Idag har jag haft en sån där dag då livet känns värdelöst. Det finns ingen mening med någonting och det finns ingen som bryr sig tillräckligt mycket om mig för att lyfta luren och höra hur det är med mig. Har du också sådana dagar ibland? Allting går fel under dessa dagar, jag har spillt av det mesta och inte fått något vettigt gjort eftersom det har kommit en massa annat ivägen. Inte roliga saker heller kan jag tala om. Visst vet mitt rationella jag att det finns människor i min närhet som bryr sig om hur jag mår. Men under dagar som denna är det nästan omöjligt att lita till den viskande, rationella rösten, när rösten av självömkan skriker för full hals.Hur går man vidare från dessa stunder då livet dalar? Hur rycker man upp sig? Anledningen att jag frågar är att jag fortfarande (kl 21.25) har svårt att tvinga fram ett leende på mina läppar som inte känns falskt. Helst skulle jag bara vilja åka hem från jobbet (jobbar natt) och dra något gammalt över mig. Gömma mig från världen och vältra mig i självömkan som efterlämnar en bitter sötma på tungan. Om ingen annan bryr sig får jag väl göra det själv?!
Ja, tiden den går. Sekunder blir till minuter som blir till timmar. Min uppgift är att andas vidare. Att försöka komma på andra tankar än de negativa tankar som under dagen har förgiftat mitt sinne. Jag vill prata ut med dem som inte verkar bry sig, reda ut situationen en gång för alla. Men samtidigt vill jag inte förstöra deras kväll och om det är så att det jag befarar besannas så är jag inte säker på att jag vill höra det, egentligen. Fast jo, men ändå nej. Så, andas, låt tiden passera och morgonstunden kasta nytt ljus över mitt liv. Låt sedan sömnen och drömmar föra tankarna på annat håll och kanske får jag på det sättet en bättre dag imorgon eftermiddag när nästan ett dygn har fått passera.
Det svåra är att hålla tankarna på villovägar under nattens många, långsamma timmar. Sysselsättning och en lugn, jämn andning... Imorgon är en annan dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar