Nu har jag äntligen kommit mig för att läsa ut boken som jag väntade så spänt på. Och den var bra! Obehaglig på sina ställen när man tänker på att det är en dagbok och att människor kan göra så mot varandra i verkligheten. Men verkligheten kan vara hård, kall och bister, speciellt i svåra tider som den boken beskriver. Dagboken är skriven från den 20 april till den 22 juni 1945. Den handlar om en kvinnas upplevelser. Det är en historia, en vinkling på hur det var i Berlin när kriget kom dit. Man får följa den här kvinnan genom bombningar och skyddsrum, när ryssarna kom och fram till när hennes käresta har återvänt från kriget.
När boken tog slut tänkte jag sen då? Jag vill veta mer och jag vill veta vem författaren är, hur hon såg ut. Slutet kändes hjärtskärande på något sätt för författaren kändes så uppgiven i det där sista kapitlet, när hon tidigare hela tiden har sett framåt på något sätt, trots allt det svåra runtomkring henne. Mannen, som hon har älskat innan kriget, kommer hem, men kvar finns inte kärleken. Han föraktar henne och de andra kvinnorna för deras upplevelser, det de har gått igenom, sättet de har förändrats på och som läsare får vi aldrig veta om de fann vägen tillbaka till varandra, eller om det kriget gjorde med dem för alltid bröt deras kärlek till varandra. Fast jag tror snarare på det senare. Hur ska man kunna älska en människa som inte kan eller vill ta till sig det man har varit med om, i det här fallet det hon hade utsatts för. Så hemskt att behöva stänga dörren om allt när männen kommer hem, för att de "inte vill höra" om vad som hänt. Det måste ha varit många kvinnor som led efter detta.
A Woman in Berlin är en bok jag varmt rekommenderar. Den visar vad vanliga människor kunde råka ut för. De människor man egentligen inte talar så mycket om i samband med andra världskriget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar