får även följa Jonas, Rickard och Oskars fru Veronica, samt till en början även Josefin tiden efter våldtäkten och rättegången. En händelse i Thailand visar att Oskar inte direkt har blivit en bättre person under de 13 år som gått. Sen kommer anonyma meddelanden och bilder som visar att någon inte har glömt vad som hände 1997.

Handlingen är en katt- och råttalek mellan en eller flera okända personer och de tre killarna som genomförde våldtäkten och som idag (år 2010) lever mer eller mindre framgångsrika liv. Oskar på höjden av sin karriär, Jonas i en lycklig familjesituation och Rickard nedgången av alkohol och droger. Skruvarna dras åt och killarna blir mer och mer trängda av rädslan att deras handlingar från 1997 ska komma fram i ljuset. Finns det även ett samband med händelsen i Thailand?

Jag tycker att handlingen är väl uppbyggd. Spänningen eskalerar och jag funderar fram och tillbaka ända tills slutet över vem eller vilka det är som försöker komma åt Oskar, Jonas och Rickard. En tråd lämnas dock olöst och den funderar jag fortfarande över. Det var svårt att sluta läsa den här boken, för jag ville bara veta mer och mer.

Den första lögnen får mig, förutom att fundera över mina egna erfarenheter som kvinna i detta samhälle, också att fundera över mina farhågor för min dotter som bara är 7 månader gammal. En diffus rädsla och ett starkt behov av att skydda henne från allt som skulle kunna förmörka hennes glada sinnelag finns inom mig och det kommer upp till ytan nu. Hur kan jag hjälpa henne att bli stark och stå på egna ben? Att inte vara ett offer för det patriarkala samhället som jag känner att jag på något sätt själv är och alltid har varit? Jag funderar också över min 3-årige son. Hur kan jag uppfostra honom till att respektera kvinnor i alla lägen? Gör jag rätt? Hur ska jag kunna hantera om han visar sig bli sån som förstärker kvinnors handlingsbegränsningar i samhället?

Jag rekommenderar denna bok av Sara Larsson och kan definitivt tänka mig att läsa mer av henne.

En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru

Boken handlar om P:s liv. Man får i olika sekvenser reda på om hans uppväxt i Uganda, hans tid i Grekland där han blev utbildad stridspilot och hur sedan Idi Amins statskupp i Uganda för alltid omformade hans liv, kastade det i en annan bana och förföljde honom ända till döden.

Efter en tuff barndom, där P blev illa misshandlad av en äldre bror och lovar att han ska ta sig därifrån, får han möjlighet att åka till Grekland och bli utbildad stridspilot. Det blir hans stora dröm, att flyga. Hans tid i Grekland är bra, han träffar K och hans liv blir på något sätt hans eget. Sen sker statskuppen i Uganda och allt förändras. Han flyr till Italien där han har en kusin, men blir sedan erbjuden ett arbete som pilot i Zambia där han ska syssla med besprutning. Eftersom allt han vill är att flyga reser han tillbaka till Afrika trots att kusinen och hennes man avråder honom från att göra det. Väl där blir han tillfångatagen, torterad och förhörd. Så småningom sänds han till ett flyktingläger och sedan till ett annat flyktingläger där han ska tvingas att strida mot Idi Amin om makten i Uganda. Hans tid i fängelse och som flykting har utarmat honom och han inser att han måste fly om han vill överleva.

När en tumultartad situation uppstår i det andra flyktinglägret sätter han sin flyktplan i verket. Han tar sin lilla packning i ett knyte och springer. Han tar sig tillslut till Kenya där han lever som hemlös. P känner sig konstant förföljd och försöker dölja vem han är. Tillslut träffar han en svensk kvinna och blir kär, de gifter sig och får barn. Hans förföljelsemani gör dock att han inte vill bo kvar i Afrika och han övertygar sin fru om att flytta till Sverige, trots att hon egentligen vill bo i Afrika.

Parallellt får man även läsa om P:s yngsta son och hans avsaknad av en närvarande pappa och känslan av att inte höra hemma. Hur pappans liv har påverkat även sonens liv.

Jag tyckte att boken är skriven lite lösryckt. Kanske kan det bero på att jag läste den när jag ammade och Strida inte kunde koncentrera sig på det utan hela tiden vände sig om när bokens blad prasslade. Hela min läsningen av boken blev liksom uppstyckad. Historien är tragisk och jag känner med P. Han hade kunnat leva ett helt annat liv, men hans val gjorde att livet tog en negativ riktning och sedan lyckades han aldrig riktigt vända det på rätt håll igen. Han hade möjligheter att bli lycklig, men jag upplever att hans själ var så ärrad att han helt enkelt inte kunde gå vidare från det han hade varit med om.

Jag tycker boken var ok, men det är ingen bok som fångade mig riktigt. Vid vissa tillfällen var jag på väg att fångas, men så tappade den mig igen. Storyn är intressant, men det lösryckta skrivandet i kombination med min uppstyckade läsning gjorde att jag förmodligen inte kommer att minnas boken särskilt väl.

Eko av natt av Stina Nilsson

För ett tag sedan fick jag ett mail till min bloggmail från en kvinna som ville att jag skulle läsa en bok som hon har skrivit och att jag sedan skulle recensera den här på bloggen. I mailet fanns en bifogad pdf-fil med boken Eko av natt. Jag blev väldigt smickrad! Roligt att hon vill att jag läser den och skriver om den! Vem är jag liksom? Just då var jag mitt uppe i att läsa Innan floden tar oss av Helena Thorfinn, till bokklubben. Så Eko av natt fick vänta tills jag var klar med den. Nu i dagarna läste jag ut den, Eko av natt alltså.

Jag vill säga att jag tycker om den, jag vill rekommendera den, men jag kan inte göra det. Jag tycker att storyn är värd att berättas, jag tycker att språket är vackert. Problemet för mig är att författaren använder omskrivningar till i princip allt, många gånger olika versioner av omskrivningar om samma sak, så hon säger aldrig riktigt rakt ut vad som sker. Dessutom lever historien mestadels i tankar och känslor hos karaktärerna. Tankar och känslor är inte fel att inkludera, det är viktiga bitar, men när det blir för mycket av det goda så blir det svårt att få grepp om historien, om vad som faktiskt egentligen händer. Lägg då på alla omskrivningar så kan jag ärligt säga att jag inte har en alldeles tydlig bild av händelseförloppet. Dog hon eller dog hon inte, till exempel? Och jag ska erkänna att jag faktiskt inte orkade gå tillbaka i boken och läsa om stycket för att försöka utröna hur det hela låg till.

Handlingen går ut på att en kvinna, Tanja, har tagit sig ut ur ett förhållande med en man, Jan, som, om jag förstod det rätt, misshandlade henne framförallt psykiskt, men även fysiskt. Relationen började rosenskimrande för att sedan snabbt dala då Jans andra sidor kom fram. Jan, perfektionisten som aldrig går att göra nöjd. Tanja, den frimodiga själen som älskar färger och förmodligen inte är den mest pedantiska. Jan har under många år tryckt ned Tanja och flera gånger manipulerat henne till att återvända till honom, om jag uppfattade det rätt. Men den här gången är någonting annorlunda, den här gången är brytningen total för Tanja, även om rädslan fortfarande är väldigt levande inom henne. Hon har flytt ut till en stuga på landet med sin mamma Sara, som har kommit hem från Spanien för att hjälpa sin dotter att plocka ihop bitarna av sitt sargade jag. Såren börjar så smått läkas och när Sara för första gången ska lämna Tanja ensam kommer samtalet som Tanja har fruktat. Jan har hittat henne, igen, och han vill prata... Sen börjar det hända grejer. Tanja måste agera för att undfly sina inre demoner och den man som håller hennes möjlighet till att finna lyckan igen i ett emotionellt järngrepp. På slutet får man även en insikt i Jans inre, hur hans tankar och känslor går i sina mystiska banor, vilket var intressant och gav en liten tvist till historien.

Som sagt, jag är ledsen att skriva det, men jag kan inte rekommendera den här boken. Mer faktiska beskrivningar av händelser och omgivningar, samt lite mindre omskrivningar så tror jag att den här boken hade suttit som en smäck. Men, ack, så är det inte. Jag tackar dock Stina för förtroendet att ha fått läsa och recensera hennes bok.