Ska vabruari aldrig gå över?

Sedan mitten av januari har våra barn turats om att vara sjuka. Och såklart har jag också varit i princip konstant förkyld under tiden, vilket inte är så konstigt när man mest spenderar tid med sjuka barn. Jag har fått in cirka 1-2 dagars jobb/vecka, förutom vid de tillfällen som svärmor har haft hand om barnen, vilket hon har hjälpt till med ett par gånger.

Förra veckan fick jag, peppar peppar, in en hel veckas arbete i sträck då barnen var på dagis hela veckan! Det är som att universum nu vill göra en liten reality check, för idag är det dags igen.  Jag ska inte tro att sjukdomstiderna är över, nehej då. Det var bara en tillfällig paus, så kör vi igen. Jag kan tänka realistiskt att det såklart inte kommer att vara så här för evigt, men nånstans så saknas det där ljuset i tunneln ändå och det känns som att det visst kommer att vara så här för evigt oavsett vad den realistiska Sara tror att hon vet. Livet är just nu ett ända kämpande med att försöka få barnen friska och de korta perioderna då de är friska är det ett ända kämpande med att försöka komma ifatt på jobbet som hopar sig när jag är borta. Under tiden som jag kommer ifatt på jobbet de få dagarna jag faktiskt är på plats lever jag med den konstant överhängande vissheten om att det här inte kommer att vara, snart blir de sjuka igen och då hamnar jag back igen på jobbet.

Min fråga just nu är - Ska vabruari aldrig gå över? Hallå! Det är faktiskt mars månad nu!!! Kan vi inte bara få in lite vanlig vardag?!

Sjukstuga

Modig är sjuk, jag är sjuk, maken är sjuk, vår katt mr T är sjuk. Ja, det är bara Allvädershunden som i dagarna har blivit bättre från en dålig mage. Inte roligt när bacillerna bara går runt och man aldrig blir riktigt frisk.

Modig har haft feber i 4 dagar nu, lite pendlande temperaturer. Nu i eftermiddag 39,5 grader, men igår eftermiddag bara 38,2. Ögonen rinner på honom och han har ögoninflammation. Snoret rinner. Han har blivit sårig vid näsan på grund av allt snytande, trots mjuka näsdukar från Kleenex. Han hostar och har ont i halsen. Han äter nästan ingenting, så det är välling och vatten som gäller just nu. Vi försöker få i honom mat, men han vill inte ha. Det gör väl ont. Imorgon blir det ett besök till Vårdcentralen. Får se om det är något annat som inte syns som också spökar.

Jag, som precis var på någorlunda bättringsvägen efter en förkylning, fick ett uppsving i förkylningen i och med att Modig sov bredvid mig och hostade på mig inatt. Vaknade med halsont som har hållit i sig hela dagen och en jobbig huvudvärk. När jag kom hem blev det 1 Ipren och 2 Alvedon och nu sitter jag och dricker tevatten med färskriven ingefära och honung för att lindra halsontet. Inte kul alls att må dåligt. Det är verkligen inte läge att vara sjuk nu heller, när jag precis har bytt jobb inom organisationen där jag jobbar och håller på att läras upp.

Maken sov på soffan inatt, för han kände att han mådde dåligt och ville inte bli sämre av en hostande Modig.

Vi var till veterinären med mr T i fredags. Han har gått ner mycket i vikt på senaste och har börjat äta väldigt dåligt. Det visade sig att han har blåsljud på hjärtat och ansträngda lungor. Det blir en hjärtutredning på honom för att se hur allvarligt det är och om det är något annat som felar. Blodproven dom tog i fredags var fina, men det kan ju vara något annat. Imorse märkte jag att han förmodligen inte äter eftersom han kräks direkt efter. Har lite mat för känsliga, sjuka magar som jag testar på honom nu. Lite mjukmat har han fått i sig sedan dess i alla fall. Får se hur det blir med honom. Han är ju snart 17 år gammal. Om det blir en massa som måste grejas med honom för att han ska ha ett ok liv så kommer jag att låta honom somna in. Vill inte att den sista tiden i hans liv ska bli jobbig för honom. Men, nu ska jag inte ta ut någonting i förskott. Jag hoppas att hjärtutredningen ska ge positiva besked för vår goa kisse!

Jag hoppas att vi allihop kan få tillfriskna riktigt snart faktiskt.

Tacksam för 1177

I tisdags gick Modig till dagis igen efter att ha blivit magsjuk vid inskolningen. Han hann vara där en halv dag sen fick maken hämta hem honom för att han hade feber, 38,5°C. Under natten till onsdagen blev han väldigt varm och varje gång han vaknade bara grät han och ville dricka vatten. Skulle ta tempen på honom, men då fungerade inte vår termometer. Batteriet hade dött. Typiskt! På morgonkvisten, okristligt tidigt ringde jag 1177 för att få råd. De tipsade om hur man, förutom genom Alvedon, kan få ner feber:

• Ta av kläderna så att han bara har blöjan på sig, eller låt honom eventuellt ha ett tunt linne på sig.
• Öppna fönstret så att det blir svalare i rummet.
• Badda ansikte, tinningar, händer, handleder och fötter med ljummet vatten.
• Låt honom dricka mycket, det är viktigt.
• Ha bara ett tunt lakan över honom då han sover.

Han hade ju inga andra symptom så vi följde råden. Kontaktade svärmor lite senare på morgonen när jag var på väg in till jobbet (maken var hemma med Modig) för att höra om vi kunde få låna hennes termometer. Hon föreslog att hon kunde åka och köpa en ny termometer, samt flytande Ipren för barn som sjuksköterskan på 1177 hade tipsat om som komplement till Alvedon, när apoteket öppnade. Sagt och gjort.

Själv jobbade jag 4 timmar och avlöste sedan maken för att han skulle kunna fixa med en inbokad grej med jobbet. När jag kom hem tog jag tempen på Modig med den nya termometern. 38,4°C. Han hade inte ätit eller druckit särskilt bra under dagen, men då vi åt gemensam lunch så åt han en liten portion och drack vatten. Sen lite senare efter en liten sovstund och lite mysande i mammas knä åt han en hel, mosad banan och drack vatten till. Efter det myste vi och sen fick jag honom att somna igen. Han var så trött så trött.

När han sov åkte jag iväg, för det var terminsstart för min gospelkör som jag äntligen har "tid" med igen efter 6 års bortavaro. Det vill säga jag jobbar inte under den tiden längre sedan jag har börjat jobba dagtid. Var borta i drygt 2,5 timme. Under den tiden hade han mest sovit.

Sen har vi kommit till den här natten. Modig vaknade vid ca 2.30 och var väldigt varm, minst lika varm som igår natt. Den här natten är vi dock utrustade med en fungerande termometer. Resultat: 40,7°C... De säger ju att man ska åka in till akuten om dom har över 41°C. Maken gav honom Alvedon och jag baddade hans ansikte, tinningar, händer och fötter. Bytte hans pyjamaströja mot ett linne och fick honom att dricka litegrann. La honom utan påslakan i sängen. Ringde 1177 igen, för nu är jag orolig för min lille skatt.

Sjuksköterskan sa att jag ska ta tempen igen efter 1,5 timme sedan han fick Alvedon. Det blir kl 4. Har inte hans feber sjunkit då så ska vi åka in till barnakuten med honom. I annat fall bör vi kontakta Vårdcentralen imorgon bitti, eftersom det har kommit till min kännedom att mamman där vi var på 1-års kalas i söndags har åkt på en rejäl halsfluss. Det kan ju hända att Modig behöver antibiotika. Nu när jag känner på honom tycker jag att han verkar ha blivit lite svalare. Jag hoppas innerligt att jag har rätt.

Det är jobbigt att vara mamma när ens hjärtegryn mår så dåligt att han bara gråter när han är vaken. Jag känner mig så otroligt hjälplös och okunnig. Min tacksamhet gentemot sjuksköterskorna på 1177 är enorm! De kan lugna mitt skenande mammahjärta och ge mig så bra tips och råd om hur jag kan agera och vad jag bör hålla utkik efter att mitt mammasjälvförtroende får sig en liten boost. Nu är det 10 minuter kvar tills jag ska ta tempen på Modig igen och jag håller tummarna för att tempen ska ha sjunkit med minst 0,5°C...

Det händer aldrig oss, eller?

Inskolningen på dagis är i full gång och vad tror ni händer. Modig blir magsjuk.Man har ju hört om att barnen ofta blir sjuka när de börjar på dagis, men på nåt sätt har jag ändå haft inställningen att det händer "dom andra", inte mig och min familj. Jaha, det var det det. Sprutlackerar blöjan gör han allt som oftast. Dagens kosthållning har för honom inspirerats av lättsmält mat, mat som är snäll för magen. Kokt ris och kokt torsk, välling, vatten, smörgåsrån och vitt bröd. Tänker lite som jag tänker då Allvädershunden är dålig i magen, fast jag lägger till lite fler grejer.

Själv har jag ju jobbat, eftersom vi fortfarande skolar in på dagis och maken är hemma. Hade varit så duktiga och ändrat föräldraledigheten eftersom jag sett att man inte får vara föräldraledig då man lämnar barnet på dagis under inskolningen, utan bara utifall man själv också är med på dagis. Så nu måste vi ändra igen med föräldraledigheten. Suck, så krångligt. Hoppas det går att ändra nu bara.

Hoppas också att Modig kan bli frisk så att han kan vara på dagis på fredag, för nästa vecka är det på riktigt. Då börjar maken jobba igen efter åtta månaders föräldraledighet! Verkligheten är ifatt oss!

Sjukdom härjar

Såhär sista veckan på jobbet vill jag passa på att umgås massor med mina älskade kollegor och så är halva styrkan hemma och är sjuka! Inte kul alls. Det är ju sista chansen för mig att träffa dem ordentligt. Oroar mig lite för att de inte ska hinna bli friska innan torsdag och att jag inte ska hinna säga hejdå till dem. Det vore riktigt tråkigt. Två arbetsdagar kvar, sen påbörjar jag en ny yrkesmässig fas i livet.

Uppe med tuppen

Första dagen för jobb igen och jag är uppe tidigt för första gången på länge. När jag funderade över vilken tid jag skulle ställa klockan på igår kväll så blev svaret 5. Kan tyckas tidigt när jag inte behöver åka förrän kl 7.30, men jag tyckte att 2,5 timmes tid hemma på morgonen skulle ge mig lugn. Dessutom, om Modig skulle vakna så skulle jag kunna ha lite tid med honom.

På kvällen/natten när Modig vaknar, är ledsen och inte kan somna om brukar jag flytta honom till vår säng och så får han somna om tillsammans med mig. Det brukar funka. Med honom i vår säng så brukar jag vara orolig för att Modig ska trilla ner på golvet när jag går upp före maken, eftersom Modig rullar runt hela tiden så fort han slår upp de stora, blå. Så jag hade i förväg bestämt mig för att flytta Modig tillbaka till sin egen säng när han hade ammat färdigt tidigt imorse. Han brukar bli väldigt sömnig då, så jag tänkte att det borde fungera, vilket det också gjorde. Så nu ligger han och snusar och sover i tryggt förvar. Det innebär att jag kan omse mina morgonbestyr utan att hålla ett vakande öga över hans sömn, eller icke sömn. Är lika med lugn i själen.

Maken har ju smittat både mig och Modig så att vi nu i dagarna har åkt på en förkylning. Typiskt när jag precis ska börja jobba igen. Den förkylningen ger mig huvudvärk, tillsammans med alla mina stela muskler. Det har gjort att jag har sovit lite halvdant inatt. Jag har drömt en massa konstiga grejer också och bitit ihop käkarna väldigt hårt om min stackars, manglade bettskena. Tror att det är dagens återgång till jobb som spökar. Trots vaknande flera gånger på natten och ammande så hoppade jag dock raskt upp kl 5. Tror det var att jag inte ville att maken och Modig skulle vakna av den läskiga väckarklockan. Åh vad jag avskyr att vakna till en väckarklocka...

Nu ska jag snart ut med Allvädershunden. Tänkte försöka hinna med en lite rejälare promenad nu när jag ändå har gått upp så tidigt. Önska mig lycka till idag med saknaden!

Vilken dag

Dagen började tidigt. Jag kom igång före klockan 8 med tvätt och den dagliga dammsugningen. Tänkte nu ska den där tvättkorgen tömmas minsann! Och sängen ska bäddas ren och handdukarna tvättas! Så i eftermiddags strax efter att jag hade stoppat in den sista tvätten i maskinen gick jag förbi sovrummet och tittade till Modig som nyss hade somnat i vår renbäddade säng. Han var vaken igen. Jag tog nåt steg närmare och ser hur det bara bubblar upp kräk ur hans mun! Skyndar fram och vänder honom på sidan så att han inte kvävs av alla spyor som väller fram. Han är täckt i kräks, i sängen är en stor pöl med kräk och min hand och arm splattas ner när jag håller honom. Blir helt darrig, det är hur mycket kräk som helst och det känns som om det bara kommer mer och mer.

Vid 5 tillfällen har han förut kräkts i stora mängder. I vanliga fall är han ingen kräkunge, därför reagerar jag när det väl händer och så kraftigt också. Frågade om det på BVC när jag var där i förra veckan. Det finns liksom inget mönster i kräkningarna heller. Då sa dom bland annat att det var viktigt att se till så att han får i sig vätska när han har kräkts. Därför ammade jag honom efter att han fått av sig alla nedkräkta kläder och fått på sig en pyjamas. Det kom upp efter en liten stund. Blev nog för mycket för nära inpå. En stund senare kom det galla också, då fanns det inte längre något kvar i magen.

Sjukvårdsupplysningen sa att vi skulle avvakta, så det har vi gjort. Han har inte kräkts nåt mer. Vi gav honom lite, lite vatten i taget först och sen fick han amma, fast bara litegrann ca 1 gång per timme, sen en gång i halvtimmen. Strax innan han somnade (senare än vanligt) fick han amma ett par omgångar lite längre stund så att han skulle klara sig över natten, för han var hungrig då, det märktes.

Under kvällen hade jag uppsikt över Modig samtidigt som jag tvättade 4 maskiner till. Täcket, madrasskyddet, lakanen, kläderna. Det blev 14 timmar med tvätten idag, suck...

Nu hoppas jag bara att han fortsätter att må bättre, för usch vad jobbigt det är när han mår dåligt! Jag känner mig så hjälplös och orolig och som vanligt rusar tankarna iväg med mig till det värsta stället och jag förstorar upp allt och inbillar mig saker. Som tur var är min man inte samma typ av oroare som jag. Han menade på att barn blir sjuka och kan bli jättesjuka, så är det. Kort och koncist, inte särskilt oroad. Han får ner mig på jorden ibland när oron tar överhanden. Tack och lov.

Veterinärbesök

Vi har varit lite oroliga för mr T ett tag nu och haft ögonen på honom. Han är ju 14 år gammal, kastrerad och väldigt överviktig med en struvit-problematik (kristaller i urinen) sedan många år tillbaka som han äter ett speciellt sjukfoder för att hålla i schack. Den senaste tiden har han druckit väldigt mycket vatten och inte alltid ätit upp all sin mat (ovanligt, för han är ett matvrak). Sen har han lite då och då kissat på andra ställen än lådan de senaste veckorna. Igår upptäckte jag att han hade kissat i min säng, där han också sover. Inte normalt. Efter lite googlande kom vi fram till lite olika möjliga diagnoser: problem med njurarna, ledbesvär som gör att han inte hinner till lådan, urinvägsinflammation. Jag och sambon bestämde oss för att inte vänta till en vardag med att åka till veterinären, eftersom vi var oroliga att vi skulle vara tvungna att avliva honom (utifall det var njurproblem) och i så fall ville åka in tillsammans, vilket vi inte hade kunnat under veckan.

Mr T väntar snällt på veterinären.

Vi anlände till Djursjukhuset strax efter kl 8 imorse och kom in direkt till ett rum där vi väntade in en veterinär. Vi berättade varför vi var där. Han tittade på mr T:s tänder, kände och klämde på honom, lyssnade på hjärtat (som lät bra), vägde honom (7,8 kg - ops!) och sa att vi kan starta honom på inflammationshämmande medicin samt att vi tar ett blodprov som då ska kolla njurar, lever, inflammationer, blodvärden, socker och sånt. Mr T brukar inte reagera så väl på medicin. Han brukar börja kräkas mycket efter ett par dagar och få diarré, därför tyckte jag det var bättre att vänta med den medicinen tills vi verkligen vet om han har en inflammation, eftersom han inte verkar ha ont och han kissar bra. Veterinären tyckte det lät bra att avvakta, sa att mr T såg välmående ut och sedan gick han.

Efter en liten stund kom en sköterska som skulle ta blodprov. Mr T satt lika snällt som innan när blodprovet togs, det var inga problem. Han var så himla duktig hela tiden! Sen gick han till och med frivilligt in i buren (vilket aldrig händer), för då tyckte han nog att det räckte och ville hem.

Betalningen var något av en chock - 2 705 kr!!! Sjukt dyrt! 550 kr bara för att komma dit. 890 kr i akut/jouravgift. Drygt 1 013 kr för blodprov med tester. Tur att vi har honom försäkrad så att vi kan få tillbaka en del av kostnaden i alla fall.

Det kändes så skönt att åka hem med mr T i buren igen. Nu väntar vi in svaren på blodprovet i början av nästa vecka. Det är bara till att hålla tummarna att det inte är något allvarligt som är problemet och att vi får ha kvar goa mr T hos oss. Men usch vad jobbigt det är när ens husdjur inte mår bra! Man känner sig alldeles maktlös och frustrerad och orolig för att det ska vara något som innebär att man förlorar dem för alltid. För som djurägare måste man vara beredd att ta de svåra besluten även om man blir sjukt ledsen efteråt och saknar dem massor. Det ingår i ansvaret som djurägare.

Imorgon börjar allvaret

Sista dagen av min sjukskrivning idag. Känns lite jobbigt, speciellt eftersom jag fortfarande har ont i magen och värken har blivit värre igen i helgen. Det har hela tiden gått upp och ner, men jag hoppades att jag nu när jag börjar jobba igen skulle ha betydligt minskad smärta. Dessutom börjar jag jobbet med full fart direkt. Ingen mjukstart här inte... Kommer jag att klara det? Jag vet faktiskt inte? Det får morgondagen utvisa. Men, det ska bli kul att träffa kollegorna! Det var länge sedan nu.

Sjukhus, operationer och återhämtning

Måndagen den 29 augusti vaknade jag med en molande värk i äggledartrakterna samt illamående. Jag hade svårt att peta i mig frukosten men kämpade ner allting och begav mig till jobbet som vanligt. Under dagen blev jag bara sämre och sämre. Var tvungen att lägga mig och vila hela tiden och kunde knappt få ner den minsta tugga. Tillslut kände jag, det här funkar inte, nu måste jag åka hem. Färden hem var inte trevlig. Höll på att tuppa av flera gånger. Tog mig dock hem och vid 13.30 tiden gick jag rakt upp och la mig och vilade på sängen. Värken i magen hade tilltagit. Jag sov i ca 20- till 30-minutersintervaller hela eftermiddagen och kvällen med avbrott för att gå på toaletten. Försökte äta någonting, men det gick inte särskilt bra. Så smått rörde sig värken från båda sidorna till en dominerande värk på höger sida. Vid 21-tiden då jag hade varit på toaletten ännu en gång och skulle lägga mig igen insåg jag att det inte fanns en enda ställning jag kunde ligga i som inte gjorde ont. Min tanke under hela dagen hade varit att det här går nog snart över, men jag insåg nu äntligen att nånting inte stod rätt till. Bad sambon kalla på svärmor. Ska det verkligen kännas så här? Nej, det skulle det inte. Hon hade inte insett att jag hade så ont och ringde direkt till sjukvårdsupplysningen (nr 1177 för er som inte vet) och bad om råd. De sa åk in till akuten. Så det gjorde vi.

Efter mycket undersökande och klämmande på flera olika avdelningar kom man fram till att det var en misstänkt inflammerad blindtarm. Jag kunde vid det laget inte ligga raklång utan var tvungen att ha kroppen i en sorts bockad position, med stöd under knäna och överkroppen lite upplyft. När misstanken väl var konstaterad och man kommit fram till att operation skulle ske fick jag äntligen lite smärtstillande, gudskelov. Jag kom upp på en akutavdelning, fick hjälp med att duscha med någon särskild svamp med nån särskild rengöring i och bytte om till operationsoutfitten. Vid 3-tiden på natten rullade jag in på operation. Jag kände mig inte ett dugg orolig och tyckte inte det kändes jobbigt, utan ville bara att de skulle hjälpa mig. Dessutom var jag så utmattad att de fick göra precis som de ville, sticka nålar i mig och allt, trots min nålfobi, utan att jag reagerade.

Operationen gick bra. De använde titthålsteknik, vilket inte ger så himla mycket ärrbildning på magen. Jag somnade in och vaknade upp mjukt och fint. Var på uppvaket ett tag och blev sen flyttad till min avdelning igen.

Sköterskorna på avdelningen var så himla mysiga och rara och tog väldigt bra hand om mig. Eftersom blindtarmen hade brustit när de opererade mig så hade jag fullt med infektion och var och sånt i hela buken. De hade tagit bort blindtarmen och sköljt buken ren så gott det gick. Ca ett dygn efter operationen svullnade buken upp och blev stinn som en spärrballong. De förklarade att det kan bli så. Dels hade de blåst upp magen under operationen med en gas (som också gjorde att jag fick fruktansvärt ont i axlarna), dels så fanns det med all säkerhet infektion och grejer kvar i buken som antibiotikan gjorde sitt bästa för att bekämpa.

Dagarna gick och tarmarna gjorde ett tappert försök att komma igång som de skulle. Helt plötsligt och utan förvarning blev jag flyttad till en annan avdelning, som jag tydligen hade stått i kö till i två dagar redan. Det rubbade min trygghet, första natten blev orolig och i början tyckte jag det var svårt med alla nya sköterskor och så, men sen blev det också bättre. De var så rara även på den avdelninge (förutom en sommarvikarie som betedde sig som en idiot). Tarmarnas försök misslyckades dock och all tarmverksamhet avstannade. Jag började kräkas mer. Det beslöts att tarmarna skulle få en chans till genom att jag fick en sond nedstucken genom näsan, svalget och ner i magen. Den skulle dränera tarmarna uppifrån. Från att ha ätit ytte, pytte, lite då varje tugga gav mig hårt motstånd blev jag fastande. Sonden var enormt obehaglig att få ner. Först på fjärde försöket lyckades det. Då hade jag hostat, snörvlat och kräkts en del. Att ha sonden i svalget gav ett konstant obehag i början. Det skavde och satte igång kräkreflexen titt som tätt. Det var först dagen efter som jag hade vant mig vid den någotsånär och kunde leva med den. Det var jättejobbigt att inte ens få dricka vatten. Jag fick skölja ur munnen, men det var allt. Det som kom upp i sonden hade en äckligt grön färg, men varje gång det rörde sig i slangen blev jag glad. För det var inte mycket som kom upp där tyvärr.

Det här med sonden lyckades inte få igång tarmarna, trots att antibiotikan också hade bytts ut mot en starkare variant. Läkarna lyssnade på magen och där var inga tarmljud. De blev oroliga för hur det stod till därinne. Det kunde vara ett veck på tarmen, det kunde vara var som bildat sammanväxningar i tarmen, det kunde bara vara att allt bara stod helt stilla? En andra operation blev nödvändig. Vid 15-tiden onsdagen den 7 september opererades jag för tarmvred. Den här gången blev det ett öppet ingrepp, det vill säga de skar upp magen nerifrån upp till och runt naveln och sen upp en bit till. Hade tarmarna funkat som de skulle var det den onsdagen jag hade förväntat mig att få åka hem. Så blidde det inte.

Vid den andra operationen gick insomningsbiten bra, men inte uppvakningsbiten. Jag vaknade för tidigt, när de fortfarande ryckte bort grejer från mig. Ja, jag säger ryckte, för de som håller på med operation är inte särskilt försiktiga med patienten, inte som sköterskorna på avdelningen som är så lugna och fina i sina rörelser. Jag fick lite panik. Började dra i grejerna jag hade i näsan (bland annat sonden). Det var inte ett trevligt uppvaknande. Hade grymt tråkigt på uppvaket och ville bara tillbaka till min avdelning. Det enda som var bra där var att jag kunde få en sån grej doppad i vatten som jag fick i munnen och jag passade på att suga i mig så mycket vätska jag bara kunde. En av sköterskorna var extra snäll och lät mig få typ 3 såna per gång. Mmm, vatten... Sen, efter typ 3 timmar eller nåt, fick jag äntligen komma tillbaka till avdelningen! Den natten var jobbig dock, förvirrande. Jag tror att det hade med mitt uppvaknande från operationen att göra.

Jag var fastande lite till. Totalt i ca 3 dagar. Sen fick jag börja dricka, sen blev del flytande föda och till sist fick jag börja äta. De mätte hur mycket jag kissade. De mätte mitt kaloriintag och jag fick näringsberikat dropp för att komplettera det lilla jag orkade få i mig. Motståndet i varje tugga hade gett med sig, men nu blev jag mätt så himla snabbt istället. För varje dag åt jag lite mer, tarmarna började röra sig och tillslut kunde jag göra både ettan och tvåan på toaletten. Magen var fortfarande stinn och svullen, men sakta, sakta blev också den något mindre. Min vikt rasade.

Den 13 september tog de bort kanylen ur armen för sista gången och jag fick inte mer antibiotika. Smärstillande administrerades istället i tablettform och de sa att jag inom ett par dagar nog kunde få åka hem. Tarmarna snackade som de skulle och jag hade blivit lite piggare för varje dag. Det var en läskig förändring. Den smärtstillande jag fått i kanylen hade varit så underbart effektiv och jag blev orolig för hur det skulle gå när jag kom hem igen. Tänk om jag blev sämre?

Den 14 september kom. Jag kände mig ändå lite piggare. Allt sköterskorna gjorde med mig var att ge mig medicin lite då och då i pillerform, något jag helt plötsligt kände att jag lika bra kunde administrera till mig själv. Jag började längta hem och pratade med sköterskorna som sa att jag skulle säga det på ronden när läkaren kom. Detta var en onsdag. Onsdagar är tydligen en dag då ronden tar extra lång tid för att det är en social rond eller hur det nu var de uttryckte det. Så jag väntade. Sen fick jag besked att läkarna hade blivit nedkallade till operation. Väntan blev ändå längre. Tidig eftermiddag kom de äntligen till mig. Läkaren log och frågade om jag var sugen på att åka hem? Jaaaa! Svarade jag bifallande. Hon lyssnade på magen och sa att tarmljuden hördes fint. Magen var inte heller lika stinn som innan och jag var ju definitivt på bättringsvägen, så visst kunde jag få åka hem. YES! Ringde svärmor som kom och hämtade mig.

Så skönt, så skönt det var att komma hem! Jag blev trött av allt jag gjorde, men att kunna sitta i trädgården, att äta hemlagad (GOD) mat och att klappa på våra djur och kramas med sambon var helt underbart! För varje dag som går nu känner jag mig lite bättre och tar lite mindre smärtlindrande medicin. Jag försöker röra mig lite mer varje dag. Har fått värk i lungorna från att ha legat ned mycket och inte djupandats ordentligt. Men det hoppas jag få bukt med, måste bara komma ihåg att blåsa i visslan sjukgymnasten gav mig på sjukhuset.

För varje dag som går blir magen lite mindre svullen och jag går ner lite mer i vikt. Det kliar på magen, vilket tyder på att det läker. Vid det här laget har jag gått ner ca 5 kg från när jag kom in på sjukhuset. Jag tycker att jag ser helt konstig ut. Kinderna är infallna, ögonen står nästan ut från sina hålor, överarmarna är smalare än de har varit på decennium och armbågarna är superspetsiga. Sen är jag inte mager egentligen, jag väger ju fortfarande över 60 kg, men det är lite läskigt att 16 dagar på sjukhus kan förändra en så enormt. Nu kommer jag att vara sjukskriven i en månad till då jag har chansen att återhämta mig ordentligt och det kan nog behövas. Även om det går framåt så går det väldigt sakta framåt. Men, återhämtningen är på väg och det ska bli härligt att känna sig frisk igen så småningom!

På bättringsvägen

Mr D skadade ju sina tassar för 3,5 vecka sedan. Det har varit ett himla bry sen dess med att skydda tassarna, närmare bestämt trampdynorna, från att infekteras. Det har smörjts och bandagerats. För att inte mr D skulle slicka på dem (= få in bakterier) har han haft en stor tratt på huvudet därhemma. På promenader har han haft skor på sig.

Vi provade flera olika varianter först. Strumpor med plastpåsar vid utevistelse. Billiga skor som vi blev rekommenderade, men som gick sönder på alltid. En dyr sko som skulle forma sig så bra efter tassen, men som var värdelös. Tillslut hittade vi hållbara, rejäla skor som vi köpte i Djursjukhusets shop. De var dyra (390 kr för 2 skor och vi behövde ju 4 stycken), men värda varenda krona. De har en grov gummisula och tyget är gjort av sånt man har i dykardräkter, mycket slitstarkt. Sen är det en dragkedja på framsidan som gör att skon smiter åt om benet och den spänns ytterligare med kardborrband med resår. Rekommenderades!

Igår provade vi utan skorna och trampdynorna verkar klara det. Nu är det bara tratten kvar, eftersom han har lite problem vid sporrarna på framtassarna från att ha försökt komma åt och slicka tassarna innan vi hittade superskorna. Men, det går definitivt framåt och snart slipper han nog tratten också.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Gos med sjuklingen

Mr D gosar med matte som sitter i soffan och tycker synd om sig själv mellan snörvlingarna. Världens mysigaste vovve som känner av att matte inte är på topp.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Ny medicin mot cancer

Läste en liten notis i tidningen häromdagen där det stod om en medicin (som jag inte kommer ihåg namnet på) som kunde motverka cancer i bukspottkörteln. Det var en medicin som egentligen var avsedd för någon annan sjukdom (som jag inte heller kommer ihåg), men som kunde användas istället för cellgifter. Det var inte färdigforskat om det hela om jag förstod det rätt. Och jag borde väl vara glad, att ett ev botemedel kanske har hittats. Men min första reaktion var - kunde de inte ha kommit på det här tidigare?! Innan jag förlorade en förälder till just denna sjukdom!

I april 2010 fick vi reda på att min obiologiska mamma hade cancer i bukspottkörteln med metastaser i levern. När hon berättade det för mig var min första känsla "det här kommer att gå fort" och det gjorde det också. Den 5:e augusti förra året gick hon bort, ca 4 månader efter diagnosen. Det är drygt 6 månader sedan nu. Fortfarande känns det overkligt att hon inte finns hos oss längre. Vi bodde långt ifrån varandra och hade inte kontakt väldigt ofta. Nu ångrar jag att jag var så dålig på att höra av mig och försöker hädanefter förändra mitt beteende gentemot min familj som fortfarande finns kvar. Det hjälper mig dock inte när det gäller min tredje förälder, som dog och som fattas mig.

Efter att ha läst den där lilla notisen i tidningen har jag börjat tänka mer på henne igen. Tankarna tränger igenom vardagsbestyren och det känns tungt. Jag lyssnade på musiken från hennes minnesstund imorse på väg till jobbet. Blev ledsen och grät. Det känns bra att sörja, men hur ska jag kunna få mig själv att fatta att hon inte längre finns, att jag aldrig mer kommer att kunna träffa henne, eller prata med henne, fråga om råd? Många gånger har jag velat prata med henne när livet känns tufft, för hon har alltid varit ett stöd. Jag vill bara att hon ska leva igen, finnas hos oss.

Det här forskningsframsteget känns nästan som ett slag i ansiktet. Att det kanske hade funnits något som läkarvården hade kunnat göra för att hon inte skulle lämna oss så tidigt, bara 64 år gammal... Jag var med henne när hon gick bort. Såg hennes blick förändras. Såg sjukvårdare göra ett obligatoriskt, men totalt onödigt återupplivningsförsök. Hon var redan så illa däran, levern var i svikt. Hon kunde knappt göra någonting själv längre och hade väldigt lite ork. Den sista tiden var hon helt enkelt inte sig själv.

Jag önskar att forskningen hade hittat denna medicin långt tidigare och att den hade satts in direkt när diagnosen ställdes i april. Jag önskar att sjukvården hade uppmärksammat hennes sjukdom mycket tidigare. Hon sökte vård flera gånger för värk i magen som magsårsmedicin inte hjälpte mot, hon hade dessutom mått dåligt och varit väldigt trött under en längre tid. Men det är försent för mina önskningar. Allt jag kan göra är att fortsätta sörja och minnas henne med all den kärlek hon besitter i mitt hjärta. Jag hoppas att dessa nya framsteg kan hjälpa någon annan så att dess anhöriga slipper uppleva den förlust som jag och min familj måste leva med resten av våra liv.

Uppdatering om djuren

Min katt börjar må lite bättre. Efter ett besök hos veterinären visade det sig att han hade rikligt med struvit (kristaller) i urinet. Det är samma som han har haft innan. Han fick en 10-dagarsdos med medicin, en ny sort som han inte riktigt mådde lika dåligt av som den han brukar få. Han har också fått en ny typ av dietmat som ska lösa upp kristallerna. Han måste äta den i fyra veckor innan han får gå tillbaka till sin vanliga dietmat som ska hålla kristallerna i schack. Jag hoppas att det ska hjälpa och att han snart ska bli helt återställd - även om det inte lär hålla i längden.

Marsvinen mår bara bra. De äter och lämnar förhoppningsvis mardrömsäventyret ute i det vilda på egen hand långt, långt bakom sig. Jag badar dem och klipper deras klor regelbundet, städar ur buren dagligen och försöker att inte övergöda dem alltför mycket - vilket inte är det lättaste för de blir så glada och är så söta när de får något gott.

Djur är fantastiska att ha omkring sig tycker jag! Har provat på att leva i två år utan djur, men mådde inte särskilt bra av det. För mig förgyller mina djur mitt liv så pass mycket att de är värda lite besvär när man ska bort och att jag är lite mer bunden till hemmet, för jag får ut så mycket av närheten till dem. Det värsta är när de blir sjuka och mår dåligt, eller när de är så sjuka att ett beslut om avlivning är det enda rätta. Man får helt enkelt vara glad för all den tid man har dem kvar, så dela min glädje för jag har dem hos mig ännu en tid!

När husdjuret mår dåligt

Visst är det hemskt när ens husdjur mår dåligt av någon anledning. Man kan endast gissa sig till vad problemet är utifrån djurets beteende och sedan göra det bästa man kan i situationen. Djuret kan inte säga att "usch, jag mår illa", "hu, vad jag har ont i magen", eller "aj, jag tror att jag stukade tassen". Att gå till veterinären för minsta lilla går ju inte heller eftersom det är så himla dyrt att bara komma innanför dörrarna med djuret.

Just nu har min katt (10 år gammal kastrerad hane) blivit dålig i magen och kissar dessutom inte riktigt som han ska. Jag tror det beror på att jag har introducerat ett nytt foder i hans kost. Blandade med det gamla fodret för att han skulle vänja sig vid den nya maten. Men det är klart att den nya maten smakade mycket godare än den gamla! Resultatet, den gamla maten blev kvar i skålen. Dagen efter - problemen uppstår. Har varit i kontakt med veterinär för rådgivning. Kokade risavkok för att stilla magen och även vit fisk och ris som han får äta innan jag åter försiktigt introducerar den vanliga maten och sedan den nya maten i små mängder. Han har tidigare haft problem med kristaller i urinen ett flertal gånger (minst 7, ca 2 ggr/år), vilket oroar mig eftersom han nu helt plötsligt inte kissar som han ska. Över en natt kissar han helt plötsligt jättesmå klumpar, samt kissar på olika ställen i lägenheten. I vanliga fall är han mycket duktig att gå på lådan. Du kanske tänker att han inte vill gå på lådan för att det är en massa diarré där. Men nej, jag går och tömmer den så fort jag ser att han har varit där för att hålla koll på hur det är med magen och kisseriet. Så pratade jag med en arbetskollega som berättade att han haft en katt som helt plötsligt började kissa på diverse ställen. Den kattens njurar var förstörda och den var tvungen att avlivas. Min katt är kastrerad, så jag vet att njurarna riskerar att bli dåliga. Hans jamande har varit annorlunda de senaste dagarna, nästan som om han fått en ny, raspigare röst. Betyder det att det är något annat än det nya fodret som spökar? Hur länge ska jag vänta på att han ska bli bra i magen och med kisseriet innan jag kontaktar veterinären?

Har hittat följande texter på nätet:

(www.katt.nu)
Diarré kan orsakas av foderbyte, dålig mat, dåligt vatten, bakterier eller virus, foderallergi eller inälvsparasiter.
Om kattens mage trots diet inte blivit bättre inom en vecka bör man kontakta veterinär.
Låt inte katten gå för länge med kräkningar, diarré eller förstoppning - hör med veterinär om ett par dagar om Du misstänker att det kan vara något allvarligt.
Vid nedsatt njurfunktion fås en urinförgiftning med kräkningar och diarré. Den föregås ofta av en avmagring. Det ses speciellt på äldre kattor och är i regel obotligt.

(www.katter.nu)
En tidigare rumsren katt börjar plötsligt kissa (vanligast) eller bajsa utanför toalådan på olika platser i hemmet, till och med i sängarna. Det första man bör göra är att besöka vetrinären för att utesluta att katten lider av någon behandlingsbar vetrinärmedicinsk åkomma, till exempel olika urinvägsbesvär, diabetes, livmoderinflammation, förstoppning, diarre, tilltäppta analkörtlar eller mask, som gör att katten förlorar sin vanligen extrema renlighet.

Är orolig för min lille katt och vet inte riktigt vilken teori jag ska gå på i frågan. Frågar också folk om råd hela tiden för att försöka komma till ett beslut om hur jag ska göra med min katt eftersom han återkommande insjuknar i samma åkomma. Snälla svara på min enkät! Vad tycker du? Hur hade du gjort?