Min älskade bokklubb

Ikväll har jag hållt i bokklubbsträffen. Det bjöds på fika i form av te och bake off bröd med pålägg samt apelsinklyftor. Lite C-vitamin såhär på vintern är aldrig fel. Jag hade tänt alla ljus i vardagsrummet och hallen så stämningen var sådär vintrigt mysig i de delar av lägenheten mina kära bokklubbsvänner befann sig i. Vi är fem stycken i gruppen och uppslutningen är mycket god. Om någon inte kan komma så föreligger alltid goda skäl. Genom åren är det medlemmar i gruppen som har kommit och gått, men en stomme på två personer som var med och startade gruppen är fortfarande stabila deltagare. Jag kom in nåt halvår eller nåt år efter att bokklubben startade tror jag. Att gå med i bokklubben är ett av de bästa besluten jag har tagit! Vi ses cirka en gång per månad, alltid klockan 19. Vi turas om att upplåta vårt hem för dessa träffar och den vi är hos bestämmer vilken bok vi ska läsa till nästa gång. En regel vi har är att boken ska vara i pocket för att det inte ska bli för dyrt, vilket var mycket bra då man var student och levde snålt. Jag har i och med bokklubben också insett fördelarna med pocketböcker: de väger nästan ingenting och tar i princip ingen plats i väskan. Jag brukar gardera mig med två till tre bokval när det är min tur eftersom jag inte har varit med under hela tiden och inte vet vad de har läst under min frånvaro. Det är också bra utifall att någon utanför bokklubbsböckerna redan läst den man valt ut. Sen så tar det förstås bort pressen från mitt eget val. De andra får lägga in sin veto i mina urval och jag ska ju ändå läsa böckerna någon gång, så för mig spelar det mindre roll. Dagens val föll på Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. En klassiker och Selmas debutroman.

Det känns som att det här med att läsa böcker blir allt ovanligare. Jag känner personligen bara till tre stycken bokklubbar i min bekantskapskrets och det är med min egen inkluderad. Varför är det så att läsning och social samvaro kring läsning är så ovanligt? Att läsa är stimulerande, man får för en stund försvinna till en fiktiv verklighet och uppleva det karaktärerna upplever. Själva träffarna är en underbar social tillställning, som inte alls behöver vara avancerade att ordna.

Det härliga med min bokklubb är hur upplyft jag blir varje gång, oavsett hur trött jag är innan och hur mycket jag bara vill dega i soffan hemma på grund av den tröttheten. Diskussionerna brukar gå höga, antingen kring boken eller kring livet i allmänhet. Ibland blir det mycket bokprat och ibland ligger fokus på helt andra samtalsämnen. Vi är fem mycket olika personligheter i gruppen som under andra omständigheter säkert aldrig skulle ha träffats och lärt känna varandra, men som genom bokklubben har förenats för livet. Vi är inte lika gamla och lever inte i samma livssituationer. Vissa har familj och barn, andra inte, vissa bor i mindre orter och vissa i stan. Men tillsammans har vi bara så otroligt mysigt och trevligt varje gång och det finns en värme och öppenhet i gruppen som får mig att må gott varje gång vi ses.

Vad jag med denna lilla text vill förespråka är att alla sociala och bokintresserade varelser ska gå med i en bokklubb. Gör någonting bara för dig själv, det är du värd!
Jag proklamerar: Mer tid för bokläsning!!! Att läsa är att leva lite extra!!!

Svinuppdatering

Vad hände egentligen med min oresonliga rädsla och min obeslutsamhet kring huruvida jag skulle ta den förbenade sprutan? Här kommer svaret:

Efter många om och men och överväganden fram och tillbaka kom jag fram till att det väl var lika bra att ta den där sprutan som alla, inklusive jag själv, talade om. Sagt och gjort. Jag hade fått en kallelse, så jag visste mellan vilka tider och vart jag skulle ta vägen. Men nu går vi händelserna i förväg...

Jag hade verkligen pratat med ALLA och frågat om de skulle ta sprutan samt varför eller varför inte. Jag kunde inte bestämma mig. Tillslut, eftersom jag inte kände mig klokare i mitt beslutstagande trots alla diskussioner med människor i min omgivning, ringde jag min käre far vars råd och rön jag tar på största allvar. Det visade sig att min pappa redan hade tagit sprutan! Jag kände mig helt oförberedd över denna nyhet och hade snarare förväntat mig att jag i min far skulle få medhåll om att ta den där sprutan skulle vara helt onödigt. Pappa har nu inte världens stabilaste hälsa, så jag tänkte i mitt stilla sinne att det måste vara här anledningen låg till varför han lät någon ge honom vaccinet. Så jag frågade honom om han hade tagit sprutan oavsett om han inte hade haft lite ostabil hälsa. Svaret kom snabbt och slog hårt - JA!

Efter samtalet med fadern var mitt eget motstånd nedbrutet. Jag avgjorde på studs att jag skulle ta sprutan och slutade vela kring beslutet. Tänk vad mycket tid och tandgnissel jag hade sparat om jag bara hade rådfrågat min pappa tidigare!

Nu kommer vi då till själva sprutdagen i berättelsen. Jag våndades hela dagen och kom sedan på eftermiddagen när jag hade slutat jobba till platsen min vårdcentral hade sett ut som injektionscentral nr 1. Kön var låååång! Under hela tiden tänkte jag för mig själv; Jag är för sjuttsingen en vuxen människa och jag ska klara av detta! Det tog en evighet att bara ta sig in innanför dörrarna! När jag väl gjort det drog jag en suck av lättnad, nu skulle det snart vara över - men sucken fastnade i halsen då jag såg att kön på insidan var lika lång som på utsidan! Totalt tog det över en timme innan jag var på plats i en stol och faktiskt fick den fruktade sprutan med vaccin.

Hur gick det? Undrar du säkert. Jodå, jag fick inte total panik och jag hanterade det som en vuxen individ. Jag sa till sköterskan att jag tyckte detta var otroligt obehagligt och så tittade jag bort. Jag såg överhuvudtaget inte till sprutan, vilket kändes skönt. Sprutan däremot kändes inte skön, den gjorde ont! Ok, jag överlevde det med. Inte så farligt.

Efteråt då? Blir väl din nästa fråga. Jag blev inte sjuk, fick feber eller frossningar eller nånting. Jag fick ont i armen i 3-4 dagar efteråt. Dagen efter, nån gång på tidig eftermiddag blev jag otroligt trött minns jag. Sen om det är relaterat till vaccinet, det kan jag ju inte svara på direkt. Hörde från en kollega att det är de som behöver vaccinet, de med sämre immunförsvar, som faktiskt blir sjuka efteråt. Om det stämmer betyder det att jag tog vaccinet i onödan. Men, men, jag fick chansen att inför mig själv känna mig modig, för jag utsatte mig för en av mina värsta fobier och klarade av det helt utan problem i princip. Jag är faktiskt stolt över mig själv! Snipp snapp snut, så var denna vackra saga slut!

Svininfluensan

Vaccinera sig eller inte, det är den stora frågan. Alla pratar om det, på jobbet, bland vänner, på facebook. Jag är själv tudelad. Har en helt oresonlig rädsla för nålar och allt vad sprutor heter. Blir kallsvettig och känner den enorma smärtan jag kommer att få redan innan. Lider ända in i själen när någon ska sticka mig med en nål. Usch, nej jag vill inte. Dessutom, hur vet vi att det kommer att bli en sån enorm epidemi av denna influensa egentligen? Galna kosjukan och fågelinfluensan pratades det massor om och hela samhället förfasades över hur vi alla skulle dö som flugor av detta nya hemska. Nu är vi där igen. Har de rätt, eller? Kommer svininfluensan att svepa över Sverige som en ny variant av pesten och ta majoriteten av de utsatta med sig i fallet? Jag tvivlar, men vad vet jag egentligen. Jag har ingen medicinsk utbildning, ingen kunskap i influensans olika turer. Jag har inte läst allt som går att läsa om sjukdomen, utan har snarare försökt undvika det för att jag inte vill ta tag i beslutet om vaccinationen. Men nu närmar det sig, beslutet... I veckan fick jag ett brev från min vårdcentral. Nästa vecka är det dags... Om jag nu bestämmer mig för att genomföra det... Obeslutsam, tudelad, i uppror inom mig. Vaccination... Do or die?

Twilight

Ikväll såg jag filmen Twilight för tredje gången på mindre än en vecka. Jag är helt begeistrad. Det var länge sedan jag kände så inför en film, att jag liksom bara vill se den igen och igen och igen, fastän jag precis tittade på den. När jag var mindre var det Dirty Dancing och Pretty Woman som drog mig in i sin värld så enormt att jag inte ville lämna den, så att jag ville tillbaka till den hela tiden. Tror inte jag har sett en enda film sedan dess som har fått mig att känna så. Visst finns det fantastiska filmer som jag vill se igen, men inte så mycket att jag vill återgå till menyn på min dvd och trycka på play så fort filmen övergår till eftertexterna.

Jag vet inte riktigt vad det är med denna film som frammanar dessa känslor ur mitt inre? Det är inte den bästa film jag någonsin har sett, men den har någonting som fångar mig in i själen. Kanske har det att göra med känslan, stämningen i filmen, den intensiva kärleken som man själv drömmer om att få uppleva, mystiken, den återhållna åtrån som bubblar under ytan. Det är nåt med sättet den är filmad i kombination med musiken kanske. Ja, jag kan inte sätta fingret på endast en enda punkt som får mig att känna som jag gör, men jag absolut älskar denna film! Längtar tills jag får tillfälle att se den igen!!! Kanske redan imorgon?

Slarver

Jag brukar alltid vara väldigt noggrann och ordningsam, har inte sönder saker eller tappar bort saker. Minns en gång när jag var liten. Vi hälsade på hemma hos min faster. Dom hade en jättefin porslinsdocka som satt på en byrå med ljusblå klänning och mörkt, lockigt hår. Jag tyckte den var så vacker och jag ville så gärna röra vid den. Min faster såg väl det och sa att jag kunde leka med den, för hon visste att jag skulle vara rädd om den. Jag blev så glad och stolt och lekte med stor försiktighet med porslinsdockan.

Spola framåt. Nutid. Idag... Jag hittar inte den j-la sladden till kameran! Minns inte heller var jag såg den sist! Har jag glömt den hos min pappa sist jag var där? Den ligger inte i lådan där den ska vara. Jag har letat flera gånger. Hur sjuttsingen ska jag få in bilderna från kameran till datorn om jag inte har en sladd däremellan?! Jag har letat på en massa möjliga och omöjliga ställen, men ingen sladd...

Vart tog den noggranna lilla flickan vägen? Ingen som vet, ingen som vet...

Göra nåt vettigt

Trött, mätt, lat ända in i själen. Allt jag vill göra är att se en film eller möjligtvis zappa lite på tv:n. Sambon säger: nej, gör nånting vettigt istället. Jag säger nej till vettigt just nu! Jag vill inte läsa en bok, kamma min katt, ringa en vän, organisera mina papper. Ikväll säger jag NEJ till allt vettigt! Jag skulle kunna tänka mig lite choklad till mitt sinnesslöa tittande på dumburken, men där drar jag faktiskt gränsen! Alla dagar måste inte vara produktiva, jag måste inte vara duktig alltid! Inte för att jag är det, men just idag känns det viktigt att poängtera detta, för jag vill, vill, VILL INTE göra nånting vettigt över huvud taget! FATTA!
That's all I have to say about that. So there...

En osocial jävel

Ja, det är just vad jag är och faktiskt har varit rätt länge nu tyvärr... Vad beror det på kanske du frågar dig? Vad ska jag säga? Ska jag gå i försvarsställning och säga att jag mellan jobb och trötthet inte hinner? Jo, det stämmer väl in på sina bitar. Eller ska jag skylla på att mina vänner inte hör av sig till mig längre? Visst stämmer väl det in ganska bra. Men, från början, kan det vara så att det är jag själv som har gjort mig otillgänglig genom att avböja förslag, genom att distansera mig från dem, genom att inte höra av mig till dem? Kanske är det så? Jag vet inte, jag minns faktiskt inte? Som det är nu känns det väldigt tråkigt och ensamt, som att jag inte är en viktig person i deras liv. Men, kanske har jag mig själv att skylla för den situation jag befinner mig i? Jag är dålig på att höra av mig och bestämma tillfällen att ses, det vet jag. Jag föredrar att vara hemma och ta det lugnt framför att behöva åka iväg och hitta på en massa grejer, det vill säga att anstränga mig. Och att anstränga sig, är det inte en grundförutsättning för vilken relation som helst? Ingen relation fungerar självmant utan ansträngning från dem som är i relationen. När det kommer till kärlek känns detta självklart, så varför inte detsamma när det gäller vänskap? Även vänskap kräver energi och arbete från dem som kallar sig för vänner. Betyder detta att jag inte längre har några vänner kvar? Har jag i min bekvämlighet reducerats till en bekant istället för en vän i deras ögon? Det hade ju förklarat varför de inte hör av sig till mig längre, för en bekant behöver man inte hålla sån regelbunden kontakt med. En bekant träffar man vid speciella tillfällen och någon gång då man springer på varandra på stan.

Denna egenterapi har fått mig att inse att jag behöver investera i vänskap för att få vänskap tillbaka. Förhoppningsvis är det inte försent för mig att återvända från att vara en bekant till att vara en vän och förhoppningsvis kan jag undvika att falla tillbaka i den bekvämlighet som stjälper mig.