Jag var ganska skeptisk när jag lånade den. Tänkte att det inte är en bok som jag hade valt att läsa. Men är det inte det som är lite utmaningen också, att ibland läsa sådant man kanske inte själv hade valt?
Det jag var mest skeptisk till var nog det faktum att boken handlar om 12-åriga Karl Karlsson som börjar odla marijuana. Till en början var jag inte så imponerad och jag tyckte inte att den var så rolig som den utlovades vara. Men jag måste säga att Gräspojken vann över mig på sin sida. En pojke mitt i puberteten i 80-talets Sverige, vars mamma dragit till Indien för att hitta sig själv. Han börjar odla knark och får med sig pappan och lillebrorsan på tåget. Det är pubertetshumor, tonårskärlek, otroliga händelser och en massa annat. Ibland har jag suttit på tåget och bara skrattat rätt ut, eller skrockat åt händelser som gav mig bilder påminnande om värsta actionrullen.
Jag tycker egentligen fortfarande inte om knarkvinkeln, men Christer Lundberg fångar mig med sin historia, sina Svensson-karaktärer som egentligen inte alls är särskilt Svensson av sig när allt kommer omkring och sina utsökta "bad guys", som är så väl beskrivna att de blir levande för mina ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar