Läste Marcus Birros krönika imorse, om livets förgänglighet och hur viktigt det är att visa dem man älskar att man älskar dem både i ord och i handling.
Han slår huvudet på spiken i sin krönika. Det här är något jag lärde mig efter att min obiologiska mamma dog i cancer år 2010, men något jag sedan har tappat bort i det hektiska livet som har passerat sedan dess. Drygt 3,5 år har gått sedan hon dog och jag är nästan tillbaka där jag var innan. Jag är nästan lika dålig på att höra av mig till mina nära och kära som innan.
När jag reflekterar över min tillvaro blir jag ledsen. För jag ser inte skogen för alla träden. Jag prioriterar fel i vardagen med alla måsten som ska hinnas med och jag vet inte hur jag ska kunna hinna med allt. På jobbet jagar jag minuterna för att få mer tid med Modig efter dagis. Men när jag väl är hemma är det så mycket praktiskt som ska hinnas med innan han somnar att jag inte tar mig tid att ägna mig åt honom och visa honom hur viktig han är för mig.
Samma sak med maken. Ibland kan det gå dagar utan att vi har pratat ordentligt med varandra och gett varandra en ordentlig puss och kram.
Och dagarna går, dom rinner undan som vattnet i sanden, och jag springer, rusar på genom livet som om jag hade vargen i hälarna. Varför springer jag? Mitt minutjagande på jobbet skulle ju ge mig mer tid till Modig, och till maken. Men i verkligheten ger det mig bara mer tid till alla måsten.
Jag skriker till mig själv: Sakta ner! Njut av tiden med dem du älskar! Du missar ju det du ville prioritera! Jag inser att jag måste försöka ändra på mitt sätt att ta mig igenom livet, för annars kommer jag att missa det mellan allt jobb och all tvätt, disk och matlagning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar