Eko av natt av Stina Nilsson

För ett tag sedan fick jag ett mail till min bloggmail från en kvinna som ville att jag skulle läsa en bok som hon har skrivit och att jag sedan skulle recensera den här på bloggen. I mailet fanns en bifogad pdf-fil med boken Eko av natt. Jag blev väldigt smickrad! Roligt att hon vill att jag läser den och skriver om den! Vem är jag liksom? Just då var jag mitt uppe i att läsa Innan floden tar oss av Helena Thorfinn, till bokklubben. Så Eko av natt fick vänta tills jag var klar med den. Nu i dagarna läste jag ut den, Eko av natt alltså.

Jag vill säga att jag tycker om den, jag vill rekommendera den, men jag kan inte göra det. Jag tycker att storyn är värd att berättas, jag tycker att språket är vackert. Problemet för mig är att författaren använder omskrivningar till i princip allt, många gånger olika versioner av omskrivningar om samma sak, så hon säger aldrig riktigt rakt ut vad som sker. Dessutom lever historien mestadels i tankar och känslor hos karaktärerna. Tankar och känslor är inte fel att inkludera, det är viktiga bitar, men när det blir för mycket av det goda så blir det svårt att få grepp om historien, om vad som faktiskt egentligen händer. Lägg då på alla omskrivningar så kan jag ärligt säga att jag inte har en alldeles tydlig bild av händelseförloppet. Dog hon eller dog hon inte, till exempel? Och jag ska erkänna att jag faktiskt inte orkade gå tillbaka i boken och läsa om stycket för att försöka utröna hur det hela låg till.

Handlingen går ut på att en kvinna, Tanja, har tagit sig ut ur ett förhållande med en man, Jan, som, om jag förstod det rätt, misshandlade henne framförallt psykiskt, men även fysiskt. Relationen började rosenskimrande för att sedan snabbt dala då Jans andra sidor kom fram. Jan, perfektionisten som aldrig går att göra nöjd. Tanja, den frimodiga själen som älskar färger och förmodligen inte är den mest pedantiska. Jan har under många år tryckt ned Tanja och flera gånger manipulerat henne till att återvända till honom, om jag uppfattade det rätt. Men den här gången är någonting annorlunda, den här gången är brytningen total för Tanja, även om rädslan fortfarande är väldigt levande inom henne. Hon har flytt ut till en stuga på landet med sin mamma Sara, som har kommit hem från Spanien för att hjälpa sin dotter att plocka ihop bitarna av sitt sargade jag. Såren börjar så smått läkas och när Sara för första gången ska lämna Tanja ensam kommer samtalet som Tanja har fruktat. Jan har hittat henne, igen, och han vill prata... Sen börjar det hända grejer. Tanja måste agera för att undfly sina inre demoner och den man som håller hennes möjlighet till att finna lyckan igen i ett emotionellt järngrepp. På slutet får man även en insikt i Jans inre, hur hans tankar och känslor går i sina mystiska banor, vilket var intressant och gav en liten tvist till historien.

Som sagt, jag är ledsen att skriva det, men jag kan inte rekommendera den här boken. Mer faktiska beskrivningar av händelser och omgivningar, samt lite mindre omskrivningar så tror jag att den här boken hade suttit som en smäck. Men, ack, så är det inte. Jag tackar dock Stina för förtroendet att ha fått läsa och recensera hennes bok.