Sånt man bara säger av Helena von Zweigbergk

En bok om familjerelationer kan man säga. Jag tyckte om boken, men störde mig på allt som var outtalat hela tiden. Säg nåt till varandra då, tänkte jag hela tiden. Istället föll samtalen in i invanda banor av beskyllningar och påhopp. Vilket visserligen gav en väldigt realistisk känsla till boken, det är tyvärr så som många relationer fungerar. Man reagerar på varandra i invanda mönster och beter sig som man alltid har gjort.

I relationen mellan systrarna Susanne (huvudpersonen) och Louise så tog jag definitivt Susannes parti. Jag tycker att Louise var en totalt oansvarig person som lät andra städa upp henne oreda i livet. Alla chanser till hjälp utnyttjade hon, men till egna syften för att hon visste bäst hur hon skulle vända livet på rätt köl igen och hon hade dessutom en underlig syn på vad som var bäst för sonen Jonas.

Relationen mellan Susanne och systersonen Jonas tyckte jag var intressant. Hur den växte fram och hur det kändes som att Susanne på något sätt alltid varit Jonas fasta punkt i tillvaron, när mamman Louise strulade till det i livet.

Boken har ett öppet slut där man själv kan tolka in hur man tror att det kommer att bli. Jag vet vad jag tänker, men det skriver jag inte här. Var och en får själv komma fram till det när de läst boken.