Stanna upp och njuta?

Själv kan jag knappt fatta att julen står för dörren och att december börjar imorgon. Jag skulle ju passa på att njuta av sommaren i år, men sen helt plötsligt var det höst. Löven började trilla av träden. Och nu december. Julklappsstress. Pynt. Ljus som lyser upp i mörkret. Nu ska man ju njuta av det här. Glömmer. Tiden springer förbi mig. Nu är snart våren här igen.

Jobb, jobb, jobb

Ja, nu närmar det sig med stormsteg. I januari återgår jag till mitt arbete och maken stannar hemma med Modig i 8 månader tills det är dags för dagis och grejer. Tycker INTE att det är särskilt roligt och lockande att börja arbeta igen. Vill ju bara vara hemma med min lille älskling! Häromdagen förberedde jag mitt schema för de första veckornas jobb och idag kom jag på mig själv med att tänka på jobbet, på vad jag ska göra när jag kommer tillbaka, hur jag ska planera våren. Inte bra, det hindrar mig från att njuta av min sista tid som föräldraledig.

Oregelbundna tider, here I come. Vill inte längre arbeta kvällar, nätter, helger. Men eftersom jag trivs med mitt arbete och mina kollegor har jag under föräldraledigheten velat fram och tillbaka huruvida jag skulle söka nytt jobb. Beslutet är fattat nu. Vill verkligen inte vara borta från min familj såna tider på dygnet. Så därför söker jag nytt jobb, på dagtid. Sökte fyra stycken idag och har sökt fyra stycken tidigare. Jag tvivlar dock på att jag kommer att kunna hitta nåt nytt jobb innan januari, utan räknar med att återgå till mitt gamla jobb till att börja med. Kommer dock att försöka fortsätta söka. Man ska ju inte ge upp även om konkurrensen är hård. Häromdagen ringde jag angående ett jobb jag hade sökt för att kolla så att de fått in min ansökan ordentligt. 300 st hade sökt det jobbet. Vad är oddsen att lilla jag får det?

Känner att jag deppar ner mig lite i det här och märker att jag inte riktigt tror på mig själv och min awesomeness. Måste hitta tillbaka till mitt yrkesmässiga självförtroende. Under tiden. Söka, söka, söka...

Som hund och katt

Mr D och Mr T visar här att det spelar ingen roll vem man är eller var man kommer ifrån. Kärlek och vänskap övervinner allt!

Rayman Origins

Till makens stora glädje så har jag äntligen hittat ett spel till vår X-box som jag tycker är kul och som jag faktiskt klarar av!

Ok, jag tar det från början. Maken: data- och tvspelsnörden som har spelat sedan unga barnsben och hajar grejen. Jag: spelade Super Mario Bros (vet inte vilken version) på Nintendo hos nån kompis när jag var liten och ägde faktiskt ett Donkey Kong som jag spelade på ibland. Hm, vi spelar i lite olika ligor jag och mannen min.

Jag har testat lite olika spel med mannen. Halo till exempel. Fattade ingenting. Sprang omkring och var helt vilse, sprang in i väggen, sköt upp i taket, tappade bort min medspelare (maken) med mera. Det var ingen vacker syn och jag blev frustrerad och irriterad av att jag ingenting fattade. Så då bytte vi till Lego Batman. Blev inte bättre, ok jag kunde göra lite få saker, men jag tyckte inte att det var kul för det gick rent ut sagt kasst för mig.

Vi började diskutera tv-spelandet och jag mindes tillbaka till den gamla goda tiden och att jag gillade att spela Super Mario Bros. Plattformsspel! Lösningen på problemet! Man kan bara gå åt två håll, höger eller vänster. Så när jag överraskningsshoppade spel till maken frågade jag i butiken om det fanns några bra plattformsspel nuförtiden och killen tipsade mig om Rayman Origins. Köpte det inte då, men efter många tankar och diskussioner om huruvida vi skulle satsa på det spelet (det handlar ju bara om att vi ska kunna spela nånting tillsammans egentligen, annars får maken alltid spela själv), så beställde vi det på CDON och till ett nedsatt pris dessutom.

Så kom spelet. Vi testade. Så himla roligt det var! Jag levde mig in i det och klarade mig faktiskt hyfsat bra. Dessutom är karaktärerna så sjukt söta! Jag var det stora, tjocka, blå monstret och maken var fågeln.

Så till alla er tv-spelsnördar som lever tillsammans med nån som inte har spelat tv-spel sedan Super Mario Bros på 80-talet, köp det här spelet! Det är en hit!

Vilken dag

Dagen började tidigt. Jag kom igång före klockan 8 med tvätt och den dagliga dammsugningen. Tänkte nu ska den där tvättkorgen tömmas minsann! Och sängen ska bäddas ren och handdukarna tvättas! Så i eftermiddags strax efter att jag hade stoppat in den sista tvätten i maskinen gick jag förbi sovrummet och tittade till Modig som nyss hade somnat i vår renbäddade säng. Han var vaken igen. Jag tog nåt steg närmare och ser hur det bara bubblar upp kräk ur hans mun! Skyndar fram och vänder honom på sidan så att han inte kvävs av alla spyor som väller fram. Han är täckt i kräks, i sängen är en stor pöl med kräk och min hand och arm splattas ner när jag håller honom. Blir helt darrig, det är hur mycket kräk som helst och det känns som om det bara kommer mer och mer.

Vid 5 tillfällen har han förut kräkts i stora mängder. I vanliga fall är han ingen kräkunge, därför reagerar jag när det väl händer och så kraftigt också. Frågade om det på BVC när jag var där i förra veckan. Det finns liksom inget mönster i kräkningarna heller. Då sa dom bland annat att det var viktigt att se till så att han får i sig vätska när han har kräkts. Därför ammade jag honom efter att han fått av sig alla nedkräkta kläder och fått på sig en pyjamas. Det kom upp efter en liten stund. Blev nog för mycket för nära inpå. En stund senare kom det galla också, då fanns det inte längre något kvar i magen.

Sjukvårdsupplysningen sa att vi skulle avvakta, så det har vi gjort. Han har inte kräkts nåt mer. Vi gav honom lite, lite vatten i taget först och sen fick han amma, fast bara litegrann ca 1 gång per timme, sen en gång i halvtimmen. Strax innan han somnade (senare än vanligt) fick han amma ett par omgångar lite längre stund så att han skulle klara sig över natten, för han var hungrig då, det märktes.

Under kvällen hade jag uppsikt över Modig samtidigt som jag tvättade 4 maskiner till. Täcket, madrasskyddet, lakanen, kläderna. Det blev 14 timmar med tvätten idag, suck...

Nu hoppas jag bara att han fortsätter att må bättre, för usch vad jobbigt det är när han mår dåligt! Jag känner mig så hjälplös och orolig och som vanligt rusar tankarna iväg med mig till det värsta stället och jag förstorar upp allt och inbillar mig saker. Som tur var är min man inte samma typ av oroare som jag. Han menade på att barn blir sjuka och kan bli jättesjuka, så är det. Kort och koncist, inte särskilt oroad. Han får ner mig på jorden ibland när oron tar överhanden. Tack och lov.

Tips till köket

För flera år sedan gjorde jag och maken (då sambon) två inköp till köksutrustningen som vi verkligen inte har ångrat sedan dess! Vi köpte en stekpanna och en traktörpanna ur Jamie Olivers serie hos Tefal. Fortfarande, ca 3-4 år senare fungerar de utmärkt och har inte en enda skråma trots att de är välanvända. Jag har inte testat något annat stekdon som ens kommer i närheten av kvaliteten på dessa produkter och jag är supernöjd! Skulle jag investera i fler stekdon så skulle jag absolut vilja hålla mig till samma märke! Snygga är de också, med en liten röd prick som talar om när pannan är varm! Ville bara säga det.

Valpfrossa

I helgen var vi iväg och hälsade på 5 st fantastiska, små rottweilervalpar som var 9 veckor gamla! Jag älskar valpar! Dom är så söta, mjuka och dom luktar så gott! Fast den här gången hade jag svårt att njuta av det så som jag brukade göra förr. Den här gången var ju Modig med och valpar har en tendens att vilja gnaga på saker. Modigs viftande fötter var goda att ge sig på och ibland var det inte bara en valp åt gången utan två, tre stycken och jag fick liksom freda honom från dem så gott det gick. Ibland fick maken ta över Modig och då kunde jag njuta lite mer. Var dock hela tiden medveten om hur Modig hade det med valp-attackerna. Tillslut var alla valparna trötta efter allt ståhej och bus och somnade en efter en. Då kunde jag slappna av lite mer och stryka på den lille godingen som vilade i mitt knä.