Separationsångest

Just nu pågår det en mental förberedelse. Häromdagen togs beslutet. Min hjärna processar fortfarande och mitt hjärta nästan brister vid tanken. Imorgon är det dags...

För vadå säger du kanske? Jo, imorgon ska jag för första gången lämna Modig en hel kväll. Jag ska på bokklubb kl 19, åker hemifrån 18.30. Modig ska vara hemma med sin pappa. Planen är att jag ska mata Modig ca kl 18. Han brukar börja bli trött runt den tiden och då kanske han förhoppningsvis kan somna. Om behov uppstår när jag är borta (brukar komma dem runt 23-tiden) har maken ett hemligt vapen. Välling! Modig provade det förra veckan och älskade det! Sträckte sig efter flaskan och ville hålla själv.

Det är inte det att jag misstror min mans kapacitet att ta hand om vårt barn eller att jag tror att Modig kommer att må dåligt av att jag är borta. Det handlar helt och hållet om mig och mina behov. Jag vill ha honom nära, jag vill se allt som händer honom. Pussa på hans hjässa, se hans härliga leende, snusa honom i nacken när han har somnat och sjunga för honom när han är lite ledsen.

Imorgon är liksom uppstarten till att kunna lämna honom till en barnvakt. Tanken är att vi faktiskt ska gå på bio i vecka 43 med ett annat par och att farmor då ska passa vår lille guldklimp. Det känns ju också superläskigt, även om jag vet att farmor tar hur bra hand om honom som helst och dessutom har jobbat med barn i större delen av sitt arbetsliv. Han gillar sin farmor och blir alltid glad när han ser henne, till och med när han ser henne på bild.

Den här separationsångesten bådar inte gott inför min återgång till arbetslivet i januari...