Välkommen Modig!

Det blev ingen lång väntan för mig efter det senaste inlägget. Vid 14-tiden på onsdagen åkte vi in till förlossningen, men inte innan vi tog en tripp förbi Familjerättsbyrån som skedde något tidigare än den bokade tiden, turligt nog. Kl 21.12 föddes han, vårt lille mirakel, världens finaste Modig (som jag kommer att kalla honom här på bloggen). Det var en ganska snabb förlossning har jag förstått, även om jag själv tycker att det var fullt tillräckligt och i överkant. Roligare saker har jag ju varit med om. Fast den person vi fick ut av det hela är ju helt fantastiskt!

Kroppen gjorde det den ville under förlossningen. Jag kände inte att jag kunde styra processen alls. Modig fick tillslut hjälpas ut med sugklocka efter ca 2 timmar av alltför korta krystvärkar, då jag var helt slut och skrek åt dom att "ta ut den" (vi visste ju inte om det var en pojke eller flicka). Det var tur det, för lille Modig var väldigt medtagen då han väl föddes. Han var alldeles grå-blå och lealös, sa inte ett ljud. Jag sprack lite och blev hög på lustgas när de sydde mig, men sambon hade koll på vad som hände med Modig. Han fick andas i en mask som skulle ge lungorna motstånd, träna upp dem liksom och dom drog honom i armar och ben för att se när han slutade vara så lealös. Tillslut skrek han i alla fall! Sambon fick sätta på första blöjan och kläderna. Vi blev kvar på förlossningen över natten eftersom det inte fanns några lediga rum på BB där vi hamnade eftersom Modig varit så medtagen. Vi hade ju helst velat hamna på familjerummen, där sambon hade kunnat sova kvar, men Modig behövde mer tillsyn än vad man har där.

När vi var på BB upptäcktes det att Modig har gulsot och att hans bilirubin-värden var alldeles för höga. Han fick sola och vi blev kvar extra länge på BB. På söndagen fick vi äntligen åka hem! Det var en fantastisk känsla! Jag bara ville ta mitt barn med mig hem för att aldrig återvända, men redan på måndagsmorgonen var vi tillbaka för de skulle ta ett nytt blodprov på Modig och kolla hans bilirubin-värden.

Värdena hade stigit och vi blev inlagda på neonatal för intensiv-solning. Jag blev helt förstörd. Grät floder och oroade mig för Modig, amning, anknytning m.m. Efter 6 timmars solning i sträck och ytterligare ett blodprov hade värdena börjat sjunka. Vi blev kvar och solade tills på onsdagen då ytterligare ett blodprov visade på sjunkande värden. Underbar känsla att få åka hem! Vi var tillbaka på fredagen igen för ytterligare ett blodprov. Nu hade värdena stigit. Tydligen brukar de göra det när man stänger av lamporna, men vi blev ändå oroliga. Fick ytterligare en tid på måndagen för ännu ett blodprov, men behövde inte läggas in igen eftersom värdena inte var så höga att de krävde solning. På måndagen kom vi dit igen. Den här gången hade bilirubin-värdena sjunkit och visade att allt går på rätt väg! Ingen ny tid för blodprov bokades in!

Vid det här laget hade vår lille älskling tagit 8 blodprov i händer och fötter, plus extra-stick när vissa inte lyckades med provtagningen eller ett stick inte gav tillräckligt med blod. Han har varit superduktig varje gång, mycket duktigare än mamma som har nålskräck. Därav namnet Modig. Ett namn som inte sambon gillade och som vi inte ska döpa honom till, men som jag kan använda här istället.

Är det inte fantastiskt hur den personen som har huserat inuti en i 9 månader känns så overklig och sen, väl ute hos oss, är så självklar i ens liv? Så var det för mig i alla fall. Livet har tagit en ny riktning. Modig har anlänt.