Den tiden på månaden är inne och besvikelsen är stor. Jag visste väl någonstans inom mig att jag inte var gravid, men jag ville vara det. Jag önskade att det hade funkat denna månad och den här gången prickade vi ju in datum som borde ha kunnat resultera i att ett nytt litet liv växte inom mig nu. Men, så bidde det icke. Tyvärr... Den 1 augusti åt jag mitt sista piller och naivt trodde jag nog att jag skulle bli gravid ganska omgående. För varför skulle min kropp ha blivit påverkad av dessa piller dag ut och dag in i över 15 år?! Och man ska ju se på sin mamma. Min mamma har 5 barn, så skakade man ett par kalsingar framför henne blev hon gravid. I princip. Ja ni förstår, det var inga problem där. Visserligen var hon bara i 21-årsåldern när hon fick sitt första barn, vilket såklart också spelar in.
Nu i efterhand önskar jag att jag hade varit en slarvig personlighet, att jag skulle ha blivit gravid av misstag när jag var yngre. Men, som den ordentliga flicka jag alltid har varit så har jag hela tiden respekterat min partner och väntat in honom i beslutet om att skaffa barn. Nu inser jag att jag minst kommer att vara 33 år när jag får mitt första barn och det tycker jag inte alls känns roligt. Jag känner mig gammal och jag vet att riskerna ökar ju äldre jag är när jag får mitt första barn. Tänk om jag t.o.m. kommer att vara äldre än 33 år, om vi inte lyckas bli gravida inom en snar framtid?! Tänk om jag inte blir gravid alls?! Vad gör jag då? Att få barn har varit det enda konstanta i mitt liv som jag har vetat att jag vill. Att bli mamma har någonstans legat högst upp på önskelistan även om tidpunkten för det hela har fått flyttats fram hela tiden. Vad jag har velat jobbat med t.ex. har däremot förändrats över tid.
Tänk om det är något fel på mig? På min sambo? Hur länge ska jag vänta på att någonting ska hända innan jag ber om hjälp? Månad efter månad passerar. Jag försöker undvika att tänka på att jag vill bli gravid, men vid två tillfällen varje månad (ägglossning och mensens anländande) är det nästintill omöjligt att låta bli. Visst har jag hört att om man vill det för mycket så går det inte, jag måste slappna av blablabla. Hur lätt är det då? Inte alls! Jag blir stressad över min ålder, att tiden går, att nu när jag har mens måste jag vänta ytterligare 14 dagar innan ägglossningen och sen är det lika länge tills jag får bekräftelse på om det har tagit eller ej. Tiden bara går och det här är nog det enda tillfället i mitt liv då jag önskar att jag hade haft en betydligt kortare menstruationscykel.
Det blåser utanför mitt fönster och jag måste ta tag i min dag, försöka att inte tänka på hur besviken jag är över att det röda monstret har dykt upp. Ännu en gång. Åtgärden den här månaden blir att köpa ett sånt där ägglossningstest så att jag får lite bättre koll på när jag är som mest fertil (om jag nu är det överhuvudtaget). Önska mig lycka till! Jag håller tummarna för mitt och sambons reproduktionssystem! Heja, heja! Go, kroppen go! :-/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar