Året var 2003. Jag hade vinterlov mellan mina första två terminer i Australien. Det var månadsskiftet juni/juli nån gång. Jag och föredettan (som jag flyttade till Australien med) var på en 9 dagars semester till Cairns med omnejd. Det var någon av de första dagarna på resan och vi strosade omkring i stan. Så gick vi förbi ett tatuerings- och piercingställe. Jag kommer inte ihåg vad det hette. Plötsligt slog det mig! Jag vill ha en piercing i näsan! Vi fortsatte strosa och under resans gång funderade jag på den tanken. Någon av de sista dagarna vi var där gick vi till det stället igen och jag skaffade min näspiercing och har aldrig ångrat mig.
Nu har det gått nästan 10 år. Häromdagen upptäckte jag att min piercing var borta! I vanliga fall brukar jag alltid märka när jag är på väg att tappa den, eller i alla fall märka när jag tappar den och då vet jag ju vart jag ska leta. Jag har alltid hittat den. Förutom den här gången. Jag har ingen aning om vart jag kan ha tappat den överhuvudtaget.
Den sista tiden, typ de sista månaderna har jag gått och småfunderat på den där piercingen. Tänkt att jag kanske skulle ta bort den, men velat vänta tills jag i alla fall har haft den i 10 år, ett decennium. Sen har jag tänkt att nej, men jag trivs ju med den. Den lyser upp lite. Jag har inte riktigt kunnat bestämma mig, så jag har helt enkelt låtit den vara.
Nu bestämde ödet åt mig och det känns helt ok. Min tid som piercad person är väl över och det känns inte som att det spelar någon större roll faktiskt. Kanske är det bra nu inför att jag ska byta jobb till ett mer seriöst ställe där jag inte kan hålla på och tramsa mig som jag kan på mitt nuvarande jobb? Lite trist att jag snubblade på målsnöret med de där 10 åren, men det är inget att hänga upp sig på. Min kollega sa, du kan väl peta in ett annat smycke. Det hade jag ju kunnat, för jag har ju fler piercingsmycken. Men nej, jag känner inte för det. Har nu universum ätit upp min favoritpiercing så får det vara så. Jag är lika glad för det.
Men visst, det är slutet av en era som har passerat. Jag som man inte skulle kunna tänka sig att skaffa något sådant som en piercing gjorde det. Jag har burit den med stolthet i nästan 10 år och jag har med glädje visat den för barn som tycker det är jättespännande att få se hur den ser ut. Ja min relation till det enda smycke som jag har haft på mig konstant är över, men vi hade kanske växt ifrån varandra nu? Jag behöver inte längre piercingen för att visa att jag kan och vågar. Att jag kanske inte är den personen folk tror när de bedömer min utsida. Det klarar jag så bra att visa på egen hand nu. Eller kanske är det så att jag inte längre behöver visa det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar