Dagen började tidigt. Jag kom igång före klockan 8 med tvätt och den dagliga dammsugningen. Tänkte nu ska den där tvättkorgen tömmas minsann! Och sängen ska bäddas ren och handdukarna tvättas! Så i eftermiddags strax efter att jag hade stoppat in den sista tvätten i maskinen gick jag förbi sovrummet och tittade till Modig som nyss hade somnat i vår renbäddade säng. Han var vaken igen. Jag tog nåt steg närmare och ser hur det bara bubblar upp kräk ur hans mun! Skyndar fram och vänder honom på sidan så att han inte kvävs av alla spyor som väller fram. Han är täckt i kräks, i sängen är en stor pöl med kräk och min hand och arm splattas ner när jag håller honom. Blir helt darrig, det är hur mycket kräk som helst och det känns som om det bara kommer mer och mer.
Vid 5 tillfällen har han förut kräkts i stora mängder. I vanliga fall är han ingen kräkunge, därför reagerar jag när det väl händer och så kraftigt också. Frågade om det på BVC när jag var där i förra veckan. Det finns liksom inget mönster i kräkningarna heller. Då sa dom bland annat att det var viktigt att se till så att han får i sig vätska när han har kräkts. Därför ammade jag honom efter att han fått av sig alla nedkräkta kläder och fått på sig en pyjamas. Det kom upp efter en liten stund. Blev nog för mycket för nära inpå. En stund senare kom det galla också, då fanns det inte längre något kvar i magen.
Sjukvårdsupplysningen sa att vi skulle avvakta, så det har vi gjort. Han har inte kräkts nåt mer. Vi gav honom lite, lite vatten i taget först och sen fick han amma, fast bara litegrann ca 1 gång per timme, sen en gång i halvtimmen. Strax innan han somnade (senare än vanligt) fick han amma ett par omgångar lite längre stund så att han skulle klara sig över natten, för han var hungrig då, det märktes.
Under kvällen hade jag uppsikt över Modig samtidigt som jag tvättade 4 maskiner till. Täcket, madrasskyddet, lakanen, kläderna. Det blev 14 timmar med tvätten idag, suck...
Nu hoppas jag bara att han fortsätter att må bättre, för usch vad jobbigt det är när han mår dåligt! Jag känner mig så hjälplös och orolig och som vanligt rusar tankarna iväg med mig till det värsta stället och jag förstorar upp allt och inbillar mig saker. Som tur var är min man inte samma typ av oroare som jag. Han menade på att barn blir sjuka och kan bli jättesjuka, så är det. Kort och koncist, inte särskilt oroad. Han får ner mig på jorden ibland när oron tar överhanden. Tack och lov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar