tisdag 29 januari 2013

Återknyta gamla band

I högstadiet blev jag vän med en tjej. Hon blev min bästa vän i många år framåt i tiden. Trots att vi så småningom bodde långt ifrån varandra var det som igår varje gång vi träffades. Kemin bara fanns där och det var härligt. Sen en dag gjorde den inte det. Jag blev enormt besviken över hennes beteende och hon kanske blev besviken på mig med, vad vet jag. Vår kontakt upphörde i alla fall helt för flera år sedan, på mitt initiativ men utan protester från henne. Faktiskt helt utan ett ord från henne. Jag lämnade över bollen till henne så att säga, men hon plockade inte upp den. Det kändes tråkigt och ledsamt, men samtidigt kände jag mig sårad av henne. Så gick åren och många är gångerna då jag har tänkt på henne, undrat hur hon har det...

Häromdagen såg jag ett inlägg på facebook där hon var taggad och där det också stod något om att hon hade en liten dotter. Jag kunde inte låta bli, jag gjorde en vänförfrågan på facebook. Hon accepterade den. Jag skrev ett meddelande till henne. Hon svarade. Jag svarade och så vidare. Jag skrev att jag gärna ville se en bild på hennes dotter. Hon mms:ade mig på det nummer jag skrev i ett meddelande och så sms:ade vi lite fram och tillbaka.

Det är lite spännande att ha en första trevande kontakt igen. Jag är glad att jag gjorde en vänförfrågan. Jag tror aldrig att vi kommer att vara så tajta med varandra såsom förr, men en viss kontakt är alltid roligt att ha. Att få en liten inblick i hur hennes liv ser ut nu. Sen får vi se vad det blir av det. Huruvida jag kommer att träffa henne när jag åker till min pappa, huruvida hon kommer att titta förbi om hon någon gång åker till Danmark (vilket jag vet att hon brukade förr om åren i alla fall). Eller så kanske det inte blir så. Egentligen kvittar det väl. Huvudsaken är att bron för kommunikation är öppen igen.

2 kommentarer:

Västmanländskan sa...

Låter mysigt. Ibland kanske det kan räcka så också. En del människor vill man bara veta att det har det bra, men det behöver inte vara mer än så.

Sara sa...

Exakt! Så känner jag! Blir det något mer så är det väl roligt, men blir det inte det så går det lika bra det med.