Sjukhus, operationer och återhämtning

Måndagen den 29 augusti vaknade jag med en molande värk i äggledartrakterna samt illamående. Jag hade svårt att peta i mig frukosten men kämpade ner allting och begav mig till jobbet som vanligt. Under dagen blev jag bara sämre och sämre. Var tvungen att lägga mig och vila hela tiden och kunde knappt få ner den minsta tugga. Tillslut kände jag, det här funkar inte, nu måste jag åka hem. Färden hem var inte trevlig. Höll på att tuppa av flera gånger. Tog mig dock hem och vid 13.30 tiden gick jag rakt upp och la mig och vilade på sängen. Värken i magen hade tilltagit. Jag sov i ca 20- till 30-minutersintervaller hela eftermiddagen och kvällen med avbrott för att gå på toaletten. Försökte äta någonting, men det gick inte särskilt bra. Så smått rörde sig värken från båda sidorna till en dominerande värk på höger sida. Vid 21-tiden då jag hade varit på toaletten ännu en gång och skulle lägga mig igen insåg jag att det inte fanns en enda ställning jag kunde ligga i som inte gjorde ont. Min tanke under hela dagen hade varit att det här går nog snart över, men jag insåg nu äntligen att nånting inte stod rätt till. Bad sambon kalla på svärmor. Ska det verkligen kännas så här? Nej, det skulle det inte. Hon hade inte insett att jag hade så ont och ringde direkt till sjukvårdsupplysningen (nr 1177 för er som inte vet) och bad om råd. De sa åk in till akuten. Så det gjorde vi.

Efter mycket undersökande och klämmande på flera olika avdelningar kom man fram till att det var en misstänkt inflammerad blindtarm. Jag kunde vid det laget inte ligga raklång utan var tvungen att ha kroppen i en sorts bockad position, med stöd under knäna och överkroppen lite upplyft. När misstanken väl var konstaterad och man kommit fram till att operation skulle ske fick jag äntligen lite smärtstillande, gudskelov. Jag kom upp på en akutavdelning, fick hjälp med att duscha med någon särskild svamp med nån särskild rengöring i och bytte om till operationsoutfitten. Vid 3-tiden på natten rullade jag in på operation. Jag kände mig inte ett dugg orolig och tyckte inte det kändes jobbigt, utan ville bara att de skulle hjälpa mig. Dessutom var jag så utmattad att de fick göra precis som de ville, sticka nålar i mig och allt, trots min nålfobi, utan att jag reagerade.

Operationen gick bra. De använde titthålsteknik, vilket inte ger så himla mycket ärrbildning på magen. Jag somnade in och vaknade upp mjukt och fint. Var på uppvaket ett tag och blev sen flyttad till min avdelning igen.

Sköterskorna på avdelningen var så himla mysiga och rara och tog väldigt bra hand om mig. Eftersom blindtarmen hade brustit när de opererade mig så hade jag fullt med infektion och var och sånt i hela buken. De hade tagit bort blindtarmen och sköljt buken ren så gott det gick. Ca ett dygn efter operationen svullnade buken upp och blev stinn som en spärrballong. De förklarade att det kan bli så. Dels hade de blåst upp magen under operationen med en gas (som också gjorde att jag fick fruktansvärt ont i axlarna), dels så fanns det med all säkerhet infektion och grejer kvar i buken som antibiotikan gjorde sitt bästa för att bekämpa.

Dagarna gick och tarmarna gjorde ett tappert försök att komma igång som de skulle. Helt plötsligt och utan förvarning blev jag flyttad till en annan avdelning, som jag tydligen hade stått i kö till i två dagar redan. Det rubbade min trygghet, första natten blev orolig och i början tyckte jag det var svårt med alla nya sköterskor och så, men sen blev det också bättre. De var så rara även på den avdelninge (förutom en sommarvikarie som betedde sig som en idiot). Tarmarnas försök misslyckades dock och all tarmverksamhet avstannade. Jag började kräkas mer. Det beslöts att tarmarna skulle få en chans till genom att jag fick en sond nedstucken genom näsan, svalget och ner i magen. Den skulle dränera tarmarna uppifrån. Från att ha ätit ytte, pytte, lite då varje tugga gav mig hårt motstånd blev jag fastande. Sonden var enormt obehaglig att få ner. Först på fjärde försöket lyckades det. Då hade jag hostat, snörvlat och kräkts en del. Att ha sonden i svalget gav ett konstant obehag i början. Det skavde och satte igång kräkreflexen titt som tätt. Det var först dagen efter som jag hade vant mig vid den någotsånär och kunde leva med den. Det var jättejobbigt att inte ens få dricka vatten. Jag fick skölja ur munnen, men det var allt. Det som kom upp i sonden hade en äckligt grön färg, men varje gång det rörde sig i slangen blev jag glad. För det var inte mycket som kom upp där tyvärr.

Det här med sonden lyckades inte få igång tarmarna, trots att antibiotikan också hade bytts ut mot en starkare variant. Läkarna lyssnade på magen och där var inga tarmljud. De blev oroliga för hur det stod till därinne. Det kunde vara ett veck på tarmen, det kunde vara var som bildat sammanväxningar i tarmen, det kunde bara vara att allt bara stod helt stilla? En andra operation blev nödvändig. Vid 15-tiden onsdagen den 7 september opererades jag för tarmvred. Den här gången blev det ett öppet ingrepp, det vill säga de skar upp magen nerifrån upp till och runt naveln och sen upp en bit till. Hade tarmarna funkat som de skulle var det den onsdagen jag hade förväntat mig att få åka hem. Så blidde det inte.

Vid den andra operationen gick insomningsbiten bra, men inte uppvakningsbiten. Jag vaknade för tidigt, när de fortfarande ryckte bort grejer från mig. Ja, jag säger ryckte, för de som håller på med operation är inte särskilt försiktiga med patienten, inte som sköterskorna på avdelningen som är så lugna och fina i sina rörelser. Jag fick lite panik. Började dra i grejerna jag hade i näsan (bland annat sonden). Det var inte ett trevligt uppvaknande. Hade grymt tråkigt på uppvaket och ville bara tillbaka till min avdelning. Det enda som var bra där var att jag kunde få en sån grej doppad i vatten som jag fick i munnen och jag passade på att suga i mig så mycket vätska jag bara kunde. En av sköterskorna var extra snäll och lät mig få typ 3 såna per gång. Mmm, vatten... Sen, efter typ 3 timmar eller nåt, fick jag äntligen komma tillbaka till avdelningen! Den natten var jobbig dock, förvirrande. Jag tror att det hade med mitt uppvaknande från operationen att göra.

Jag var fastande lite till. Totalt i ca 3 dagar. Sen fick jag börja dricka, sen blev del flytande föda och till sist fick jag börja äta. De mätte hur mycket jag kissade. De mätte mitt kaloriintag och jag fick näringsberikat dropp för att komplettera det lilla jag orkade få i mig. Motståndet i varje tugga hade gett med sig, men nu blev jag mätt så himla snabbt istället. För varje dag åt jag lite mer, tarmarna började röra sig och tillslut kunde jag göra både ettan och tvåan på toaletten. Magen var fortfarande stinn och svullen, men sakta, sakta blev också den något mindre. Min vikt rasade.

Den 13 september tog de bort kanylen ur armen för sista gången och jag fick inte mer antibiotika. Smärstillande administrerades istället i tablettform och de sa att jag inom ett par dagar nog kunde få åka hem. Tarmarna snackade som de skulle och jag hade blivit lite piggare för varje dag. Det var en läskig förändring. Den smärtstillande jag fått i kanylen hade varit så underbart effektiv och jag blev orolig för hur det skulle gå när jag kom hem igen. Tänk om jag blev sämre?

Den 14 september kom. Jag kände mig ändå lite piggare. Allt sköterskorna gjorde med mig var att ge mig medicin lite då och då i pillerform, något jag helt plötsligt kände att jag lika bra kunde administrera till mig själv. Jag började längta hem och pratade med sköterskorna som sa att jag skulle säga det på ronden när läkaren kom. Detta var en onsdag. Onsdagar är tydligen en dag då ronden tar extra lång tid för att det är en social rond eller hur det nu var de uttryckte det. Så jag väntade. Sen fick jag besked att läkarna hade blivit nedkallade till operation. Väntan blev ändå längre. Tidig eftermiddag kom de äntligen till mig. Läkaren log och frågade om jag var sugen på att åka hem? Jaaaa! Svarade jag bifallande. Hon lyssnade på magen och sa att tarmljuden hördes fint. Magen var inte heller lika stinn som innan och jag var ju definitivt på bättringsvägen, så visst kunde jag få åka hem. YES! Ringde svärmor som kom och hämtade mig.

Så skönt, så skönt det var att komma hem! Jag blev trött av allt jag gjorde, men att kunna sitta i trädgården, att äta hemlagad (GOD) mat och att klappa på våra djur och kramas med sambon var helt underbart! För varje dag som går nu känner jag mig lite bättre och tar lite mindre smärtlindrande medicin. Jag försöker röra mig lite mer varje dag. Har fått värk i lungorna från att ha legat ned mycket och inte djupandats ordentligt. Men det hoppas jag få bukt med, måste bara komma ihåg att blåsa i visslan sjukgymnasten gav mig på sjukhuset.

För varje dag som går blir magen lite mindre svullen och jag går ner lite mer i vikt. Det kliar på magen, vilket tyder på att det läker. Vid det här laget har jag gått ner ca 5 kg från när jag kom in på sjukhuset. Jag tycker att jag ser helt konstig ut. Kinderna är infallna, ögonen står nästan ut från sina hålor, överarmarna är smalare än de har varit på decennium och armbågarna är superspetsiga. Sen är jag inte mager egentligen, jag väger ju fortfarande över 60 kg, men det är lite läskigt att 16 dagar på sjukhus kan förändra en så enormt. Nu kommer jag att vara sjukskriven i en månad till då jag har chansen att återhämta mig ordentligt och det kan nog behövas. Även om det går framåt så går det väldigt sakta framåt. Men, återhämtningen är på väg och det ska bli härligt att känna sig frisk igen så småningom!