Orolig blev jag ju såklart också. Det syntes inte mycket på utsidan, men vad vet jag. Så jag ringde till sjukvårdsupplysningen 1177. Rådet jag fick var att hålla koll på Modig och hans allmäntillstånd de närmaste veckorna. Om han uppvisar symptom såsom illamående, kräkningar, trötthet, dåsighet, mer gnällighet, om det går inte att få kontakt med honom, han får blåmärken runt ögonen samt om det blöder ur huvudet eller öronen så skulle vi genast bege oss till barnakuten. Usch så dåligt jag mår över att jag somnade, att jag inte höll honom intill mig, för då hade det aldrig hänt... Sjuksköterskan på sjukvårdsupplysningen sa att jag inte skulle ha dåligt samvete, att det är jättevanligt och att man inte kan ha koll hela tiden. Det var skönt att höra, men jag mår ändå dåligt över det som hände.
Modig har inte uppvisat symptom under dagen. Nu är han lite trött och gnällig. Förmodligen har det mer med hans dygnsrytm att göra, men vi blir ju onekligen oroliga och kommer att hålla ögonen på honom. Håller tummarna för att inga symptom ska visa sig de närmaste veckorna.
2 kommentarer:
Så där är det för resten av livet. Som förälder vill jag ju vara med barnen och skydda dem från all smärta, men jag kan inte vara där hela tiden.... Det gick bra. De är så himla smidiga och mjuka i kroppen. Och så var det ju ingen asfalt Modig ramlade på. Men så där kommer ju livet fortsätta. Antagligen även när de är vuxna. Vi tittar bort, sedan faller dem och det enda jag som förälder då kan göra är att finnas där precis som du för modig den natten.
Svårt att förlika sig med bara, att jag liksom inte kan skydda honom från allt. Han är så himla aktiv, så han trillar ju och slår sig var och varannan dag. Nu har han ju börjat resa sig upp och så också.
Skicka en kommentar