Förändrade bostadsdrömmar

En gång i tiden ville jag bo riktigt inne i smeten. Jag brukade säga att "jag vill bo så centralt att jag kan höra fyllona spy nere på gatan på helgerna". Jag har hela tiden trott att det fortfarande är vad jag vill. Ja, det där med att höra fyllona är väl att ta i, men att jag vill bo mitt i stan. Har inte riktigt funderat närmare på det hela om jag ska vara helt ärlig utan har gått på gamla bostadsdrömmar. Sedan, i framtiden när jag har barn, har jag sett mig själv i en fin villa på landet inte alltför långt från stadens sus och brus.

Igår natt talade dock jag och min nattjobbarkompis om boende. Vi talade om olika områden och om hur det är att bo där det alltid är liv och rörelse. Idag cyklade jag in till stan för att hämta ut två biobiljetter. Jag cyklade genom områden som jag gärna hade bott på och jag cyklade mitt i smeten så att säga. Det kändes trångt. Det var mycket folk överallt och jag kände mig malplacerad på något sätt. Ibland när jag går på stan kan jag känna mig stärkt och full av liv, men vid vissa tillfällen, som detta tillfälle, vill jag bara komma bort därifrån kvickast möjligt. Jag började tänka på det vi pratat om natten innan. Vill jag verkligen bo mitt i smeten dygnet runt, eller vill jag kunna välja vilka tillfällen jag spenderar där istället?

Kanske var det känslan jag hade som fick mig att fundera kring huruvida mina gamla bostadsdrömmar möjligen har förändrats. Kanske är det att jag är äldre nu mot vad jag var då som gör att jag är närmare familjedrömmen jämfört med förr då mina tankar mer handlade om festande och skoj än om att bygga på en framtid. Jag kom fram till att nej, jag behöver inte bo där i smeten, där parkeringar är svåra att få tag på, där det alltid är någon som spelar hög musik, där man inte kan gå utanför dörren varken dag eller natt utan att möta någon man inte känner. Jag trivs med att kunna ha lugn och ro omkring mig om det är det jag vill. Om jag vill ha liv och rörelse kan jag ju alltid ta mig till stan, men då finns också valet att återvända till mitt lugna hem när jag blir trött i öronen och ögonen av alla ljud och intryck.

Ja, min bostadsdröm har förändrats. Jag känner inte längre behovet av att bo riktigt centralt. Min nya bostadsdröm, som visserligen har delat förstaplatsen med lägenhet på centralt läge, står nu ensam på toppen. Jag önskar att jag någon gång kan få bo i ett vackert tvåvåningshus i vit puts. Naturen som omgärdar huset är lummig. Husen runtomkring, om det finns några nära inpå, är inte likadana som mitt hus. Mitt hus är sitt eget med en tydlig karaktär och en gammal prägel. En lugn, lantlig känsla infinner sig när man ser på mitt hus och denna känsla sprider sig till husets invånare som (oftast, för alltid hade varit lite för mycket av en utopi) lever en harmonisk tillvaro tillsammans.