Nu är intervjun avklarad sedan många timmar. Jag tycker att den gick bra. Jag pladdrade på och hade hur trevligt som helst. Blev intervjuad av en kvinna och en man, mycket trevliga. Som jag sa tidigare så brukar jag inte förbereda mig. Inte känner jag oro innan heller, förutom för att jag på något sätt ska komma försent. Men ingen oro inför själva intervjun. Det är nu oron kommer in. Efteråt.
Kommer jag att bli erbjuden jobbet? Jag vet faktiskt inte? Jag tror inte att jag som person inte passar, eller att de skulle tvivla på min förmåga att utföra arbetsuppgifterna. Det handlar troligtvis om löneläget i så fall och möjligtvis om att de inte tror att jag skulle trivas för att jag skulle gå från att jobba väldigt självständigt och fritt till att jobba efter bestämda mallar. Om jag skulle gå in på deras ingångslön så går jag ner 4000 kr i lön. Det är inte ok. Det insåg nog dom också. Samtidigt så innebär det fler förmåner om jag tar det jobbet. Plus att det är på dagtid. Jag har satt en sänkning på 2000 kr som min absoluta smärtgräns. Jag har ju en familj att försörja också. Men det känns inte bra om jag skulle få en försämrad lön när jag i flera år har kämpat för att komma dit där jag är idag.
Vill jag ha jobbet? Jo, det vill jag nog. Det hade säkert blivit av. Samtidigt finns det andra jobb som lockar mer. Men! Kommer jag ens att bli kallad på intervju till dessa? Jag är tudelad... Fortfarande... På flera plan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar