Ikväll är det bokklubb igen och jag har faktiskt läst ut boken! Förmodligen för att det är en sån nätt liten bok på endast 154 sidor med korta, korta avsnitt så man kan läsa i småryck hela tiden. Har passat på att läsa den framförallt när jag nattar Modig. Han bryr sig ju egentligen inte om själva texten ännu, så då läser jag mina bokklubbsböcker för honom. Två flugor i en smäll så att säga. Ibland lyssnar han. Ofta skriker han för att han inte alls vill sova fastän han är jättetrött.
Boken handlar om Kims eget liv, hennes uppväxt i Vietnam, hur hon blev båtflykting och hamnade i flyktingläger i Malaysia, sedan i Kanada och USA. Men den är liksom skriven i brottstycken som hamnar lite huller om buller, så man får som läsare små glimtar från hennes liv som man själv får pussla ihop till en historia. Varje avsnitt binds ihop med det föregående på ett finurligt sätt, inte alls i någon kronologisk ordning utan snarare så där som en tanke kan ta en vidare på ett helt annat spår.
Ru är en mysig och lättläst bok där man förfasas över hur människor behandlas och över vad de har fått utstå, samtidigt som man smälter i värmen från omtanken om andra människor. Som en person som endast varit mamma en kortare tid (mindre än 10 månader) har jag ett favoritavsnitt i boken som är så sant:
Den enda fråga jag har ställt mig själv är när jag ska dö. Jag borde ha valt när det ska ske innan mina barn föddes, för sedan dess är det inte längre ett alternativ. /.../ Mina barn har gett mig den enastående förmågan att blåsa på ett sår så att det onda försvinner, att förstå ord som inte sägs, att ha svar på alla frågor, att vara en fe. En fe förälskad i deras dofter. (sida 126)
1 kommentar:
Visst var det en fin bok.
Skicka en kommentar