Vänner och älskare av Theodor Kallifatides

Min goda vän N valde den här boken till gårdagens bokklubbsträff. Theodor Kallifatides är en av hennes favoritförfattare, vilket gjorde att jag kände en viss press att tycka om boken redan från början. Det fanns med mig i tankarna hela tiden i början och gjorde mig säkerligen mindre uppmärksam på själva läsupplevelsen. Jag tyckte att hans skrivande var ganska naket och rättframt i början och jag saknade lite broderier i språket. Det tog därför lite tid för mig att komma in i storyn. Efter ett tag märkte jag dock att jag helt plötsligt gillade det jag läste, jag gillade karaktärerna och ville veta mer, även om jag tyckte att huvudperson Georg kunde ha varit lite mer handlingskraftig i vissa lägen. Jag ville få svar, men han lämnade saker att bero.

I bokklubben rådde delade meningar om boken, som alltid. N gillade den och tyckte att vi andra liksom inte hade fattat grejen med Theodor Kallifatides (fast hennes stora favorit av honom är Ett nytt land utanför mitt fönster). B störde sig på att boken så uppenbart var skriven av en man, med en enorm fokus på sex och könsorgan stup i kvarten rakt igenom. G tyckte den var lättläst, men kom inte ihåg så mycket eftersom det var ett tag sen hon läste ut den. S hade inte hunnit läsa den, för den var fortfarande nånstans i Postens händer.

Jag tyckte det var svårt att sätta fingret på huvudpersonen Georg och hans fru Marjas kärlek, för ibland var den varm och innerlig och ibland var den bekväm. När Marja dör upptäcker Georg att han visste ganska lite om sin fru. Undrar om det är så det är, att man är så upptagen av sig själv och sitt liv att man inte riktigt ser sin livspartner för den person den är? Att man bara ser personen utifrån rollen i relationen och missar massor med andra bitar?

Sen Georgs relation med Fabia, jag tycker att den relationen utvecklades lite för snabbt. Och när de väl fått ihop det sexuellt så var det mest det resten av boken handlade om kändes det som, så jag håller med B lite där. Jag tyckte det blev onödigt mycket hålligång.

Slutet var lite väl abrupt också, den slutade liksom med ett stort frågetecken. Vad händer sen då? Jag tyckte dock att den sista meningen i boken var jättefin och känner att jag måste citera:

"Den sanna exilen är att leva utan kärlek."