Läste en liten notis i tidningen häromdagen där det stod om en medicin (som jag inte kommer ihåg namnet på) som kunde motverka cancer i bukspottkörteln. Det var en medicin som egentligen var avsedd för någon annan sjukdom (som jag inte heller kommer ihåg), men som kunde användas istället för cellgifter. Det var inte färdigforskat om det hela om jag förstod det rätt. Och jag borde väl vara glad, att ett ev botemedel kanske har hittats. Men min första reaktion var - kunde de inte ha kommit på det här tidigare?! Innan jag förlorade en förälder till just denna sjukdom!
I april 2010 fick vi reda på att min obiologiska mamma hade cancer i bukspottkörteln med metastaser i levern. När hon berättade det för mig var min första känsla "det här kommer att gå fort" och det gjorde det också. Den 5:e augusti förra året gick hon bort, ca 4 månader efter diagnosen. Det är drygt 6 månader sedan nu. Fortfarande känns det overkligt att hon inte finns hos oss längre. Vi bodde långt ifrån varandra och hade inte kontakt väldigt ofta. Nu ångrar jag att jag var så dålig på att höra av mig och försöker hädanefter förändra mitt beteende gentemot min familj som fortfarande finns kvar. Det hjälper mig dock inte när det gäller min tredje förälder, som dog och som fattas mig.
Efter att ha läst den där lilla notisen i tidningen har jag börjat tänka mer på henne igen. Tankarna tränger igenom vardagsbestyren och det känns tungt. Jag lyssnade på musiken från hennes minnesstund imorse på väg till jobbet. Blev ledsen och grät. Det känns bra att sörja, men hur ska jag kunna få mig själv att fatta att hon inte längre finns, att jag aldrig mer kommer att kunna träffa henne, eller prata med henne, fråga om råd? Många gånger har jag velat prata med henne när livet känns tufft, för hon har alltid varit ett stöd. Jag vill bara att hon ska leva igen, finnas hos oss.
Det här forskningsframsteget känns nästan som ett slag i ansiktet. Att det kanske hade funnits något som läkarvården hade kunnat göra för att hon inte skulle lämna oss så tidigt, bara 64 år gammal... Jag var med henne när hon gick bort. Såg hennes blick förändras. Såg sjukvårdare göra ett obligatoriskt, men totalt onödigt återupplivningsförsök. Hon var redan så illa däran, levern var i svikt. Hon kunde knappt göra någonting själv längre och hade väldigt lite ork. Den sista tiden var hon helt enkelt inte sig själv.
Jag önskar att forskningen hade hittat denna medicin långt tidigare och att den hade satts in direkt när diagnosen ställdes i april. Jag önskar att sjukvården hade uppmärksammat hennes sjukdom mycket tidigare. Hon sökte vård flera gånger för värk i magen som magsårsmedicin inte hjälpte mot, hon hade dessutom mått dåligt och varit väldigt trött under en längre tid. Men det är försent för mina önskningar. Allt jag kan göra är att fortsätta sörja och minnas henne med all den kärlek hon besitter i mitt hjärta. Jag hoppas att dessa nya framsteg kan hjälpa någon annan så att dess anhöriga slipper uppleva den förlust som jag och min familj måste leva med resten av våra liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar