Spelade Monopol med sambon nyss och blev totalt krämad. Jag gav tillslut upp och då kunde jag inte betala hotellet jag hamnat på, oavsett om jag intecknade min resterande gata (resten var redan intecknade) och gav honom mina få tillgångar i kontanter.
Nu till saken. Jag är en dålig förlorare. Jag älskar att spela spel och att vinna, men jag hatar att förlora. Speciellt om det är till någon jag tycker mycket om (såsom föräldrar, sambo etc). Spelar jag spel med kompisar kan jag förlora med värdighet, men annars inte så värst. Nu ansträngde jag mig visserligen och sambon tyckte t.o.m. att jag behärskade mig mycket. Det var inte alls som tennisepisoden i Turkiet då jag blev skitförbannad för att jag inte kan spela tennis, typ alls.
Min tanke nu då: Får man vara en dålig förlorare som förälder? Sätter man inte ett riktigt dåligt exempel för sina barn då? Ska man spela snällt när man spelar med sina barn och "låta dem vinna"? Eller bör de få lära sig att förlora genom livets hårda skola (som jag gjorde)? Nån med erfarenhet som vill rådge?
2 kommentarer:
Jag brukar alltid rädda min stolthet med att säga att jag lät dem vinna.
Kram Malin
Hihi, det är ett bra tips för en dålig förlorare!
Skicka en kommentar