Jag hade ganska höga förväntningar på den här boken, men blev tyvärr besviken. Den fångade mig inte känslomässigt. Jag tyckte händelserna liksom räknades upp, utan större inlevelse. Det var ungefär som boken Pojken som kallades Det. En hemsk historia berättas, men den griper mig inte på grund av sättet den är skriven på. Vissa böcker får mig så engagerad att jag liksom lever med i boken. Det är detta jag gillar. Zinat Pirzadeh lyckas inte med det.
Boken handlar om Shirin som växer upp som enda dottern i en bullrig, iransk familj i Zadrabad. Sen kommer revolutionen och allt förändras. Shirin har svårt att anpassa sig till de restriktioner som sätts för kvinnor och gifts så småningom bort mot sin vilja.
Kapitlen i boken där man får läsa om Shirins uppväxt varvas med korta stycken i kursiv stil där man förstår att hon tänker rymma från sin man tillsammans med deras tvååriga dotter. Det är dom korta styckena i kursiv stil som fångar mig mest. Det hade jag velat veta mer om. Det hade Zinat kunnat utveckla. För där kommer mer känsla och mystik in. Sen tyckte jag också att det var ett abrupt slut på boken. Jag ville veta mer om vad som hände sen.
Egentligen hade jag velat rekommendera den här boken och visst går den att läsa för den är inte dålig. Men den är inte så pass bra att jag vill säga att du inte får missa att läsa den. Tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar