En osocial jävel

Ja, det är just vad jag är och faktiskt har varit rätt länge nu tyvärr... Vad beror det på kanske du frågar dig? Vad ska jag säga? Ska jag gå i försvarsställning och säga att jag mellan jobb och trötthet inte hinner? Jo, det stämmer väl in på sina bitar. Eller ska jag skylla på att mina vänner inte hör av sig till mig längre? Visst stämmer väl det in ganska bra. Men, från början, kan det vara så att det är jag själv som har gjort mig otillgänglig genom att avböja förslag, genom att distansera mig från dem, genom att inte höra av mig till dem? Kanske är det så? Jag vet inte, jag minns faktiskt inte? Som det är nu känns det väldigt tråkigt och ensamt, som att jag inte är en viktig person i deras liv. Men, kanske har jag mig själv att skylla för den situation jag befinner mig i? Jag är dålig på att höra av mig och bestämma tillfällen att ses, det vet jag. Jag föredrar att vara hemma och ta det lugnt framför att behöva åka iväg och hitta på en massa grejer, det vill säga att anstränga mig. Och att anstränga sig, är det inte en grundförutsättning för vilken relation som helst? Ingen relation fungerar självmant utan ansträngning från dem som är i relationen. När det kommer till kärlek känns detta självklart, så varför inte detsamma när det gäller vänskap? Även vänskap kräver energi och arbete från dem som kallar sig för vänner. Betyder detta att jag inte längre har några vänner kvar? Har jag i min bekvämlighet reducerats till en bekant istället för en vän i deras ögon? Det hade ju förklarat varför de inte hör av sig till mig längre, för en bekant behöver man inte hålla sån regelbunden kontakt med. En bekant träffar man vid speciella tillfällen och någon gång då man springer på varandra på stan.

Denna egenterapi har fått mig att inse att jag behöver investera i vänskap för att få vänskap tillbaka. Förhoppningsvis är det inte försent för mig att återvända från att vara en bekant till att vara en vän och förhoppningsvis kan jag undvika att falla tillbaka i den bekvämlighet som stjälper mig.