Till min sambos försvar så måste jag väl börja med att tala om att vi ändå hjälps åt med mycket i hemmet, mer än de flesta antagligen om man tittar sig omkring bland vänner och bekanta. Jag kan definitivt se spökbajset (dammet) i hörnorna och välja att titta bort. Låta diskbänken svälla över av smutsig disk som jag inte har ställt där och bara ta bort min egen disk. I längden blir det dock tröttsamt. Om jag har varit bortrest nån dag, måste det då alltid se ut som ett bombnedslag i köket när jag kommer hem, med smulor på diskbänken och skräp i sinken? När den andra individen i relationen har ätit någonting under dagen, måste det då alltid stå minst en eller två saker kvar efteråt så att jag kan se vad och vart han har ätit? Är det nödvändigt att hans skitiga strumpor sprids längs golvet i sovrummet som små hoprullade bollar och dessutom fortsätter att behålla bollformen när de läggs i tvätten? Det handlar om småsaker kan man tycka, men småsaker växer och tillsammans blir de stora saker.
Så hur är vi jämställda frågar du kanske? Ett exempel är att vi alltid tvättar tillsammans. Fast om någon inte kan på den utsatta tiden så är det oftast han, och det är jag som måste driva frågan om vilken dag och tid då nästa tid ska bokas så till den milda grad att jag måste ta fram almanackan och be honom kolla sin. Gör jag inte det så glöms tidsbokningen bort. Det är jag som måste påminna om att det är dags att sortera sin smutstvätt. Det är jag som ofta går upp tidigare (om vi har en morgontid) och sätter i två maskiner innan tvättiden har startat för att fler kläder ska hinna torka i vårt undermåliga torkrum. Jag får påpeka för honom att kläderna behöver hängas snyggt och påvisa hur man ska göra detta. Exempelvis hade vi tvättid i fredags. Min sambo hade tenta den dagen, så jag tog över tvättningen och sa att han kunde fokusera på att plugga på förmiddagen så att han hann göra det innan han skulle åka iväg, för att slippa känna sig stressad. Jag tog hand om all tvätt, hopvikning osv (handdukar är det ändå alltid jag som viker). Sina egna kläder får han dock själv plocka undan. Varför ligger då hans rena strumpor kvar i soffan i en hög (för de ser likadana ut allihop så han får para ihop dem på egen hand) nu när det är söndag? På något underligt vis brukar jag alltid bli på dåligt humör då vi har tvättid, vad nu det kan bero på? Förslag någon?
Det är inom flera områden då vi är relativt jämställda, i jämförelse med andra (han kan t.o.m. tycka att han gör mer inom vissa områden, även om jag inte håller med). Grejen är dock att jag ofta behöver vara drivkraften för att något ska ske. Har jag funderat på maten? Nej, jag kom precis hem från jobb, men du har ju varit hemma i flera timmar efter skolan. Även fritidsbiten måste jag styra. Han funderar på att vi kanske borde träffa några vänner vi inte har sett på evigheter, men han kommer inte till skott att faktiskt göra något åt det utan att jag måste pusha honom, eller göra det själv. Vi vill se en föreställning och har pratat om att vi ska boka biljetter, men om jag inte bokar dem så hinner platserna ta slut, för han bokar inte.
I de 2,5 åren som vi har bott i vår lägenhet har jag under ca 1,5 år gått och våndats över att frysen borde avfrostas. Jag har nämnt det ett par gånger varje vinter, eftersom vintern är den ideala tiden att utföra sådana sysslor på pga att man kan ställa ut frysvarorna på balkongen under tiden. Tillslut gick det knappt att varken stoppa in eller ta ut matvarorna från översta hyllan, så mycket isbildning var det. Vem frostade av den? Jag, strax före jul. Vårt avlopp vid badkaret kloggar ofta igen så att det tillslut blir en smärre översvämning i badrummet. Jag har de senaste 1-2 veckorna lagt märke till att det börjar bli dåligt flöde när man duschar. Jag har väntat för att se om min käre sambo möjligen tänker agera. Än så länge har ingenting skett. Snart måste jag ta tag i det själv eller peka med hela handen att DU får göra det. När vi köpte hem 2 begagnade bokhyllor för att få plats med alla våra böcker var det bara jag som engagerade mig i att möblera om, sätta in böckerna i de nyinköpta hyllorna, samt organisera rummet. Kvar blev en liten hylla med oorganiserade datagrejer som min sambo skulle ta reda på, för data det är hans grej och den lilla hyllan skulle vi sedan bära upp på vinden. Nutid, det har gått ca 1 år. Hyllan står fortfarande kvar, orörd. Vi har pratat om att skaffa gardiner och gardinstänger till lägenheten sedan vi flyttade in. Jag har inte tagit tag i det, ergo vi har inga gardiner, inga gardinstänger heller för den delen. Need I say more?
Det heter ju att bakom varje framgångsrik man finns en kvinna. I den här diskussionen känns det uttalandet väldigt passande. Kvinnan som styr och ställer och mannen som gör vad han blir tillsagd, inte mer, men möjligtvis mindre. Som Gunilla påpekar i boken, det är ok om han glömmer eller inte tänker på att något behöver göras, men det är aldrig ok för henne att göra det. Den stora frågan är: "Vad kan man som kvinna göra för att undvika att hamna i projektledarfällan utan att för den skull framstå som gnatig och tjatig?" och "Är männen medvetna om att det är på det här viset?" Jag har inga svar på dessa frågor, men det är definitivt någonting som jag kommer att fortsätta att fundera över. Säkerligen kommer jag också att genomföra lite egna studier i ämnet här på hemmaplan. Man får ju prova sig fram, se vad som funkar och inte funkar.
/Relationens projektledare, alias Regeringen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar