Inte bara att tuta och köra

Som bilägare är det en del man måste ha koll på. Det är liksom inte bara att köpa en och sen tuta och köra. Man måste fixa med underhåll, såsom att serva den då och då, byta däck, kolla luften i däcken, kolla oljan,  kolla kylarvattnet, fylla på spolarvätskan och så vidare. Man måste komma ihåg att tanka om man vill kunna fortsätta att tuta och köra och man måste åtminstone ha en trafikförsäkring.

Har man en gammal, skruttig bil så kanske man nöjer sig med endast en trafikförsäkring. I dagsläget tycker jag dock inte att man kan se så himla många av de skruttiga bilarna ute på vägarna. Många bilar är nyare eller bättre begagnade - då kan det vara värt att ha en hel- eller halvförsäkring.

Vi har en bättre begagnad bil från 2003. En tidigare ägare och lågt miltal när vi köpte den. Den har vi haft sedan 2012 när min lilla Renault Clio inte hade plats till både hund och barnvagn i bagageutrymmet. Ett bra byte som gav oss mer utrymme i bilen och som inte har gett oss några bekymmer (peppar, peppar...). Vi har valt att ha helförsäkring på bilen.

I dagsläget använder vi samma försäkringsbolag till bilen, bostaden och barnen. Det ger oss en lite lägre årspremie. Jag tror nog att vi hade kunnat få ner årspremien om vi hade haft tid, ork och engagemang att sätta oss in i hela biten kring bilförsäkringar. Nu fattas det tyvärr energi till det.

Det positiva är att vi inte själva behöver kunna allt eller leta på allt. Det finns någon som har gjort det åt oss, som har samlat information om bilförsäkringar, vad man kan tänka på, tips kring bilköp och annat som rör bilen. Så himla skönt! Någon gång i framtiden, när mina krafter inte är slut innan barnen går och lägger sig, borde jag ta tag i vår bilförsäkring och se om det går att göra något åt årspremien utan att förlora i försäkringsskydd!

Ska vabruari aldrig gå över?

Sedan mitten av januari har våra barn turats om att vara sjuka. Och såklart har jag också varit i princip konstant förkyld under tiden, vilket inte är så konstigt när man mest spenderar tid med sjuka barn. Jag har fått in cirka 1-2 dagars jobb/vecka, förutom vid de tillfällen som svärmor har haft hand om barnen, vilket hon har hjälpt till med ett par gånger.

Förra veckan fick jag, peppar peppar, in en hel veckas arbete i sträck då barnen var på dagis hela veckan! Det är som att universum nu vill göra en liten reality check, för idag är det dags igen.  Jag ska inte tro att sjukdomstiderna är över, nehej då. Det var bara en tillfällig paus, så kör vi igen. Jag kan tänka realistiskt att det såklart inte kommer att vara så här för evigt, men nånstans så saknas det där ljuset i tunneln ändå och det känns som att det visst kommer att vara så här för evigt oavsett vad den realistiska Sara tror att hon vet. Livet är just nu ett ända kämpande med att försöka få barnen friska och de korta perioderna då de är friska är det ett ända kämpande med att försöka komma ifatt på jobbet som hopar sig när jag är borta. Under tiden som jag kommer ifatt på jobbet de få dagarna jag faktiskt är på plats lever jag med den konstant överhängande vissheten om att det här inte kommer att vara, snart blir de sjuka igen och då hamnar jag back igen på jobbet.

Min fråga just nu är - Ska vabruari aldrig gå över? Hallå! Det är faktiskt mars månad nu!!! Kan vi inte bara få in lite vanlig vardag?!

Husdrömmen

I många år har jag haft drömmar om hus och nu kanske det snart blir verklighet! I början av den här bloggen skrev jag om mina husdrömmar. Idag när jag har familj så känner jag ett ändå större behov och en vilja att bo i hus. Mina preferenser har förändrats med åren, eller kanske blivit lite mer realistiska, praktiska och "plånboksanpassade". Nu har vi ett hus som vi har tittat på. Vi har tittat på flera hus, men inget som jag har fått den här känslan för. Vi är i sluttampen av en budgivning. Det handlar om asmycket pengar, men det är så mycket pengar husen går för i de områden vi vill bo.

Budgivningen gör mig till ett nervöst vrak! Vi har kört lite olika taktiker hittills, men det är svårt med taktiker när man har noll koll på vad de andra spelarna har på handen. Jag får ont i magen och tycker bara att de andra ska ge upp nu. För länge sen! Men, än så länge pågår budgivningen. Priset har stigit med över en halv miljon, men det beror nog på att utgångspriset var lite lågt från början. Lockpriser för att få in många spekulanter på visningarna förmodar jag och det funkade ju. Vid den sista visningen kom 40 par och tittade. Den visningen vi gick på hade också många spekulanter, men jag vet inte hur många. Vi har varit 9 budgivare i leken och nu är vi nog 2 eller 3 stycken kvar. Marginalen börjar ta slut, vi har inte mycket kvar att spela med... Jag håller tummarna och tårna, ja allt!

Idag hade vi en mäklare här som kollade på vår lägenhet. En förutsättning för husköpet är att den blir såld, men hon tyckte inte att det skulle bli några problem. Skönt. Just nu vill jag bara att vi ska vinna budgivningen och att lägenheten vi äger nu kan säljas med en bra vinst så att vi kan lägga in med pengar vid husköp och dessutom ha en buffert om något skulle hända med huset.

Ja, nu ska vi ju bara vinna den där budgivningen först då. Hm, jag har en tendens att gå händelser i förväg... Hoppet lever! Typ.

Den första lögnen av Sara Larsson

Den första lögnen är Sara Larssons debutroman och den fångade mig från första sidan. Bokens handling känns väldigt aktuell i dagens samhällsdebatt och den tillvaro jag själv finner mig i som normal. Den som gör att jag känner rädsla när jag går ut med hunden och det är mörkt ute. Som gör att jag vänder mig om när jag hör steg bakom mig. Boken är rättfram och krass och den beskriver kvinnors och flickors utsatthet i ett patriarkalt samhälle genom en skönlitterär text. Hur en fruktansvärd handling kan rättfärdigas av förövare, samhälle och rättsväsende på grund av en tjejs tidigare sexuella erfarenheter, hennes beteende före en våldtäkt, samt hennes klädsel. Den beskriver också hur samma handling som glöms bort av andra kan förstöra ett liv totalt för den som är offret och för evigt förändra henne som person.

Boken fokuserar på Oskar Engström 13 år efter att han år 1997 ledde en brutal gruppvåldtäkt mot en 16-årig tjej som hette Josefin, tillsammans med sina kompisar Rickard och Jonas. En våldtäkt som de frias från eftersom rätten inte kunde bevisas bortom rimligt tvivel att de hade förstått att Josefin inte var med på noterna. Man får även följa Jonas, Rickard och Oskars fru Veronica, samt till en början även Josefin tiden efter våldtäkten och rättegången. En händelse i Thailand visar att Oskar inte direkt har blivit en bättre person under de 13 år som gått. Sen kommer anonyma meddelanden och bilder som visar att någon inte har glömt vad som hände 1997.

Handlingen är en katt- och råttalek mellan en eller flera okända personer och de tre killarna som genomförde våldtäkten och som idag (år 2010) lever mer eller mindre framgångsrika liv. Oskar på höjden av sin karriär, Jonas i en lycklig familjesituation och Rickard nedgången av alkohol och droger. Skruvarna dras åt och killarna blir mer och mer trängda av rädslan att deras handlingar från 1997 ska komma fram i ljuset. Finns det även ett samband med händelsen i Thailand?

Jag tycker att handlingen är väl uppbyggd. Spänningen eskalerar och jag funderar fram och tillbaka ända tills slutet över vem eller vilka det är som försöker komma åt Oskar, Jonas och Rickard. En tråd lämnas dock olöst och den funderar jag fortfarande över. Det var svårt att sluta läsa den här boken, för jag ville bara veta mer och mer.

Den första lögnen får mig, förutom att fundera över mina egna erfarenheter som kvinna i detta samhälle, också att fundera över mina farhågor för min dotter som bara är 7 månader gammal. En diffus rädsla och ett starkt behov av att skydda henne från allt som skulle kunna förmörka hennes glada sinnelag finns inom mig och det kommer upp till ytan nu. Hur kan jag hjälpa henne att bli stark och stå på egna ben? Att inte vara ett offer för det patriarkala samhället som jag känner att jag på något sätt själv är och alltid har varit? Jag funderar också över min 3-årige son. Hur kan jag uppfostra honom till att respektera kvinnor i alla lägen? Gör jag rätt? Hur ska jag kunna hantera om han visar sig bli sån som förstärker kvinnors handlingsbegränsningar i samhället?

Jag rekommenderar denna bok av Sara Larsson och kan definitivt tänka mig att läsa mer av henne.

Att ta körkort

Det är många år sedan nu som jag tog körkort. År 1997 närmare bestämt, det vill säga för 20 år sedan nästa år. Ojojoj, vad tiden går... Redan då kostade det mycket pengar. Jag var bland de första kullarna som fick börja övningsköra privat redan som 16-åring och jag körde mycket med mina föräldrar. Det fick nog ner priset rejält kan jag tänka, men jag tror att jag betalade mellan 500-600 kronor för 1 timmes körning med trafikskolan redan då. Totalt tror jag att körkortet gick på över 12 000 kronor. Mucho dineros när man är sådär 18-19 år.

Sedan har jag övningskört med två personer som skulle ta körkort för bara ett par år sedan. Det var lite spännande att "lära ut" bilkörning åt någon annan, så som jag uppfattar att det är viktigt att köra. Jag hoppas jag gjorde bra ifrån mig. Båda har ju körkort idag i alla fall, så nånting rätt måste jag ha gjort.

Men, den man övningskör med privat är verkligen inte allt och alla har ju inte den möjligheten heller. För dem jag körde med var det snarare så att körningen med mig gav dem möjlighet att träna på det de hade lärt sig på sin trafikskola. Enligt mig så är en bra trafikskola A och O när man tar körkort. För mig så kände jag att grunderna måste sitta innan jag började övningsköra privat med dem jag övade med. Jag ville inte lära ut grunderna utifall att jag inte gör exakt som de lär ut idag. Jag ville inte lära in fel grunder helt enkelt. Så när vi började öva kunde vi ge oss ut i trafiken direkt. Båda personerna som jag övningskörde med hade negativa upplevelser från körskolor bakom sig. Sedan hade de antingen bytt trafikskola eller bytt körlärare på trafikskolan till det bättre, som tur är.

När jag tog körkort hade jag en fantastisk körlärare på min trafikskola. En man, ungefär i min pappas ålder. Lugn, tydlig i sina instruktioner. Han anpassade lektionerna efter mig så att det passade in i mitt liv. Ja, jag vet, han var one of a kind. Exempel: När jag hade sovmorgon i skolan hämtade han upp mig vid macken där jag bodde ute på landet. Sen övningskörde vi en dubbellektion in till stan och i stan och så övningskörde jag mig själv till skolan så att jag kom dit i tid. Eller när jag körde halkan och var så fokuserad på att det var halt och att jag inte skulle köra på "älgen", så att jag glömde att växla upp från 1:an. I pausen sa han bara att jag kanske skulle växla lite. Efter pausen kom jag därmed ihåg att växla och jag blev sedermera godkänd på halkan.

Det gäller nog helt enkelt att hitta en bra trafikskola som passar en själv, med ok priser, samt körlärare som man funkar med. Har man inte det så är mitt tips att byta lärare eller byta trafikskola. Det finns bra ställen därute och ett körkort är så himla bra att ha!

En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru

Boken handlar om P:s liv. Man får i olika sekvenser reda på om hans uppväxt i Uganda, hans tid i Grekland där han blev utbildad stridspilot och hur sedan Idi Amins statskupp i Uganda för alltid omformade hans liv, kastade det i en annan bana och förföljde honom ända till döden.

Efter en tuff barndom, där P blev illa misshandlad av en äldre bror och lovar att han ska ta sig därifrån, får han möjlighet att åka till Grekland och bli utbildad stridspilot. Det blir hans stora dröm, att flyga. Hans tid i Grekland är bra, han träffar K och hans liv blir på något sätt hans eget. Sen sker statskuppen i Uganda och allt förändras. Han flyr till Italien där han har en kusin, men blir sedan erbjuden ett arbete som pilot i Zambia där han ska syssla med besprutning. Eftersom allt han vill är att flyga reser han tillbaka till Afrika trots att kusinen och hennes man avråder honom från att göra det. Väl där blir han tillfångatagen, torterad och förhörd. Så småningom sänds han till ett flyktingläger och sedan till ett annat flyktingläger där han ska tvingas att strida mot Idi Amin om makten i Uganda. Hans tid i fängelse och som flykting har utarmat honom och han inser att han måste fly om han vill överleva.

När en tumultartad situation uppstår i det andra flyktinglägret sätter han sin flyktplan i verket. Han tar sin lilla packning i ett knyte och springer. Han tar sig tillslut till Kenya där han lever som hemlös. P känner sig konstant förföljd och försöker dölja vem han är. Tillslut träffar han en svensk kvinna och blir kär, de gifter sig och får barn. Hans förföljelsemani gör dock att han inte vill bo kvar i Afrika och han övertygar sin fru om att flytta till Sverige, trots att hon egentligen vill bo i Afrika.

Parallellt får man även läsa om P:s yngsta son och hans avsaknad av en närvarande pappa och känslan av att inte höra hemma. Hur pappans liv har påverkat även sonens liv.

Jag tyckte att boken är skriven lite lösryckt. Kanske kan det bero på att jag läste den när jag ammade och Strida inte kunde koncentrera sig på det utan hela tiden vände sig om när bokens blad prasslade. Hela min läsningen av boken blev liksom uppstyckad. Historien är tragisk och jag känner med P. Han hade kunnat leva ett helt annat liv, men hans val gjorde att livet tog en negativ riktning och sedan lyckades han aldrig riktigt vända det på rätt håll igen. Han hade möjligheter att bli lycklig, men jag upplever att hans själ var så ärrad att han helt enkelt inte kunde gå vidare från det han hade varit med om.

Jag tycker boken var ok, men det är ingen bok som fångade mig riktigt. Vid vissa tillfällen var jag på väg att fångas, men så tappade den mig igen. Storyn är intressant, men det lösryckta skrivandet i kombination med min uppstyckade läsning gjorde att jag förmodligen inte kommer att minnas boken särskilt väl.

Knyttet blir Strida

När Modig föddes för över 3 år sedan fick han direkt sitt bloggnamn Modig, istället för arbetsnamnet Krabaten som han hade i magen. Det namnet kom liksom av sig själv, för jag tyckte att han var så modig då han efter födseln visade sig ha gulsot. Han fick ta hur många blodprov som helst i händerna och fötterna, men var så himla duktig hela tiden trots att han var nyfödd.

För lillasyster har inte bloggnamnet varit så självklart. Hon har fått ha kvar sitt arbetsnamn Knyttet ett tag till. För några dagar sedan kom jag dock på ett namn som jag tycker passar: Strida.

När Modig föddes var han ett förstabarn. Han hade inget syskon som tog någon uppmärksamhet, utan fick all vår tid och energi. Han behövde inte vänta på att vi skulle komma och ta upp honom och så vidare. Men lillasyster har kommit in i en värld där en 3-åring redan finns. En treåring som vet att ta sin plats och ibland måste få sin plats före lillasyster. Lillasyster får vänta mer än Modig fick, hon får strida mer för uppmärksamhet från oss. Och det gör hon. Hon säger ifrån, skriker och gnäller om vi inte kommer tillräckligt fort. Därav bloggnamnet.

Vår fina Strida blir förmodligen en mer tålmodig person än Modig eftersom hon får lära sig att hon måste vänta ibland redan från början. Hon kanske också kommer att ta plats och visa vad hon vill eftersom det också är något hon har behövt göra från början.

Det är så spännande att få följa sina barns utveckling och att få se vilka personer de tillslut blir. Det går ju att spekulera om det hur mycket som helst, men man vet ju egentligen inte hur de kommer att bli.

Modig och Strida - mamma älskar er över allt annat!

Flyga bort från kylan

Nu har vintern även kommit till Skåne. Just nu är det inte en sån där vacker vinter heller med mjuk snö som man kan göra snöänglar i, eller bygga snögubbar i. Eftersom det har regnat och sedan fryst på igen har snön en hård skare och vägarna är isiga. Luften är kall, så det gäller att klä sig ordentligt när man går ut. Det är inte annat än att man längtar bort, till varmare breddgrader. Egentligen borde man göra som flyttfåglarna och flyga dit.

Från början hade vi tänkt åka till USA med familjen i år för att hälsa på min svåger som bor på västkusten sedan många år tillbaka. Nu blev det ju lite ändrade planer på den fronten eftersom Knyttet kom, så den resan får vänta lite. Men det går ju ändå att drömma lite och kolla flygresor för att se vad flygresor till USA skulle kosta, för planen är ju fortfarande att åka dit när Knyttet har blivit lite större. Vi måste bara spara ihop tillräckligt med pengar först.

Skulle vi åka idag så finns det ganska billiga tur- och returresor. Synd att man inte har kapitalet, eller tiden. Maken jobbar ju. Jag och barnen hade kunnat åka när som helst, bara passen är iordning och man har visum.

Det finns ganska många resmål till USA på sidan flyg.nu. Nu blir jag riktigt sugen på att åka iväg, lämna vinterkalla Sverige ett tag, och se en annan del av världen! Kanske komma tillbaka lagom till jul och hoppas att det då är fin, mjuk snö och ett vackert vinterlandskap som täcker marken, träden och alla husen. Ja, drömma går ju.

Vintern kommer

Imorse bet den i mina kinder, den annalkande vintern. Från att det har regnat varje dag den senaste tiden, kom solen nu på morgonen och spred vackra färger över himlen. Med det bättre vädret har också kylan kommit och det kändes att vintern är på väg även till Skåne. Rimfrost i gräset på sina ställen. Gäss som flyger i samlad trupp mot varmare breddgrader.

Det är med tudelade känslor jag välkomnar vintern och hoppas på snö.

Litet irritationsmoment i vardagen

Idag på förmiddagen när Modig var på dagis åkte jag till ICA och handlade. Det är så himla bra att åka en vardag på förmiddagen för att handla mat, för då brukar det finnas familjeparkeringar kvar (plus att det inte är så mycket folk i butiken förstås). Jag gillar familjeparkeringar. Jag gillar att jag får plats med barnvagnen bredvid bilen, eftersom det känns tryggare än att den står bakom bilen. Idag var det extra bra, för jag fick en parkering precis bredvid shoppingvagnarna. När jag kommer tillbaka till bilen kan jag sätta in Knyttet, barnvagnen och varorna i bilen och sen ställa bort shoppingvagnen utan att gå långt ifrån bilen. Det vill säga jag behöver inte ta Knyttet med mig, eftersom jag hela tiden har uppsikt över henne.

När jag hade parkerat, plockat ur barnvagnen och höll på att lyfta ut Knyttet ur bilen susar en svart kombi förbi och ställer sig på familjeparkeringen på andra sidan om shoppingvagnarna. Ur bilen hoppade en kille i ungefär min ålder som skyndade in på köpcentret. Inga barn i sikte. Blev lite irriterad, men tänkte att han kanske bara ska in en snabbis och fortsatte sedan in för att utförda veckohandlingen på ICA. När jag kom tillbaka åtminstone 1 timme senare stod fortfarande den svarta kombin kvar. Bredvid min bil stod dessutom en man i pensionsåldern och packade in sina varor i sitt bagage. Behöver jag ens säga att han stod på en familjeparkering?! Barn eller barnbarn i sikte, eller någon annan överhuvudtaget som verkade höra samman med honom och som kan tolkas som familj?Nej.

Vad är det med folk som parkerar på familjeparkeringar utan att ha barn med sig?!!! Det finns en anledning till att de heter familjeparkeringar och att de är extra breda! De är förmodligen därför det aldrig finns några sådana parkeringar lediga när man kommer exempelvis en eftermiddag, för alla som tycker det är bekvämt att parkera på dessa parkeringar som är breda och nära ingången tar upp flera av platserna. Skäms på er, tycker jag! Så, nu har jag kräkt av mig lite.

Sen var det bara för mig att ta bilen hem med varorna. Problemet uppstår när man ska in med vagn, bilbarnstol, 4 matkassar och 2 blöjpaket. Men, det löser man på nåt sätt. Måste ju säga att det är en tålig vagn vi har...

Dagens tre bästa

En kompis till mig berättade för ett tag sedan att hon och hennes man brukar köra dagens bästa varje kväll innan de går och lägger sig. Sen såg de något program eller nåt som sa att man borde säga tre bästa, vilket de istället har börjat med. De berättar om vad som har varit bäst under dagen för varandra och man måste komma på något. Har det varit en riktig skitdag så måste man ändå komma på något, som att bussen kom i tid eller att man inte blev dyblöt av regn på vägen hem från jobbet.

Jag blev inspirerad av det här! Därför har jag försökt anamma detta i min egen familj. Vissa dagar glömmer vi, men oftast kommer vi ihåg. Fast vi brukar visserligen köra tre bästa när vi äter kvällsmat, så att Modig kan vara med. Modig, som är 3,5 år nu, kan ibland ha lite udda tre bästa och ibland blir det inte tre heller, men det är härligt att höra honom berätta. Idag till exempel:

1. Att vara på dagis
2. Att vara hemma
3. Att vara med er (mamma, pappa och lillasyster)

Alltså, hjärtat smälter ju. Bara det sätter vår måltid tillsammans som en av mina egna tre bästa!

Det som är så härligt med det här är att man övar sig i att uppmärksamma det som har varit positivt under dagen, att plocka fram det och tänka på det lite till. Det är upplyftande på något sätt. Ofta tycker jag annars att man lätt fokuserar på sånt som är negativt. Negativa saker ger man ofta större utrymme i livet. Man pratar om det mer och lägger mer energi på det. Jag tänker att man genom att ge positiva händelser i sin dag mer utrymme så kan man på sikt få en mer positiv syn på sin tillvaro, vilket man i förlängningen borde må bättre av.

Bo på hotell i London

Jag har aldrig varit till London. Jo, det är sant. Fastän det i dagsläget inte är så himla dyrt att åka dit så har det aldrig blivit av att jag har besökt den staden, eller England överhuvudtaget. London är absolut ett av de resmål jag kan tänka mig att åka till. Det jag har hört är dock att det är väldigt dyrt att vara i London och vi simmar ju inte i pengar direkt, även om vi har fullt tillräckligt för att klara oss.

Skulle jag resa till London idag så skulle jag förmodligen boka flyg och boende via nån webbsida. Då står mig ett oräkneligt antal sidor till buds. Hur ska man hitta hotell i London på ett bra sätt? Exempelvis kan man kolla in sidan LondonHotell.com. Där finns det många olika sätt att söka ut det boende som passar för varje individ. Man kan söka på pris, antal stjärnor, särskilda hotellkedjor, olika hotelltyper med mera. Det går även att söka hotell i London i just den stadsdel där man önskar bo. Webbsidan har boende för alla, oavsett budget. När jag kollade gick det att hitta boende från 168 kr per natt till 12 186 kr per natt om man kollar under jämför - billigast eller jämför - dyrast.

Det finns minst sagt boende för alla plånböcker. Kanske behöver det inte vara så dyrt att bo på hotell när man besöker London när allt kommer omkring? Då har man mer pengar att lägga på shopping, sevärdheter, museum, shower eller vad man nu tycker om och vill göra under sin Londonvistelse.

Ska du resa till London inom det närmaste? Kolla upp sidan LondonHotell.com. Kanske finns det rätta boendet för just dig där?

Ledbrutna mammans önskelista inför jul

När jag går upp på morgonen, efter att ha delat mitt utrymme i sängen med en snart 5-månaders bebis halva natten, känner jag mig totalt ledbruten. Amningsställningen som jag somnar i på den högra eller vänstra sidan är inte den mest ergonomiska. Ligger jag på den högra sidan har jag dessutom en kudde under madrassen för att förhindra att Knyttet ska rulla ner från sängen (inte för att hon rullar iväg än, men man vet ju aldrig när hon ämnar börja med det). Min ryggrad känns som ett S vid morgonpromenaden med Allvädershunden.

Man kan väl säga såhär kort och gott, den här mamman är inte jättebra på att ta hand om sig själv när hon är föräldraledig. Hm, eller överhuvudtaget faktiskt. Jag prioriterar inte mig själv helt enkelt och lägger helst så lite pengar som möjligt på mig eftersom jag tycker det finns viktigare saker att lägga pengarna på. Därför började jag nu på morgonen under Allvädershundens promenad fundera på min egen önskelista den här julen:

• Massage
• Manikyr
• Pedikyr
• Ansiktsbehandling
• SPA-övernattning med maken
• Brunch med vänner, men utan barn

Kanske skulle tipsa maken om det här inlägget nu när november närmar sig sin mitt och julen snart är här?

Drömmar om en oas av marksten

I dagsläget bor jag med min familj i en lägenhet. En trea. Det finns definitivt behov av mer utrymme och vi drömmer om att spara ihop tillräckligt med pengar för att köpa ett hus. En av fördelarna med att bo i hus är att ha en trädgård. En trädgård där barnen kan springa runt och leka. En trädgård där vi som föräldrar kan ha en stunds andrum och njuta av livet. Utformningen av trädgården är ju vad som avgör om den är en oas eller bara en bit gräs som är ens eget. Nu kommer lite trädgårdsdrömmande. Drömma går ju alltid att göra, eller hur?

I trädgården tänker jag mig en avdelning för avslappning, en stenbelagd yta där man kan fika, eller ta en kopp te under en filt när det börjar bli höst. Att följa färgspelet i lövens skiftningar. Den barnvänliga delen av trädgården är inte direkt inpå, så ljudnivån är lite lägre, mer gjord för avslappning. Lite gröna växter runt omkring sittyta skapar lummighet. Det kanske är en uppvärmningsbar yta som gör att den kan utnyttjas under en längre tid på året.

Ett vinterbonat uterum hade också varit härligt med vackra stengolv och tillhörande terrass med tak över. Två ytor där man kan sitta och titta ut över trädgården när vädret är sämre, eller under vintertid. Att kunna se barnen dansa i regnet, eller bygga snögubbar och göra snöänglar. Att kunna njuta av att vara utomhus även när det regnar. Eller få en känsla av att vara ute, fast ändå sitta inne i värmen i uterummet.

Många detaljer ska till för att skapa dessa rum i trädgården. En av dessa är själva markstenen. Det finns många lösningar för att skapa trädgårdens, uterummets och terrassens känsla av oas. Egentligen är det väl bara fantasin som sätter gränserna för vad man kan göra med marksten. Det går ju att göra nivåskillnader, rabatter. Använda olika typer av sten och blanda med trä och gröna växter. Arbeta med belysningen för att förhöja stämningen. Men grunden är väl ändå underlaget man går på, stenen, och att de olika ytorna tillsammans skapar en helhetskänsla. För att få den bästa lösningen här är det lika bra att jobba med proffs direkt. Det ska jag komma ihåg den dagen jag har en egen trädgård som jag kan utforma efter mina egna drömmar.

Möblemanget och inredningen skapar atmosfären

När man kommer in på en restaurang är det som att komma in i en annan värld - om den som har inrett stället har gjort sitt jobb ordentligt. Det är så det ska kännas. Maten, möblemanget, belysningen, servicen, allt ska gå hand i hand och inge restauranggästen en särskild känsla. En känsla som gör att man vill komma tillbaka, igen och igen.

Även om maten är huvudsaken när man går ut och äter ska man inte förglömma hur viktig inredningen är för att skapa den atmosfär som ger känslor. En dåligt inredd restaurang kan ge en kall känsla, en känsla av skolmatsal. Det vill man inte uppnå. I alla fall inte de skolmatsalar jag är uppvuxen med. Så hur kan man hjälpa till att skapa den ultimata atmosfären som man är ute efter? Jo, det gäller att hitta rätt restaurangmöbler och rätt restauranginredning för att skapa den stämning man vill ha. Det kan vara så enkelt som att hitta rätt stol till restaurangen. Att hitta de möbler och den inredning som passar in i den lokal man har. Alla lokaler är ju olika och ibland kan det därför vara nödvändigt att skräddarsy möbler och inredning för att passa lokalen. Då kan man kolla in restauranginredning från AZ Design.

AZ Design har ett brett sortiment av möbler och mottot att skräddarsy till 100 %, det vill säga anpassa inredningen efter behovet. Det innebär många kända märken, men också specialutformade möbler anpassade efter det utrymme där de ska stå. Om du ska utforma en restaurang med precis rätt möbler och inredning för den mat du ska servera föreslår jag att du tar dig en titt på AZ Design och ser vad de kan erbjuda dig. Kanske kan du med deras hjälp skapa den atmosfär som följer med gästerna hem och gör att de längtar tillbaka till när de åter kan gå ut och äta på just din restaurang?

Assistansbolag utökar sin verksamhet

Carelli assistans är ett mindre, familjeägt assistansbolag som satsar på att lära känna kunden och skräddarsy en assistanslösning som passar för den som har en funktionsnedsättning, oavsett om det gäller en vuxen eller ett barn. Vill kunden ha en helhetslösning eller ha mer kontroll själv så är det upp till kunden. Carelli assistans uppger att de vill lära känna kunden för att bättre kunna hjälpa den. Just nu expanderar företaget, vilket även gör det möjligt för kunder att till exempel få personlig assistans i Uppsala via Carelli assistans.

Alla personer med funktionsnedsättning har sin egen unika situation och sin egen kravspecifikation för vad just de behöver och ingen livssituation är den andra lik. Därför tycker jag att det låter sunt med ett företag som vill bygga den relationen med kunden och som strävar efter att hitta en bra matchning mellan kunden med funktionsnedsättning och dess personliga assistent. Relationen mellan kunden och den personliga assistenten är A och O. En personlig assistent är vital för att den med funktionsnedsättning ska kunna leva i en fungerande vardag. Kunden kommer att spendera mycket tid med sin personliga assistent och det är därmed essentiellt att personkemin fungerar. Man måste kunna lita tillfullo på sin personliga assistent, för i grund och botten lägger man sitt liv i den personliga assistentens händer. Det verkar även som att Carelli assistans satsar på sin personal, genom utbildningar och dylikt, vilket gynnar både dess personal och dess kunder.

Det är ett stort steg att byta assistansbolag, för man vet vad man har men inte vad man får. Även om jag tycker att det låter som att Carelli assistans har en hälsosam filosofi som ligger till grund för företagets arbete, så hade jag personligen velat få lite referenser att kontakta för att få veta om verksamheten är lika bra som den låter. I dagens samhälle när det är lätt att få ut information till människor tror jag det är extra viktigt att själv kontrollera så att man inte köper grisen i säcken så att säga. Med det sagt så kan det därmed vara en bra idé att själv kontakta Carelli assistans för att kunna bilda sig en egen uppfattning om deras verksamhet. Kanske är du rätt matchning, antingen som kund eller som anställd?

No Escape

Nuförtiden tycker jag att det görs färre och färre bra filmer. Därför när man ser en film så är inte förväntningarna alltid så höga. Med den här filmen hade jag dock en känsla och trailern bekräftade den känslan. Betyget på IMDB är 6,9. Det betyget är välförtjänt enligt mig.

Filmen No Escape handlar om en familj som flyttar till ett asiatiskt land eftersom pappan (Owen Wilson) har fått ett jobb. I samband med att de anländer sker en statskupp i landet och familjen måste fly hals över huvud eftersom rebellerna dödar människor urskillningslöst, men framförallt inriktar de sig mot utländska medborgare.

Jag var på helspänn genom hela filmen. Den är spännande och känslorna hos karaktärerna är påtagliga. Jag har nog inte sett Owen Wilson i den här typen av roll tidigare, utan har mest sett honom i komedier. Jag måste säga att jag tycker det är härligt att se honom i den här rollen, samt att han gör bra ifrån sig. Fler av den här typen av roller till Owen tycker jag.

Summan av kardemumman är då att jag helhjärtat rekommenderar filmen.

Min uppmärksamhet

Jag tycker om att vara mamma. Faktum är att jag älskar att vara mamma. Jag kan ärligt säga att jag gärna hade varit hemma med mina barn istället för att jobba, men den ekonomiska möjligheten har vi tyvärr inte utöver den föräldraledighet som staten gör möjlig. Det som gäckar mig nu när jag är mammaledig är dock tiden. Dagarna går så förbenat fort och jag hinner aldrig med riktigt allt som jag skulle vilja. Kanske är det jag som är långsam, för andra verkar ju hinna? Det känns för det mesta som att jag egentligen inte är hemma och tar han om vår dotter i huvudsak, utan att jag är hemma och sköter hushållet. Börja inte prata om tvätten bara, den tar ju bokstavligt talat aldrig slut... Mellan allt arbete med hushållet tar jag hand om Knyttet. Och Modig när han inte är på dagis sina 15 timmar i veckan. Max ett projekt per dagisdag hinns med, kanske några fler under andra dagar. Ofta startar jag nåt projekt här hemma, för att sedan bli avbruten, komma av mig och börja med något annat. Tid för bara mig själv är ovanligt och när barnen sover och allt annat plock är någotsånär klart orkar jag inte engagera mig i mig själv längre, utan jag däckar i soffan en stund innan det är dags att sova även för mig.

Idag när jag började plocka undan efter frukost ropade Modig att han ville ha min hjälp med att bygga legovägar, Knyttet ville inte ligga eller sitta själv någonstans så henne bar jag runt i BabyBjörnen. Allvädershunden sprang omkring runt benen på mig och sökte min uppmärksamhet, trots att han hade gått morgonpromenad, uträttat sina behov och ätit sin frukost. Förstår inte vad det är han vill mig? Är det bara min uppmärksamhet han söker nu? Min hjärna blir splittrad och jag försöker vara lite överallt på en och samma gång. Och det slår mig. Jag ger och ger av min uppmärksamhet hela dagarna. När maken inte jobbar får även han av min uppmärksamhet. Men, vem ger mig uppmärksamhet? Vem försöker fylla mina behov? Vem ser mig?

Då kände jag bara att nej, nu ska jag TA MIG TID till att uppdatera min blogg, för det är något jag har velat göra sedan sista inlägget i mars, för över ett halvår sedan, men inte har prioriterat.

Kunde jag uppdatera bloggen i lugn och ro. Såklart inte. Knyttet sitter i BabyBjörnen (men har äntligen somnat) medan jag skriver. Jag är tacksam över att tangenternas placering sitter något sånär inpräntat i hjärnbarken eftersom jag inte ser dem (ibland måste jag tjuvkika när jag tappar bort mig). Modig leker med en banankartong som tydligen är hans säng och insisterar på att jag inte får väcka honom när jag inte kan låta bli att pausa i skrivandet för att fotografera honom med mobilen. Allvädershunden har lugnat ner sig och lagt sig för att sova vid mina fötter.

Ja, vad kan jag säga. Livet som mamma tickar på. Nu ska jag plocka färdigt i köket och sen måste jag dammsuga, för mängden hundhår som flyter omkring på golvet är grotesk. Inte blev det bättre av att Allvädershunden äntligen blev badad igår heller. Sen är det ju alltid trevligt att borsta tänderna nån gång i närheten av morgonen också.

Over and out...

Telefoni med fokus på företag

Med en bakgrund i växeltelefoni har Uno Telefoni även gett sig in på marknaden för mobil telefoni med fokus på små och medelstora företag. Med en vision om en kommunikation utan gränser och att vara den bästa mobiloperatören i Sverige utifrån kundens synvinkel, jobbar Uno Telefoni mycket med att skapa den bästa servicen för kunden. Servicen ska vara personlig, det ska gå snabbt att få hjälp när man behöver det och det ska gå att få hjälp dygnet runt, året om.

I och med att företag kan få plötsliga bortfall av personal som slutar eller är borta från arbetet under långa perioder av en eller annan anledning, så har Uno Telefoni utvecklat abonnemangspaket som är rörliga vad gäller den totala volymen av abonnemang. Det går att minska mängden av abonnemang i avtalet med 30%. Vilket är perfekt för det lilla, kostnadskänsliga företaget som därmed har möjlighet att anpassa sina kostnader utefter personalsituationen för tillfället.

Och det har gått bra för Uno Telefoni. Med ökad tillväxt vill de satsa ändå mer på att möta kunden och kundens behov.

Har du ett litet eller medelstort företag som söker en lösning för telefoni utformat efter dina behov, kan det var väl värt att ta kontakt med Uno Telefoni och se vad de har att erbjuda, samt såklart testa deras support.

Generös med sparkarna

När Modig låg i magen och maken skulle känna efter sparkar så blev det alldeles stilla när han la handen mot min mage. Knyttet däremot är mer generös mot pappa. Idag fick maken känna en lång stund på magen och spark efter spark kom. Jag försöker förklara lite hur det känns när rörelserna kommer inifrån kroppen, men det är verkligen svårt att beskriva med ord, för det är en så speciell och unik känsla. Knyttet ger sig ofta till känns neråt höger i magen, ofta ända nere vid ljumsken. Jag har för mig att det var likadant med Modig. Är det nere i ljumsken så kan det kittlas. Sitter jag på jobbet och behöver fokusera är det nästan jobbigt ibland att det är en liten person på insidan som hela tiden pockar på min uppmärksamhet. Har jag armen lutande mot magen så kommer det ofta protester "Sluta trycka på mig mamma!" Det är så häftigt, för nu hoppar ju magen av rörelserna som blir allt starkare ju längre fram i graviditeten jag kommer.

Knyttet är verkligen livlig av sig. Precis som storebror. Jag undrar om hen kommer att vara lika livlig som storebror även utanför magen? Då kommer jag att ha fullt upp kan jag lova.

Vi har ju inte tänkt att det ska bli fler barn efter Knyttet. Det innebär att det här är sista gången jag får känna ett litet liv inuti mig. När jag tänker på det känns det lite ledsamt. Hur ska jag kunna komma ihåg det känslan, hur ska jag kunna hålla fast i den och återskapa den i mitt minne? Jag kom ju inte ihåg känslan från när Modig var i magen? Kanske får jag bara acceptera att det är en känsla som jag upplever här och nu och inte kan bära med mig? Jag får försöka njuta av den även när jag inte tycker att jag har tid, för den här tiden kommer aldrig igen. Såsom det alltid är med barn. Man lever så mycket i nuet med dem att det är svårt att minnas det som har varit och hur det var då.

3 månader kvar...