Ibland förstår jag mig inte på folk. Var ute i en park med systrar och systerson för att rasta hund och leka med systersonen. Under ett träd skymtar något svart och vitt som jag snart identifierar som ett marsvin. Konstigt, tänkte jag och gick närmare. Då upptäckte jag att där var två marsvin som satt under trädet bredvid en liten papplåda med endast en plastpåse och en liten bit morot i. Det är alltså någon som har lämpat av de två stackars små liven ute i parken, under ett träd där det varken fanns tillgång till gräs eller vatten, att klara sig bäst de kunde. Jag fångade in dem och tog med dem hem. Nu finns det säkert många som anser att jag i detta hade ett val att lämna dem där, men för mig fanns inte ens den förespeglingen tillgänglig. Båda var lite grumliga på ögonen och den ena reagerade knappt när man klappade den. Det marsvinet hade även en kal fläck på rumpan och två små sår. Onekligen infann sig en oro över att detta marsvin var sjukt. De var nerkissade, hade förvridna klor och fick mitt hjärta att värka. Väl hemma blev det bad och kloklippning. Det märktes att de var tama eftersom man kunde hantera dem väl. Klorna var så långa att pulpan växt ut, det vill säga vi kunde bara klippa litegrann. Lådan slängde vi all världens väg och tills jag fick låna en bur ordnade vi en ny, störra låda till dem med mjuk botten. De fick mat och vatten. I den lånade buren, som jag snart hämtade, fann de sig snabbt tillrätta. De åt med god aptit och piggnade till, ögonen blev klarare och de rörde sig mer, även den som vi först trott var sjuk. Min lilla familj bestående av pojkvän och katt har numera utökat till att även inkludera de två marsvinen Tussi och Lago. Det känns fantastiskt, för de är så söta och goa!Det var min historia. Nu tillbaka till ämnet som den här historien ledde till, nämligen sommarkattsyndromet. Alla vet vi att det förekommer årligen i mängder. Folk skaffar kattunge på sina sommarställen och vill inte eller kan inte ta med den hem när hösten närmar sig. Men skaffa ingen kattunge då! För kattungar växer och blir stora, men de behöver ändå sin ägare! För er som inte har läst barnboken ”Katten Tom” (tror jag det var den hette) – gör det! I den beskrivs en sommarkatts öde.
Min fråga är hur människor kan vara så oansvariga med djur?! Hur kan man behandla djur som en engångsvara, som slit och släng?! Det är liv vi som djurägare har i vår hand och om vi känner att vi inte kan eller vill ta hand om dem längre så är det vårt ansvar att antingen hitta ett nytt hem till dem eller att på ett humant sätt avliva dem! Det är så många människor som skaffar djur utan att först ta reda på vad det kommer att innebära i tid och energi, för att inte tala om att man varje gång man åker bort måste hitta någon som passar djuret. Jag för min del anser att det är värt besväret, för jag tycker att djur förgyller min tillvaro. Utan dem är mitt liv liksom något av en gråskala, trist och tråkigt. Jag inser dock att alla inte finner att det positiva överväger det negativa med att ha djur, men då ska man inte heller skaffa några, hur mycket barnen än tjatar och gnatar på en! Är man inte beredd att ta sitt ansvar när ens barn har tröttnat på djuret eller beredd att se till att barnet tar sitt ansvar, så ska man inte heller köpa katten, kaninen, hunden eller var det nu är för djur man skaffar sig! Innan man skaffar djuret bör man även sätta sig in i vad det behöver i fråga om vård och omsorg. Är det ett djur som kräver sällskap, motion, speciell mat? Kan jag ge detta djur vad det behöver? Passar djuret in i min familjebild? Hur fungerar djuret i allmänhet med barn? Ja, det finns massor med frågor man behöver ställa sig själv. Om man inte gjort det innan, så får man göra det när man har tagit hem djuret, men då får man också vara beredd att anpassa sig till djurets behov eller ta ansvaret att finna någon annan som kan det.
Att lämna djur vind för våg är inte ok! Tamdjur har inte alls samma möjlighet att klara sig ute i det vilda som infödda vilda djur. De vet inte hur man skaffar sig föda på samma sätt eftersom de alltid har blivit försedda med mat och de vet heller inte vilka faror det kan finnas som lurar på dem därute. Därför, om du är djurägare, hedra livet du har i din hand genom att ta ditt ansvar!!!
