Jag kan ärligt säga att jag drogs till historien redan från början. Det börjar med att man möter Victoria Jones som precis fyllt 18 år och ska lämna grupphemmet hon bott på för att ge sig ut i verkligheten. Man får reda på att Victorias mamma lämnade bort henne bara några veckor gammal och att man inte vet vem mamman är. Victoria har levt ett hårt liv i olika fosterhem och på grupphem, hon har bränt alla broar längs vägen och släpper inte någon nära, varken fysiskt eller känslomässigt. Hon är ensam och det är så hon vill ha det.
Under bokens gång varvas nutid med dåtid, den tiden då Victoria hade en möjlighet att hitta ett riktigt hem och att ha någon som älskade henne. Man får följa båda händelseförloppen parallellt.
Victorias passion är blommor och hur man genom att välja rätt blomma kan uttrycka sig utan att använda faktiska ord. Hon lever för blommorna och har ett naturligt handlag för att arbeta med dem och på det sättet får hon in nya människor i sitt liv.
Jag tycker att den här boken är bra. Utan att gå för mycket in på själva handlingen och förstöra läsupplevelsen för någon annan så vill jag bara säga att jag blev riktigt förbannad på henne när slutet närmade sig. Läser ni den kommer ni att förstå varför. Tänker man efter så är det ett riktigt bra betyg, att huvudkaraktärens agerande kan få mig så engagerad att jag blir arg. Jag ville liksom skrika till henne: "Skärp dig! Nu!" Skulle vilja veta vad som hände sen, efter att boken slutade, men så är det väl med dom flesta bra böcker som man läser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar