Förra sommaren hade jag en lista på saker som jag skulle göra, eftersom man ju har så mycket tid just då. Jag tror jag strök en sak på hela listan... Den här sommaren hade jag planer på att göra ännu en lista, med högre förväntningar på mig själv såklart. Den här sommaren ska jag hinna med ALLT på listan. Det har inte blivit nån lista. Men vad som är bättre är att jag har haft tre, ja TRE, tillfällen av energi och kraft då jag har tagit mig själv i kragen och gjort saker här hemma som har väntat på mig ganska länge. Detta inom en halv sommars tid!!! Är det inte fantastiskt? (Tänk då vad jag skulle kunna åstadkomma på en hel sommar...)
Vad är det då jag känner? Låt mig smaka på känslan, mmm... Jag känner mig som kungen, oövervinnerlig, jag klarar allt! Kapabel, duktig, effektiv! Det var ju enkelt, det här kan jag klara av att göra i vardagen också, då blir det ju inget liggande som hänger över en. Jag känner mig, hm, vuxen!
Vad är det då som gör att man inte kan hålla "fröken duktig" igång hela tiden? Livet hade ju varit så mycket enklare, man hade mått mycket bättre. Jag vet faktiskt inte? Har inget svar. Kanske behöver man ha dalarna för att kunna njuta av topparna? Kanske är det så att jag egentligen är en latmask som ibland bryter mönstret för att bekräfta att det finns där när jag sedan faller tillbaka i mina dalar igen. Fast själv vill jag ju tro att det finns en "fröken duktig" fängslad inom mig och ibland lyckas hon göra sig hörd. I framtiden vill jag bli en sån där bullmamma som bakar och står i och gillar att laga mat i mängder av olika varianter som alltid smakar underbart. Jag vill pyssla var dag och hålla ett rent hem samtidigt som jag har ett givande yrke som ger god inkomst. En ouppnåelig utopi? Skulle tro det. Det blir som en variant av Stepford wives, hm, inte riktigt vad jag var ute efter. Vad jag vill uppnå är den här känslan av att vara duktig, den som gör att jag känner mig vuxen och fantastisk. Fast å andra sidan, om jag kände så hela tiden så hade känslan inte heller varit speciell. Kanske ska jag vara glad för mina dalar som får mig att uppskatta mina toppar desto mer? Det är det här som är jag, lika bra att förlika sig med tanken som i det ljuset inte blev lika oangenäm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar