Ensamma

Idag började sambon jobba igen efter lille Modigs födelse. Trist och vi saknar honom. Får inte mycket gjort idag känner jag. Modig har varit lite kinkig och inte velat sova så mycket. Nu har han dock somnat in. Lite matkoma så kommer go sömn garanterat.

Ska försöka passa på att ta tag i lite grejer nu som behöver göras. Lite tvätt kanske och en dammsugning av golven hade inte skadat. Behöver baka lite också till ett event på söndag. Veckovill som jag har blivit på senaste hade jag ingen koll på att det var nu på söndag det skulle ske. Sen hade jag tänkt att jag skulle fixa kvällsmat tills sambon kommer hem från jobbet också, fniss, lite smak av hemmafru liksom. Inte riktigt min grej, men nån gång kan det ju vara gött att ta hand om min älskade litegrann.

Mr D behöver sin promenad också. Fast då måste Modig ha lite mer kläder på sig och jag vill inte väcka honom nu när han äntligen har kommit till ro. Mr D får vänta en liten stund och som den fantastiska hunden han är, är detta inget problem.

Japp, dagen tickar på och jag ska sätta igång med nåt nu.

Välkommen Modig!

Det blev ingen lång väntan för mig efter det senaste inlägget. Vid 14-tiden på onsdagen åkte vi in till förlossningen, men inte innan vi tog en tripp förbi Familjerättsbyrån som skedde något tidigare än den bokade tiden, turligt nog. Kl 21.12 föddes han, vårt lille mirakel, världens finaste Modig (som jag kommer att kalla honom här på bloggen). Det var en ganska snabb förlossning har jag förstått, även om jag själv tycker att det var fullt tillräckligt och i överkant. Roligare saker har jag ju varit med om. Fast den person vi fick ut av det hela är ju helt fantastiskt!

Kroppen gjorde det den ville under förlossningen. Jag kände inte att jag kunde styra processen alls. Modig fick tillslut hjälpas ut med sugklocka efter ca 2 timmar av alltför korta krystvärkar, då jag var helt slut och skrek åt dom att "ta ut den" (vi visste ju inte om det var en pojke eller flicka). Det var tur det, för lille Modig var väldigt medtagen då han väl föddes. Han var alldeles grå-blå och lealös, sa inte ett ljud. Jag sprack lite och blev hög på lustgas när de sydde mig, men sambon hade koll på vad som hände med Modig. Han fick andas i en mask som skulle ge lungorna motstånd, träna upp dem liksom och dom drog honom i armar och ben för att se när han slutade vara så lealös. Tillslut skrek han i alla fall! Sambon fick sätta på första blöjan och kläderna. Vi blev kvar på förlossningen över natten eftersom det inte fanns några lediga rum på BB där vi hamnade eftersom Modig varit så medtagen. Vi hade ju helst velat hamna på familjerummen, där sambon hade kunnat sova kvar, men Modig behövde mer tillsyn än vad man har där.

När vi var på BB upptäcktes det att Modig har gulsot och att hans bilirubin-värden var alldeles för höga. Han fick sola och vi blev kvar extra länge på BB. På söndagen fick vi äntligen åka hem! Det var en fantastisk känsla! Jag bara ville ta mitt barn med mig hem för att aldrig återvända, men redan på måndagsmorgonen var vi tillbaka för de skulle ta ett nytt blodprov på Modig och kolla hans bilirubin-värden.

Värdena hade stigit och vi blev inlagda på neonatal för intensiv-solning. Jag blev helt förstörd. Grät floder och oroade mig för Modig, amning, anknytning m.m. Efter 6 timmars solning i sträck och ytterligare ett blodprov hade värdena börjat sjunka. Vi blev kvar och solade tills på onsdagen då ytterligare ett blodprov visade på sjunkande värden. Underbar känsla att få åka hem! Vi var tillbaka på fredagen igen för ytterligare ett blodprov. Nu hade värdena stigit. Tydligen brukar de göra det när man stänger av lamporna, men vi blev ändå oroliga. Fick ytterligare en tid på måndagen för ännu ett blodprov, men behövde inte läggas in igen eftersom värdena inte var så höga att de krävde solning. På måndagen kom vi dit igen. Den här gången hade bilirubin-värdena sjunkit och visade att allt går på rätt väg! Ingen ny tid för blodprov bokades in!

Vid det här laget hade vår lille älskling tagit 8 blodprov i händer och fötter, plus extra-stick när vissa inte lyckades med provtagningen eller ett stick inte gav tillräckligt med blod. Han har varit superduktig varje gång, mycket duktigare än mamma som har nålskräck. Därav namnet Modig. Ett namn som inte sambon gillade och som vi inte ska döpa honom till, men som jag kan använda här istället.

Är det inte fantastiskt hur den personen som har huserat inuti en i 9 månader känns så overklig och sen, väl ute hos oss, är så självklar i ens liv? Så var det för mig i alla fall. Livet har tagit en ny riktning. Modig har anlänt.

Vattenavgång eller flytningar?

Nu känns det som att jag kommer in på ett ganska intimt ämne här, men so what. Vill du inte läsa, så gör inte det. Imorse skedde en förändring. Bra att veta förresten är kanske att jag är gravid i vecka 39+2, dvs bakningen är klar och redo att tas ut ur ugnen när som helst. Vi bara väntar. Förändringen handlar om flytningar, om det nu är det det är. Jag har nu extremt rikliga flytningar, genomskinliga, som gärna kommer när jag reser mig från sittande men även kan komma helt apropå. Det kommer liksom sipprande/rinnande i 3-4 omgångar innan det avstannar. Har också en lite molande känsla i nedre delen av magen sedan en liten stund tillbaka som kommer och går.

Ringde Barnmorska Direkt, som först sa åt mig att ringa förlossningen, men sen lyssnade på vad jag sa och kollade i journalen. Hon tyckte jag kunde avvakta, eftersom det låter som att det kan vara flytningar, men att jag ska hålla det under uppsikt. Visserligen sa jag inget om den molande värken, för den kom sen. I alla fall. Om det avger en sötaktig, intim doft kan det vara vattenavgång eller om det blir en konstig färg på det, typ grönt eller nåt, ska jag kontakta förlossningen så att dom får kolla om det är vattenavgång eller ej.

Jag känner mig bekväm med att avvakta, för vi ska in till Familjerättsbyrån idag och skriva på papper om faderskap och gemensam vårdnad. Sent ute enligt damen vid tidsbeställningen, hehe, men det vore skönt att få det avklarat. En sak mindre att göra efter att Krabaten har anlänt.

Lite förberedande åtgärder om det skulle läcka utanför med vad det nu är för nåt som läcker: jag sitter på filtar i nya soffan och jag ska ta med ett av skydden vi köpte för bebissängens madrass att lägga på sätet när vi åker bil. Vill ju inte ha läckage vare sig i soffan eller i bilen.

Jahapp, då var det bara till att avvakta lite då.

Ska man vänta tålmodigt nu?

Jaha, nu går vi här i väntans tider. Idag är jag i vecka 39+0. Jag är inte bra på att vänta tålmodigt när det är på obestämd tid. Jag vill ha ett fast datum - då kommer Krabaten, men se nej, den gubben går inte. Här är bara till att vänta.

Eftersom jag är en sån person som planerar min tillvaro efter almanackan så tycker jag det blir jobbigt att alltid behöva preliminärboka grejer nu eftersom jag inte vet om jag kan eller om jag ligger på BB nånstans och krystar för fulla muggar precis då när jag egentligen ska göra nåt annat. Tidigare, då jag hade fullt upp på jobb och vi inte alls hade kommit iordning i lägenheten, då hann jag inte med att fundera över Krabaten så mycket. Då ville jag bara att den skulle vänta med att komma tills efter det stora projektet var avslutat, sen tills efter påsk då min familj kom på besök och sen tills efter soffan hade anlänt. Nu har allt det hänt, så nu kan den komma egentligen. Fast det vore ju bra om vi hann in till Familjerättsbyrån på onsdag först förstås och skriva på papper som bekräftar att det är min älskade sambo som faktiskt är pappa till Krabaten. Sen är det ju bokklubb på torsdag och på söndag ska jag träffa syster yster och prata bröllop. Nej, ska jag hela tiden vänta på nästa och nästa grej som händer innan Krabaten tittar ut så blir det aldrig tillfälle. Lika bra att få det överstökat enligt mig. Men som sagt, det är ju ingenting som jag själv styr över.

Nu skiner solen ute. Klockan är snart halv ett. Magen kurrar. Dags att äta lite rester från gårdagens lasagne, ta en promenad med mr D och försöka att inte fundera så mycket över när Krabaten egentligen har tänkt anlända till verkligheten. Tålmodighet är en dygd heter det ju. :P

Får man vara en dålig förlorare?

Spelade Monopol med sambon nyss och blev totalt krämad. Jag gav tillslut upp och då kunde jag inte betala hotellet jag hamnat på, oavsett om jag intecknade min resterande gata (resten var redan intecknade) och gav honom mina få tillgångar i kontanter.

Nu till saken. Jag är en dålig förlorare. Jag älskar att spela spel och att vinna, men jag hatar att förlora. Speciellt om det är till någon jag tycker mycket om (såsom föräldrar, sambo etc). Spelar jag spel med kompisar kan jag förlora med värdighet, men annars inte så värst. Nu ansträngde jag mig visserligen och sambon tyckte t.o.m. att jag behärskade mig mycket. Det var inte alls som tennisepisoden i Turkiet då jag blev skitförbannad för att jag inte kan spela tennis, typ alls.

Min tanke nu då: Får man vara en dålig förlorare som förälder? Sätter man inte ett riktigt dåligt exempel för sina barn då? Ska man spela snällt när man spelar med sina barn och "låta dem vinna"? Eller bör de få lära sig att förlora genom livets hårda skola (som jag gjorde)? Nån med erfarenhet som vill rådge?

Stockholm rosé av Sophia Wolf Lösnitz

En bokklubbsbok som jag läste bara för att det var just en bokklubbsbok. Det här är ingen bok som jag skulle ha valt att läsa på egen hand och ingen bok som jag rekommenderar, snarare tvärtom.

Karaktärerna är ytliga och det enda de gör är supa, undvika att äta, shoppa, ha sex, snorta kokain och tycka synd om sig själva. Destiny, huvudpersonen, har ingen egen vilja. Förstorar brösten när ett ragg erbjuder det som present, fast hon egentligen inte alls tänkt göra det. Hon trånar hela tiden efter ett ex som lämnade henne på deras förlovningsfest utan att säga nånting. Hon har inget driv. Jag blev bara trött när jag läste boken och kunde läsa max två kapitel i rad innan jag föll i sömn.

Det enda upplyftande var intrigerna kring Destinys ragg då det uppdagades att han hade fru och fyra barn, vilket han lämpligt nog glömt att nämna. Den här situationen lämnades dock utan djupare analys, precis som resten av boken. Först på slutet då kompisen Tessan tar en överdos känns det som att Destiny får sig en tankeställare och eventuellt börjar ta tag i sitt liv och hon inser också (äntligen) att exet är en stor skit som hon inte längre vill ha. Men som resten av boken går som sagt ingenting på djupet. Det skrapas knappt på ytan faktiskt och hela boken lämnar mig oberörd. Det känns som tidsslöseri att ha läst den, men jag kan i alla fall diskutera mina åsikter om den på nästa bokklubbsträff.

Lagerhyllsproblemet

Vi köpte ju lagerhyllor på Jula för att ha i klädkammaren och förrådet en tid tillbaka. Riktigt smäck var det! Byggde ihop en och lämnade tillbaka de andra två, vilket ledde till att vi var två lagerhyllor kort. Var in på Ekohallen i den svängen för att kolla nåt annat och såg då att de också hade lagerhyllor. Nu minns jag inte priset på dem, men de var likvärdiga prismässigt som de vi köpte på Jula. Köpte två hyllor med lite oro i magen för att vi skulle få samma smäck som på Jula. Skillnaden med dessa, som jag inte vet om man kan se på bilden, är att de är mer rejäla i både hyllplan och profiler, extremt enkla att bygga ihop (tog kanske 10-15 min max). Allt som behövdes var en gummiklubba och så använde jag en träbit mellan klubban och profilerna. Sambon fick hjälpa mig att hålla när den övre delen skulle på, men annars gjorde jag det själv. Inga metalldelar som vek sig här inte, inga förgjorda hål som var för små. Man fick inga oljefläckar på sig. Hyllan känns fräschare, stadigare och den är mycket snyggare än smäcket från Jula (för att vara en lagerhylla då). På det hela taget så är jag mycket, mycket nöjd med detta inköp som numera står i klädkammaren och bär upp lite ordning och reda åt oss! Nu ska vi bara ta oss tid att sätta ihop hyllan i förrådet också och få lite ordning och reda där med.